There is a shortage of foster carers in many countries, which means that, in addition to retaining active foster carers, social services must strive to recruit new ones. This study examines how great the interest in becoming foster carers is amongst the general public and what characterizes people who express such an interest. Data were collected through a survey responded to by 2106 members of the Swedish citizen panel, aged 25–64, and recruited on a probability basis. Due to its hesitant approach to placing many children in the same foster home, Sweden is perhaps even more dependent than other countries on the recruitment of new foster carers and therefore serves as an interesting example. The analysis focuses on the small group of respondents, who say that they are likely to apply to become foster carers in the future, the reasons for why they have not done so already and on the factors that might further increase their inclination to become foster carers. Conceptualizing fostering as a hybrid between work, family life and voluntary services, we discuss the implications of the fact that 50% of these respondents express an interest in fostering as an alternative to employment and the fact that almost as many rated a lasting relationship with the child as important for their inclination to foster.

This chapter explores what it means for adults to claim child rights. Focussingon activism against institutional child abuse, it considers the question of whathappens to the mobilisation of child rights discourse when the person claimingthose rights is no longer a child. In other words, how is the concept of childrights used retrospectively and what does this reveal, both about childhood andabout child rights? The chapter begins with the contention that childhood needsto be understood as not only a concept that speaks to the lives of children,their experiences, and their place within the social structure. Rather, we suggest that a more expansive view enables recognition of the enduring significanceof childhood in adults’ lives. We illustrate this argument with examplesof the formation of collective identities based on childhood experiences, beforeturning to the ways that child rights are marshalled by adults in activism, incommissions of inquiry, and in the legal sphere. Throughout the chapter, we consider issues of temporality. We explore the ways in which adult survivors ofchildhood abuse retrospectively claim rights denied to them in the past and weexamine how activism, official inquiries, and legal mechanisms position adultsin relation to their childhood selves. We then consider some of the dilemmasthat arise with retrospective rights claims; particularly questions of retroactivityin relation to responsibility and redress for past abuse. Finally, we explorethe temporal repositioning of childhood and how past and present is bridged.This occurs through survivor activism and, in more formal mechanisms such asinquiries, by focussing on how people are represented as child victims in the pastand survivors in the present.

Denna bok tecknar konturerna av en barnavårdsmarknad som existerade både före och parallellt med folkhemsbyggets offentliga välfärd för barn, 1900–1975. Fokus riktas mot kommersiella förlossningshem där ogifta mödrar kunde föda sina barn i hemlighet, samt mot privata barnpensionat där föräldrar kunde inackordera sina barn för längre eller kortare tid.

This book addresses the child care market existing before and in parallel with Swedish welfare state’s public welfare for children, 1900–1975. The focus is on commercial maternity homes where unmarried mothers could give birth to their illegitimate children in secret, as well as children's hotels where parents could accommodate their children for a longer or shorter time in exchange for money.

This collaborative article explores child-centredness as a theoretical and methodological concept by asking what it means to centre children in research. The collaborative format offers a heterogeneity of voices on the concept as the contributing authors write, critically and creatively, from a range of different interdisciplinary research perspectives. Writing from the departure point of the key role of child-centred approaches within the field, including recent discussions concerning the need to decentre children/childhood, the goal is to spur and contribute to discussions on the possibilities and challenges of the concept, as well as new ways of approaching it.

This chapter explores what could happen when experiences of lived institutional care is confronted by the present welfare state’s attempt to rightening the past. The chapter demonstrates how the Swedish state’s redress scheme, in operation 2013-2016, aimed at victims of historical child abuse in out-of-home care shifted away from an explicit aim to acknowledge the victims’ unjustifiable suffering, to the limited ways in which the state could be considered responsible. It scrutinises which details were pivotal for why victims of child sexual abuse did not receive the financial redress as adjudicated by a temporary Redress Board. Three possible explanations are identified: a) the Government Bill guiding the Redress Board did not state that all kinds of sexual abuse would count as severe abuse eligible for compensation; b) contemporary tort law came to influence the assessment of the historical redress claims and set the standards for who received financial redress and who did not; c) it proved difficult to combine acknowledging the suffering of victims with assessing the responsibility of the state. If caregivers were unaware of the abuse, or if they took steps to prevent further abuse, the state could not be held responsible. The outcome did not concur with the scheme’s explicit aim to acknowledge unjustified suffering amongst victims of historical child abuse in out-of-home care. Consequently, the chapter explores how a ‘non-apology’ can feature in financial redress for past harms, and how the transformative aspect of a transitional justice framework can vanish during its practical operation.

Familjehem är den vanligaste placeringsformen för barn och unga som inte anses kunna bo hos sina föräldrar. Det råder emellertid brist på familjehem och i en nyligen gjord studie svarade 74 procent av de 264 socialtjänster som deltog att det var svårt eller mycket svårt för dem att rekrytera familjehem (Pålsson, Lundström & Sallnäs., 2022). Bristen leder till att barn kan behöva vänta länge på en familjehemsplacering, att barn placeras i ett familjehem som inte matchar deras behov eller placeras på institution i stället. År 2022 var omkring 19 200 barn och unga placerade i familjehem. Det är cirka 500 fler än 2021 (Socialstyrelsen, 2023a). Regeringen har aviserat en satsning på familjehemsvården och antyder att fler barn och unga kan komma att behöva placeras i familjehem, bland annat som en följd av det ökande antalet unga som är inblandade i gängkriminalitet (Sveriges regering, 2023; Sveriges radio, 2023). Behovet av familjehem ser alltså ut att öka de närmaste åren och frågan är om det finns förutsättningar för att kunna rekrytera tillräckligt många. Hur ser intresset för att bli familjehem ut hos den svenska allmänheten? När vi planerade ett större projekt om familjehemsrekrytering och samrådde med våra kontakter inom socialtjänsten efterfrågades särskilt forskning om hur just allmänheten, de personer som socialtjänsten aldrig möter, de som inte efterfrågar information eller anmäler sitt intresse för familjehemsuppdrag resonerar. Hur många finns det som skulle kunna tänka sig att bli familjehem och som socialtjänsten behöver försöka nå? Och är de tillräckligt många? Det är en svår fråga att besvara, men likväl viktig att ställa. För att bidra med kunskap om den har vi genomfört en enkät riktad till den svenska allmänheten med frågor om deras inställning till och intresse för familjehemsuppdrag.

Syftet med den här artikeln är tvåfaldigt. Dels ska vi utifrån resultat från enkätstudien diskutera hur stort intresset för att bli familjehem hos den svenska allmänheten är, dels ska vi försöka beräkna hur många nya familjehem det rapporterade intresset skulle kunna resultera i. Beräkningarna bygger på en rad olika antaganden som resulterar i flera olika scenarier. Anslaget är således explorativt och vår förhoppning är att det kan ge uppslag till vidare forskning.

Barndom berör oss alla. Vad barndom är och bör vara sysselsätter bland annt forskare, pedagoger och föräldrar, samt barn själva. Med den här boken vill författarna bidra till förståelsen av barns och barndomars plats och roll i samhället. I boken behandlas barndomens historiska föränderlighet såväl som nutida variationer av barndomar och vad barndom kan tänkas vara i framtiden.

Det här temanumret handlar om deltagande forskning inom socialt arbete samt det socialvetenskapliga fältet i en vidare bemärkelse. Deltagande forskning är en samlingsterm för forskningspraktiker som tar avstamp i socialt engagerad samhällsvetenskap, som eftersträvar mobilisering och förändring och som drivs av en ambition att göra forskning tillsammans med dem som är berörda av den. Deltagande forskningsansatser samlas under en rad olika benämningar, som till exempel aktionsforskning (Swedner 1982), samhällsarbete (Sjöberg & Turunen 2018), brukarorienterad forskning (Beresford 2021, även recenserad i detta nummer av Sara Hultqvist), deltagande aktivistisk forskning (lisahunter m.fl 2013) ), praktiknära forskning (Uggerhöj 2011), eller medborgarforskning (Kasperowski & Kullenberg 2018). Denna variation i hur deltagande forskningsansatser benämns återspeglas även i bidragen i det här temanumret. I flera av bidragen talar författarna även i termer av participatory action research (PAR). Det som förenar de olika benämningarna och ansatserna är just de deltagande dimensionerna, att det rör sig om forskningspraktiker som eftersträvar att kunskap och förståelse nås i samspel och ömsesidigt utbyte mellan forskare och forskningsdeltagare, med målsättning att forskning ska vara användbar för alla involverade. Signumet för sådan forskning är alltså att den görs tillsammans med och inte om människor.

Der frühere Missbrauch von Kindern in der Ersatz-fürsorge  ist  ein  wichtiges  Thema  der  Politik  gewor-den,  wie  die  Einrichtung  von  Untersuchungskom-missionen, offizielle Entschuldigungen und staatliche Aufarbeitungsbemühungen  zeigen.  Menschen,  die  als Kinder von ihren Geburtsfamilien getrennt und in Pflegefamilien oder in Heimen Gewalt erfuhren, ha-ben in den letzten Jahren ihre Stimme erhoben und ihre Rechte als Überlebende des Missbrauchs einge-fordert.  Wie  können  wir  aber  Missbrauch  und  Ge-walt  im  Hinblick  auf  historische  Zeiten  definieren,  in  denen  Kinder  nicht  denselben  Status  wie  heute  hatten? Dieser Aufsatz zeigt die Herausforderungen, die  mit  dem  Bemühen  um  eine  Historisierung  von  Gewalt  und  Missbrauch  einhergehen,  indem  er  da-rauf  verweist,  welche  unterschiedlichen  Vorgehens-weisen  im  schwedischen  Aufarbeitungsprozess  von  Kindesmissbrauch gewählt wurden.