liu.seSearch for publications in DiVA
Endre søk
Link to record
Permanent link

Direct link
Alternativa namn
Publikasjoner (10 av 71) Visa alla publikasjoner
Ernest, B., Eltigani, A., Yanda, P. Z., Hansson, A. & Fridahl, M. (2024). Evaluation of selected organic fertilizers on conditioning soil health of smallholder households in Karagwe, Northwestern Tanzania. Heliyon, Article ID e26059.
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Evaluation of selected organic fertilizers on conditioning soil health of smallholder households in Karagwe, Northwestern Tanzania
Vise andre…
2024 (engelsk)Inngår i: Heliyon, ISSN 2405-8440, artikkel-id e26059Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Published
Abstract [en]

Soil management is a strategy for improving soil suffering from problems such as low pH, nutrient deficiency, and erosion. The study evaluated the effects of human urine (HU), biogas slurry (BS), standard compost (StC), animal manure (AM), and synthetic fertilizer (SF) in comparison with no soil fertility management (NFM) on soil pH, cation exchange capacity (CEC), soil organic carbon (SOC), soil moisture content, nitrogen (N), phosphorus (P), potassium (K), calcium (Ca), magnesium (Mg), sodium (Na), copper (Cu), zinc (Zn), manganese (Mn), and iron (Fe) in the Karagwe district, a Northwestern Tanzania. Four household farms representing each soil amendment type were selected for soil sampling. A total of 192 soil samples were collected and air-dried. After laboratory analysis, BS-enriched soil had the highest pH (6.558), CEC (23.945 cmol+/kg), SOC (5.573%), soil moisture (5.573%), N (0.497%), P (247.130 mg/kg), K (3.036 cmol+/kg), Ca (18.983 cmol+/kg), Mg (4.076 cmol+/kg), Na (2.960 cmol+/kg), and Cu (12.548 mg/kg). Similar soil properties were lower in NFM than in the other soils. The soil properties on the chosen farms did not differ significantly depending on the sampling zone for each organic fertilizer. Therefore, the result indicates that all evaluated organic fertilizers improved soil health compared to NFM, but BS and HU fertilizers led to relatively better soil health improvements than StC, AM, and SF.

sted, utgiver, år, opplag, sider
Elsevier, 2024
Emneord
Organic fertilizers, Soil health, Cation exchange capacity, Soil organic carbon
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-200846 (URN)10.1016/j.heliyon.2024.e26059 (DOI)38384502 (Scopus ID)
Forskningsfinansiär
Swedish Research Council Formas, 2019-01973
Tilgjengelig fra: 2024-02-12 Laget: 2024-02-12 Sist oppdatert: 2024-03-15bibliografisk kontrollert
Lyngfelt, A., Fridahl, M. & Haszeldine, S. (2024). FinanceForFuture: Enforcing a CO2 emitter liability using atmospheric CO2 removal deposits (ACORDs) to finance future negative emissions. Energy Research & Social Science, 107, Article ID 103356.
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>FinanceForFuture: Enforcing a CO2 emitter liability using atmospheric CO2 removal deposits (ACORDs) to finance future negative emissions
2024 (engelsk)Inngår i: Energy Research & Social Science, ISSN 2214-6296, E-ISSN 2214-6326, Vol. 107, artikkel-id 103356Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Published
Abstract [en]

The gigantic volumes of carbon dioxide (CO2) removal likely needed to comply with the Paris Agreement beg the question of who should pay for the negative emissions. Incentivizing negative emissions is difficult, as it entails reversing the fiscal attractiveness associated with carbon taxes and emissions trading in favour of the more unattractive need to pay for removals. The inherent difficulty of funding global public goods associated with large private costs will make it hard for future governments to share this burden among themselves. We propose that this problem can be solved by a CO2 emitter liability operationalized through Atmospheric CO2 Removal Deposits (ACORDs). Anyone that emits fossil CO2 to the atmosphere would be obliged to finance the removal of at least as much CO2 from the atmosphere. Linking the liability to ACORDs acknowledges that a major part of the negative emissions needs to be made in the future. The emitters' financial deposits, including earnings, can be redeemed upon certified proof of removal. The ACORDs system would comply with the widely accepted principle of producer liability, i.e., that companies are responsible for the damage caused by their products. The system would also provide additional incentives to reduce emissions and an innovative funding source for coming generations to accomplish negative emissions. Furthermore, inequity and historical emissions can be addressed by gradually increasing overcompensation. The paper also includes a critical assessment of the basis of negative emissions, i.e., the need, the technologies and their potentials, the costs, and the required retention time.

sted, utgiver, år, opplag, sider
Elsevier, 2024
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-199773 (URN)10.1016/j.erss.2023.103356 (DOI)2-s2.0-85179065390 (Scopus ID)
Forskningsfinansiär
Swedish Energy Agency, P2022–00172Swedish Energy Agency, P2022–01125
Tilgjengelig fra: 2023-12-19 Laget: 2023-12-19 Sist oppdatert: 2024-01-09bibliografisk kontrollert
Fridahl, M. (2024). Handel med utsläppskrediter inom ramen för Sveriges nationella och internationella klimatåtaganden. Linköping: Linköping University Electronic Press
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Handel med utsläppskrediter inom ramen för Sveriges nationella och internationella klimatåtaganden
2024 (svensk)Rapport (Annet vitenskapelig)
Abstract [sv]

Sveriges långsiktiga nationella klimatmål är ett av världens mest ambitiösa. Sverige ska nå noll nettoutsläpp av växthusgaser till år 2045. Det ska ske genom att minska utsläppen med minst 85 procent jämfört med 1990. Kvarvarande utsläpp ska kompenseras genom så kallade kompletterande åtgärder, både inhemska åtgärder och internationella klimatsinaster.

På senare tid har regeringens intresse för internationella klimatinsatser ökat. En delförklaring kan vara att Sveriges ekonomi präglas av en mycket låg koldioxidintensitet. Sverige har en av världens mest klimateffektiva ekonomier, i paritet med Schweiz och Danmark (Gütschow och Pflüger, 2022). Den låga koldioxidintensiteten innebär att marginalkostnaden för klimatåtgärder inom Sveriges territorium i många fall är hög i jämförelse med andra länder. En annan förklaring bakom det svenska intresset för internationella klimatinsatser är Sveriges historiskt stora engagemang i internationell politik. Relativt storleken på Sveriges ekonomi har Sverige en lång historia av att vara världsledande inom klimatrelaterat bistånd och klimatfinansiering. En del av detta engagemang tar sig uttryck genom svenska statens satsningar på internationella klimatinsatser inom ramkonventionen om klimatförändringar. Satsningen består dels av klimatrelaterat bistånd, bilateralt liksom genom stora bidrag till multilaterala fonder som den globala miljöfonden, gröna klimatfonden och anpassningsfonden, dels av Energimyndighetens program för internationella klimatinsatser.

Parisavtalets Artikel 6 reglerar hur stater kan samarbeta internationellt. Skärningspunkten mellan FN:s reglering av samarbeten under Artikel 6, Sveriges ambitioner inom kompletterande åtgärder för att uppfylla nationella klimatmål och EU:s begräsningar av det svenska handlingsutrymmet är komplex. Denna rapport syftar till att skapa underlag för att förstå om den svenska satsningen på Artikel 6 bidrar till möjligheten att nå de svenska klimatmålen. Rapporten försöker reda ut:

  1. I hur stor utsträckning kan Sverige använda Artikel 6 som kompletterande åtgärd för att nå Sveriges nationella klimatmål givet de begräsningar som ges av EU:s klimatpolitiska rättsakter?
  2. Hur påverkas utrymmet att använda Artikel 6 för att uppnå Sveriges nationella klimatmål av möjligheterna att använda andra kompletterande åtgärder för att uppfylla svenska åtaganden gentemot EU?
sted, utgiver, år, opplag, sider
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2024. s. 25
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-201289 (URN)
Tilgjengelig fra: 2024-03-04 Laget: 2024-03-04 Sist oppdatert: 2024-03-14bibliografisk kontrollert
Scaini, A., Mulligan, J., Berg, H., Brangarí, A., Bukachi, V., Carenzo, S., . . . Tompsett, A. (2024). Pathways from research to sustainable development: Insights from ten research projects in sustainability and resilience. Ambio
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Pathways from research to sustainable development: Insights from ten research projects in sustainability and resilience
Vise andre…
2024 (engelsk)Inngår i: Ambio, ISSN 0044-7447, E-ISSN 1654-7209Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Epub ahead of print
Abstract [en]

Drawing on collective experience from ten collaborative research projects focused on the Global South, we identify three major challenges that impede the translation of research on sustainability and resilience into better-informed choices by individuals and policy-makers that in turn can support transformation to a sustainable future. The three challenges comprise: (i) converting knowledge produced during research projects into successful knowledge application; (ii) scaling up knowledge in time when research projects are short-term and potential impacts are long-term; and (iii) scaling up knowledge across space, from local research sites to larger-scale or even global impact. Some potential pathways for funding agencies to overcome these challenges include providing targeted prolonged funding for dissemination and outreach, and facilitating collaboration and coordination across different sites, research teams, and partner organizations. By systematically documenting these challenges, we hope to pave the way for further innovations in the research cycle.

sted, utgiver, år, opplag, sider
SPRINGER, 2024
Emneord
Climate change adaptation; Knowledge co-creation; Knowledge transfer; Resilience; Sustainable development goals; Upscaling
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-200797 (URN)10.1007/s13280-023-01968-4 (DOI)001157194300002 ()38324120 (PubMedID)
Forskningsfinansiär
Swedish Research Council, 2016-06359Swedish Research Council, 2016-06355Swedish Research Council, 2016-06297Swedish Research Council, 2016-06300Swedish Research Council, 2016-06327Swedish Research Council, 2016-06329Swedish Research Council, 2016-06334Swedish Research Council, 2016-06289Swedish Research Council, 2016-06313Swedish Research Council, 2016-06389
Merknad

Funding: Vetenskapsrdet; Stockholm University

Tilgjengelig fra: 2024-02-08 Laget: 2024-02-08 Sist oppdatert: 2024-02-23
Browne, K., Dzebo, A., Iacobuta, G., Faus Onbargi, A., Shawoo, Z., Dombrowsky, I., . . . Persson, Å. (2023). How does policy coherence shape effectiveness and inequality? Implications for sustainable development and the 2030 Agenda. Sustainable Development, 31(5), 3161-3174
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>How does policy coherence shape effectiveness and inequality? Implications for sustainable development and the 2030 Agenda
Vise andre…
2023 (engelsk)Inngår i: Sustainable Development, ISSN 0968-0802, E-ISSN 1099-1719, Vol. 31, nr 5, s. 3161-3174Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Published
Abstract [en]

During the formulation of the 2030 Agenda for Sustainable Development, many promoted policy coherence as a key tool to ensure achievement of the Sustainable Development Goals (SDGs) in a way that “leaves no one behind.” Their argument assumed that coherent policymaking contributes to more effective policies and supports over-arching efforts to reduce inequality. As the 2030 Agenda reaches the halfway point, however, countries are falling short on many SDGs, particularly SDG 10 (reduce inequality). This study revisits the basic assumptions about policy coherence underpinning the SDGs. We systematically screened the peer-reviewed literature to identify 40 studies that provide evidence about whether coherent policymaking contributes to more effective outcomes and helps to reduce inequality. We find that coherent policymaking did not help reduce inequality in a majority of cases and made it worse in several. Our findings challenge the narrative that coherence is a necessary pre-condition for progress on the SDGs for all people.

sted, utgiver, år, opplag, sider
Wiley-Blackwell, 2023
Emneord
effectiveness, global goals, inequality, policy coherence, policy outcomes, Sustainable Development Goals
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-193917 (URN)10.1002/sd.2598 (DOI)000991691000001 ()
Merknad

Funding: Svenska Forskningsradet Formas [2018-01706, 2020-00396]

Tilgjengelig fra: 2023-05-19 Laget: 2023-05-19 Sist oppdatert: 2023-10-09bibliografisk kontrollert
Rodriguez, E., Jansson, S., Olsson, A., Hansson, A. & Fridahl, M. (2023). Klimatansvar i Stockholms stad. Linköping: Linköping University Electronic Press
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Klimatansvar i Stockholms stad
Vise andre…
2023 (svensk)Rapport (Annet vitenskapelig)
Abstract [sv]

Stockholms stad står i begrepp att uppdatera stadens miljöprogram, klimathandlingsplan och klimatbudget. I revideringen ska hänsyn tas till nya vetenskapliga rön om vad som krävs för att begränsa den globala upphettningen till 1,5°C samt till vad som anses rättvist utifrån stadens historiska utsläpp. Denna rapport bidrar med underlag för bedömningar av vad som kan anses vara Stockholms stads rättvisa bidrag till det globala klimatarbetet till år 2030. Syftet studeras med utgångspunkt i de senaste vetenskapliga rönen kring utsläppsbudgetar och klimaträttvisa samt erfarenheter från jämförbara städer.

Världens länder är enade i en strävan efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C år 2100. Anledningen är enkel, en global uppvärmning som överstiger 1,5°C anses få svåröverblickbara konsekvenser, inte minst för fattiga och sårbara befolkningar, samt öka risken för att utlösa irreversibla återkopplingsmekanismer i klimatsystemet som leder till en kraftigt förstärkt klimatuppvärmning.

I rapportens första kapitel presenteras en översikt av det aktuella forskningsläget kring det förbrukade och kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C. Även om osäkerheterna är stora är slutsatsen att det kvarvarande utsläppsutrymmet är begränsat mycket robust. För att ha en 67-procentig chans att begränsa ökningen av jordens medeltemperatur till 1,5°C högre än under förindustriell tid kan mänskligheten släppa ut cirka 400 miljarder ton koldioxid, förutsatt att utsläppen av andra viktiga växthusgaser som metan och lustgas kraftigt begränsas. Med utsläpp av koldioxid på 2020 års nivå är detta utsläppsutrymme slut runt år 2030.

Den globala, kollektiva ansträngning som behövs för att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet är oerhört utmanande. Målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C skapar rambetingelser för världssamfundets kollektiva klimatarbete men besvarar inte frågan om ansvarsfördelning för att nå målet. Parisavtalet åberopar Klimatkonventionens svårtolkade princip om gemensamt men differentierat ansvar och uppmanar länderna att beskriva hur principen väglett ambitionsnivån i deras bidrag till det globala klimatarbetet. Eftersom Sverige omfattas av EU:s gemensamma åtagande gentemot FN är det inte möjligt för Stockholms stad att luta sig mot hur Sveriges regering vägletts av principen. Rapportens andra kapitel beskriver hur Klimatkonventionens rättviseprincip har tolkats i vetenskaplig litteratur, vilket sammanfattas i en lista med exempel på viktiga indikatorer för att beräkna ett ansvarsfullt och rättvist bidrag till det globala klimatarbetet. Framförallt behöver beslut fattas kring vilken typ av fördelningsmekanism som ska ligga till grund för ansvarstagande, utifrån: 1) hävdvunna rättigheter (grandfathering), 2) historiskt ansvar (förorenaren betalar), 3) förmånstagarens betalningsansvar, 4) allas lika rätt till utsläppsutrymme och 5) kapacitet att agera. Inom ramarna för dessa fördelningsmekanismer krävs en rad detaljerade beslut. Om exempelvis historiskt ansvar ska tillämpas för att fastställa ett klimatmål krävs att beslut bland annat fattas om ansvar ska stå i proportion till historiska utsläpp, hur långt bakåt i tiden ansvaret ska sträcka sig, vilka datakällor som ska användas för att beräkna ansvar samt vilken hänsyn som ska tas till ickelinjära samband i klimatsystemet. Utöver val av fördelningsmekanism(er) – och beslut kring de med mekanismerna associerade valen – krävs också en rad beslut om systemgränser för ansvarstagande, exempelvis kring hur osäkerheter i klimatvetenskapen ska hanteras och hur stort utrymme som får ges till att kompensera utsläpp av växthusgaser till atmosfären med återtag av koldioxid från atmosfären. Indikatorerna kan användas för att bygga olika modeller för en rättvis fördelning av utsläppsbudgeten för 1,5°C.

I det tredje kapitlet sammanställs hur klimatmål och klimatplaner i andra städer förhåller sig till klimaträttvisa. Denna del av rapporten är inriktad på en jämförelse av resonemang kring klimaträttvisa i Oslos och Göteborgs klimatplaner, det vill säga nordiska städer med liknande förutsättningar att agera som Stockholm. I båda fallen har städerna en högre klimatambition än nationellt. I exempelvis Göteborg ska utsläppen minska med 80 % till 2030 jämfört med 1990 i både den handlande och icke handlande sektorn, vilket kan jämföras med Sveriges nationella mål att minska utsläppen med minst 85 % till 2045 jämfört med 1990 och med 63 % i den icke handlande sektorn till 2030, också det jämfört med 1990. I Göteborg görs också bedömningen att utsläppsminskningstakten i staden bör överträffa den genomsnittliga minskningstakten som krävs globalt för att begränsa uppvärmningen till 1,5°C, annars kan Göteborg inte anses leva upp till Parisavtalet. Att Göteborg antagit mycket ambitiösa klimatmål för 2030 jämfört med Sverige och EU är tydligt, men vilka rättviseprinciper och fördelningsmekanismer som eventuellt informerat denna ambitionsnivå är otydligt. Oslos klimatplaner, som likt Göteborgs är betydligt mer ambitiösa än Norges nationella mål och med EU avtalade åtagande, präglas av likartad otydlighet i resonemang gällande klimaträttvisa.

Rapportens fjärde kapitel beskriver tre scenarion baserade på genomgången av litteratur kring hur Klimatkonventionens rättviseprincip kan tolkas och omsättas i praktiken. Om beräkningarna baseras på den totala utsläppsbudgeten för mänskligheten (från år 1850 och framåt) gäller det i samtliga fall att Sveriges och Stockholms utsläppsutrymme för längesedan är slut och att det finns en stor utsläppskuld. För att utsläppsutrymmet ska vara praktiskt möjligt att basera klimatpolitik på används det globala kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C, specificerat ovan, för att konstruera scenarion. Det första scenariot använder fördelningsmekanismen förmånstagarens ansvar och det andra använder principen allas lika rätt till utsläpp. I scenariot baserat på förmånstagarens ansvar tilldelas Stockholm en utsläppskvot på mellan 10,8 och 12,0 miljoner ton koldioxid om principen baseras på ackumulerad BNP, eller mellan 6,75 och 6,92 miljoner ton koldioxid om beräkningarna baseras på Världsbankens (2021) uppskattning av totalt välstånd. I scenariot baserat på allas lika rätt till utsläpp tilldelas Stockholm en utsläppskvot på cirka 45 miljoner ton koldioxid. Det tredje scenariot baseras på kapacitet att agera och utgår istället från grunden, snarare än att på principbasis fördela ett globalt utsläppsutrymme. Tillvägagångssättet utgår från politiska ambitioner och tekniska möjligheter att minska utsläpp i kombination med att identifiera de utsläpp som kommer vara svåra att minska eller helt fasa ut. Denna metod står i skarp kontrast till grandfathering-principen, där inlåsningsmekanismer antas begränsa förmågan att agera, och tar i stället en framåtsyftande ansats och ser kapacitet som en möjlighet att agera. I detta scenario tilldelas Stockholm ett utsläppsutrymme på cirka 13 miljoner ton koldioxidekvivalenter i perioden 2020–2040.

Därefter följer ett kort kapitel med rekommendationer till Stockholms stad. Rekommendationerna baseras i sin tur på de slutsatser som dras i rapporten, vilka presenteras i rapportens sista kapitel. Fem rekommendationerna ges, baserade på förförståelsen att Stockholms stad, i sitt klimatarbete, vill ligga i linje med Parisavtalet:

  1. Klimaträttvisa ska vägleda fördelningen av klimatansvar. Ett rättviseperspektiv bör därför genomsyra beslut om Stockholms stads klimatmål.
  2. I avsaknad av politisk och vetenskaplig samstämmighet kring hur klimaträttvisa ska tolkas och omsättas i praktiken kan och bör Stockholms stad fatta egna beslut om hur rättviseperspektivet ska operationaliseras.
  3. I enlighet med Parisavtalets transparensramverk bör Stockholms stad redovisa hur klimaträttvisa operationaliserats med hänsyn taget till de omständigheter som präglar Stockholms förutsättningar att agera.
  4. I ansvarsutkrävande syfte bör Stockholms stad dessutom tydligt kommunicera geografiska, sektoriella och övriga systemgränser för ansvarstagandet.
  5. Även om minskning av växthusgasutsläpp är prioriterat bör Stockholms stad också verka för att främja återtag av koldioxid från atmosfären inom Stockholms kommun, bland annat för att kompensera för utsläpp inom kommunen som är svåra att reducera och för att bidra till metod- och teknikutveckling i det globala klimatarbetet.
sted, utgiver, år, opplag, sider
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2023. s. 49
Emneord
Miljöfrågor, Stockholm
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-199063 (URN)10.3384/report-199063 (DOI)
Merknad

Granskning:Rapporten är inte formellt sakkunniggranskad, men genomläst före publicering av flera personer.

Tilgjengelig fra: 2023-11-09 Laget: 2023-11-09 Sist oppdatert: 2024-01-09bibliografisk kontrollert
Fridahl, M. (2023). Klimatbistånd som finansieringskälla för utsläppshandel: Förutsättningar och fallgropar. Stockholm
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Klimatbistånd som finansieringskälla för utsläppshandel: Förutsättningar och fallgropar
2023 (svensk)Rapport (Annet vitenskapelig)
sted, utgiver, år, opplag, sider
Stockholm: , 2023. s. 39
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-198427 (URN)
Tilgjengelig fra: 2023-10-11 Laget: 2023-10-11 Sist oppdatert: 2023-10-18bibliografisk kontrollert
Bernardo, C., Wang, L., Fridahl, M. & Altafini, C. (2023). Quantifying leadership in climate negotiations: A social power game. PNAS Nexus, 2(11), Article ID pgad365.
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Quantifying leadership in climate negotiations: A social power game
2023 (engelsk)Inngår i: PNAS Nexus, E-ISSN 2752-6542, Vol. 2, nr 11, artikkel-id pgad365Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Published
Abstract [en]

We consider complex multistage multiagent negotiation processes such as those occurring at climate conferences and ask ourselves how can an agent maximize its social power, intended as influence over the outcome of the negotiation. This question can be framed as a strategic game played over an opinion dynamics model, in which the action of an agent consists in stubbornly defending its own opinion. We show that for consensus-seeking opinion dynamics models in which the interaction weights are uniform, the optimal action obeys to an early mover advantage principle, i.e. the agents behaving stubbornly in the early phases of the negotiations achieve the highest social power. When looking at data collected from the climate change negotiations going on at the United Nations Framework Convention on Climate Change, we find evidence of the use of the early mover strategy. Furthermore, we show that the social powers computed through our model correlate very well with the perceived leadership roles assessed through independent survey data, especially when non-uniform weights incorporating economical and demographic factors are considered.

sted, utgiver, år, opplag, sider
OXFORD UNIV PRESS, 2023
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-199776 (URN)10.1093/pnasnexus/pgad365 (DOI)001112773900007 ()38024414 (PubMedID)
Forskningsfinansiär
Swedish Research Council, 2020-03701Swedish Energy Agency
Merknad

Funding: Swedish Research Council [2020-03701]; ELLIIT framework program at Linkoping University

Tilgjengelig fra: 2023-12-19 Laget: 2023-12-19 Sist oppdatert: 2024-01-23
Renforth, P., Bellamy, R., Beerling, D., Boettcher, M., Bonalumi, D., Brandão, M., . . . Wilcox, J. (2023). Specialty grand challenge: Renaming our section to “Carbon Dioxide Removal”. Frontiers in Climate, 5, Article ID 1279109.
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>Specialty grand challenge: Renaming our section to “Carbon Dioxide Removal”
Vise andre…
2023 (engelsk)Inngår i: Frontiers in Climate, E-ISSN 2624-9553, Vol. 5, artikkel-id 1279109Artikkel i tidsskrift, Editorial material (Annet vitenskapelig) Published
sted, utgiver, år, opplag, sider
FRONTIERS MEDIA SA, 2023
Emneord
Carbon Dioxide Removal (CDR); Negative Emission Technologies (NETs); climate change; Greenhouse Gas Removal (GGR); nomenclature
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-198045 (URN)10.3389/fclim.2023.1279109 (DOI)001078787200001 ()
Tilgjengelig fra: 2023-09-22 Laget: 2023-09-22 Sist oppdatert: 2024-03-01
Wähling, L.-S., Fridahl, M., Heimann, T. & Merk, C. (2023). The sequence matters: Expert opinions on policy mechanisms for bioenergy with carbon capture and storage. Energy Research & Social Science, 103, Article ID 103215.
Åpne denne publikasjonen i ny fane eller vindu >>The sequence matters: Expert opinions on policy mechanisms for bioenergy with carbon capture and storage
2023 (engelsk)Inngår i: Energy Research & Social Science, ISSN 2214-6296, E-ISSN 2214-6326, Vol. 103, artikkel-id 103215Artikkel i tidsskrift (Fagfellevurdert) Published
Abstract [en]

This paper presents the results of a globally distributed survey on policies for incentivizing bioenergy with carbon capture and storage (BECCS). The current lack of policy incentives to support the implementation of BECCS constitutes a major deployment barrier. Therefore, scientists and policymakers are now debating the optimal BECCS policy framework. Previous studies have presented theoretical analyses of policy options to spur deployment, yet despite the considerable influence of experts on policy processes, very few studies have explored expert opinions. Drawing on an online survey of experts (N = 46), we explore their policy preferences and whether those preferences differ or converge between experts from different working sectors. The results show that a tax and refund scheme, a flat-rate subsidy, and reverse auctioning are considered more suitable than other measures. Furthermore, most experts agree that rather than a stand-alone policy, a policy mix would be needed in order to support BECCS deployment. Several experts propose a sequence of policies, moving from publicly funded supply-push policies in the short term to budget-neutral demand-pull policies in the longer term. Regarding various subsidy schemes, respondents favor investment subsidies or results-based subsidies based on stored biogenic carbon dioxide. The relatively minor differences in the response patterns between groups of experts suggest that a consensus on a preferred BECCS policy pathway might be forming across different sectors and interest groups. Therefore, our results could inform policymakers on policy instruments for BECCS that are considered most suitable by experts and thus help to shape the policy pathway for BECCS.

sted, utgiver, år, opplag, sider
ELSEVIER, 2023
Emneord
Bioenergy with carbon capture and storage (BECCS), Negative emissions, Net-zero, Policy instruments, Policy sequencing, Expert survey
HSV kategori
Identifikatorer
urn:nbn:se:liu:diva-196593 (URN)10.1016/j.erss.2023.103215 (DOI)001047056500001 ()
Forskningsfinansiär
Swedish Energy Agency, P2022-01125
Merknad

Funding: German Ministry of Education and Research [031B0788A]

Tilgjengelig fra: 2023-08-15 Laget: 2023-08-15 Sist oppdatert: 2023-12-18
Organisasjoner
Identifikatorer
ORCID-id: ORCID iD iconorcid.org/0000-0002-1912-5538