liu.seSearch for publications in DiVA
Change search
Link to record
Permanent link

Direct link
BETA
Hoffmann, Mikael
Alternative names
Publications (10 of 25) Show all publications
Hoffmann, M., Lövström, R. & Nordgren, H. (2018). Vårdpersonal bör vara öppna för att dra nytta av e-hälsa. Läkartidningen, 115
Open this publication in new window or tab >>Vårdpersonal bör vara öppna för att dra nytta av e-hälsa
2018 (English)In: Läkartidningen, ISSN 0023-7205, E-ISSN 1652-7518, Vol. 115Article in journal, Editorial material (Other academic) Published
Abstract [en]

n/a

Place, publisher, year, edition, pages
Stockholm, Sweden: Läkartidningen Förlag AB, 2018
National Category
Other Medical Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-155819 (URN)29485672 (PubMedID)
Available from: 2019-03-28 Created: 2019-03-28 Last updated: 2019-04-02Bibliographically approved
Bäckryd, E., Heilig, M. & Hoffmann, M. (2017). Dynamiken i förskrivningen av opioider i Sverige 2000–2015 - Markanta omfördelningar inom opioidgruppen, men ingen »epidemi«. Läkartidningen, 114
Open this publication in new window or tab >>Dynamiken i förskrivningen av opioider i Sverige 2000–2015 - Markanta omfördelningar inom opioidgruppen, men ingen »epidemi«
2017 (English)In: Läkartidningen, ISSN 0023-7205, E-ISSN 1652-7518, Vol. 114Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

Opioid prescription changes in Sweden 2000-2015 In contrast to the well-established »opioid epidemic« in the US, very little is known about how the prescription of opioids in Sweden has developed during the last decade. Aggregated data from the open Statistical database of the Swedish Board of Health and Welfare were analyzed descriptively. The yearly prevalence of opioid prescription did not change 2006-2015, but there were dramatic shifts in the choice of opioids. During this period, dextropropoxyphene was pulled off the market. Tramadol was used by fewer individuals (-54 % over the decade), but dosages expressed as Defined Daily Dose/patient/year (DDD/pat/y) increased (+41 %). In contrast, oxycodone and morphine were used by more individuals (+465 % and +137 %, respectively), but DDD/pat/y decreased during the period (-56% and -54%). Studies on non-aggregated data from available registries are needed to further elucidate the circumstances and possible consequences of these shifts in opioid prescription patterns.

Place, publisher, year, edition, pages
Läkartidningen Förlag, 2017
National Category
Public Health, Global Health, Social Medicine and Epidemiology
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-146143 (URN)28485763 (PubMedID)
Available from: 2018-03-29 Created: 2018-03-29 Last updated: 2018-04-13
Lindh-Åstrand, L., Hoffmann, M., Järvstråt, L., Fredrikson, M., Hammar, M. & Spetz, A.-C. (2015). Hormone therapy might be underutilized in women with early menopause.. Human Reproduction, 30(4), 848-852
Open this publication in new window or tab >>Hormone therapy might be underutilized in women with early menopause.
Show others...
2015 (English)In: Human Reproduction, ISSN 0268-1161, E-ISSN 1460-2350, Vol. 30, no 4, p. 848-852Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

STUDY QUESTION Are Swedish women age 40–44 years with assumed early menopause ‘undertreated’ by hormone therapy (HT)?

SUMMARY ANSWER Many women with probable early menopause discontinue their HT after a short period of time. Thus, they fail to complete the recommended replacement up to age 51–52 years, the average age of menopause.

WHAT IS KNOWN ALREADY Spontaneous early menopause occurs in ∼5% of women age 40–45 years. Regardless of the cause, women who experience hormonal menopause due to bilateral oophorectomy before the median age of spontaneous menopause are at increased risk of cardiovascular disease, neurological disease, osteoporosis, psychiatric illness and even death.

STUDY DESIGN, SIZE, DURATION The study is descriptive, and epidemiological and was based on the use of national registers of dispensed drug prescriptions (HT) linking registers from the National Board of Health and Welfare and Statistics Sweden from 1 July 2005 until 31 December 2011.

PARTICIPANTS/MATERIALS, SETTING, METHODS The study population consisted of 310 404 women, 40–44 years old on 31 December 2005 who were followed from 1 July 2005 until 31 December 2011.

MAIN RESULTS AND THE ROLE OF CHANCE Only 0.9% of women 40–44 years old started HT during the study period. A majority of these women used HT <1 year.

LIMITATIONS, REASONS FOR CAUTION We do not know the indications that led to the prescription of HT but assume that early onset of menopause was the main reason. Because of the study design—making a retrospective study of registers—we can only speculate on the reasons for most of the women in this group discontinuing HT. Another limitation of this study is that we have a rather short observation time. However, we have up to now only been able to collect and combine the data since July 2005.

WIDER IMPLICATIONS OF THE FINDINGS As the occurrence of spontaneous early menopause in women age 40–45 is reported to be ∼5%, the fact that <1% of Swedish women age 40–44 are prescribed HT, and can be shown also to have had the medication dispensed at a pharmacy suggests an unexpectedly low treatment rate. Some women with early menopause may have used combined contraceptives as supplementation therapy, but in Sweden HT is the recommended treatment for early menopause so any such women are not following this recommendation. Women who experience early menopause are at increased risk for overall morbidity and mortality, and can expect to benefit from HT until they have reached at least the median age of spontaneous menopause. It is therefore important to individualize the information given these women and to convey new knowledge in this area to gynaecologists and physicians in general as well as the recommendation that women in this group continue HT at least until the average age for spontaneous menopause is reached.

Keywords
early menopause, estrogen, hormone therapy
National Category
Obstetrics, Gynecology and Reproductive Medicine
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-116335 (URN)10.1093/humrep/dev017 (DOI)000354791000011 ()25662809 (PubMedID)
Available from: 2015-03-31 Created: 2015-03-25 Last updated: 2017-12-04
Lindh-Åstrand, L., Hoffmann, M., Hammar, M. & Spetz, A.-C. (2015). Hot flushes, hormone therapy and alternative treatments: 30 years of experience from Sweden. Climacteric, 18(1), 53-62
Open this publication in new window or tab >>Hot flushes, hormone therapy and alternative treatments: 30 years of experience from Sweden
2015 (English)In: Climacteric, ISSN 1369-7137, E-ISSN 1473-0804, Vol. 18, no 1, p. 53-62Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

Objectives The use of hormone therapy (HT) for hot flushes has changed dramatically over the past five decades. In this cross-sectional questionnaire study, the aim was to describe the use of HT and alternative treatments and to study the frequency of hot flushes. A further aim was to compare data from the present questionnaire with data from previous studies made in the same geographic area. Method A questionnaire was sent to a random sample of 2000 women aged 47-56 years living in Ostergotland County, Sweden. The results were compared with findings from previous studies regarding use of HT, alternative treatment and hot flushes, and the number of HT prescriptions dispensed during the corresponding time using data derived from the Swedish Prescribed Drug Registry. Results The response rate was 66%. Six percent used HT, in line with prevalence data from the Swedish Prescribed Drug Registry. Alternative treatments were used by 10%. About 70% of postmenopausal women reported flushes and almost one-third of those with flushes stated that they would be positive to HT if therapy could be shown to be harmless, a view more often stated by women with severe complaints of hot flushes (67%). Conclusion The use of HT and alternative treatments is low and many women suffer from flushes that could be treated. Women considered their knowledge of the climacteric period and treatment options as insufficient. Individualized information should be given and women with significant climacteric complaints, without contraindications, should be given the opportunity to try HT.

Place, publisher, year, edition, pages
Informa Healthcare, 2015
Keywords
HOT FLUSHES; HORMONE THERAPY; COMPLEMENTARY THERAPIES; CROSS-SECTIONAL STUDY; PHARMACOEPIDEMIOLOGY
National Category
Clinical Medicine
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-114411 (URN)10.3109/13697137.2014.915516 (DOI)000347983900008 ()24742038 (PubMedID)
Note

Funding Agencies|Lions Foundation; County Council of Ostergotland; Linkoping University

Available from: 2015-03-02 Created: 2015-02-20 Last updated: 2017-12-04
Carlsson, P., Hoffmann, M., Levin, L.-Å., Sandman, L. & Wiss, J. (2015). Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar: Reviderad version. Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar: Reviderad version
Show others...
2015 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

I vilken utsträckning kan särskilda hänsyn tas vid prioritering av särläkemedel och läkemedel för behandling av sällsynta tillstånd? Bör man i vissa speciella situationer kunna acceptera sämre kostnadseffektivitet och lägre krav på vetenskapligt underlag? Om så, vad är det för villkor/kriterier som då bör vara uppfyllda? Hur stämmer ett sådant undantag med den etiska plattformen för prioriteringar? Finns det andra argument som talar för eller mot en särbehandling av sällsynta tillstånd? Detta är frågor som vi diskuterar i denna rapport som tagits fram på uppdrag av Läkemedels- och apoteksutredningen.

I rapporten konstaterar vi att särläkemedel är en relativt heterogen grupp av läkemedel och att det finns andra läkemedel med motsvarande egenskaper som inte ansökt eller kunnat ansöka om status som särläkemedel. Ur prioriteringssynpunkt är det därför mer relevant att fokusera på alla typer av läkemedel, som används för sällsynta tillstånd, när vi diskuterar vilka principer för prioriteringar som bör gälla.

Utifrån litteratur och erfarenheter i andra länder, som formulerat kriterier för en särskild hantering av läkemedel vid sällsynta sjukdomar, drar vi den preliminära slutsatsen att samhället bör kunna betala mer per hälsovinst (kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY)) och acceptera lägre krav på vetenskapligt underlag vid prioritering av läkemedel för behandling av sällsynta sjukdomar om samtliga följande villkor är uppfyllda:

  • att behandlingen har en hög kostnad per hälsovinst som en konsekvens av att den omfattar endast få patienter,
  • att det rör sig om ett tillstånd med mycket stor svårighetsgrad,
  • att det behandlingsalternativ som övervägs på goda grunder ska antas ha en väsentlig effekt,
  • att det inte finns någon alternativ behandling med en väsentlig effekt som förväntas förebygga, bota, fördröja försämring eller lindra det aktuella tillståndet.

Om dessa kriterier anses uppfyllda kan läkemedlet bedömas i relation till ett förhöjt tröskelvärde för kostnadseffektivitet. Hur högt detta värde kan vara för att anses rimligt tar vi inte ställning till i rapporten, men en viktig ståndpunkt är att det måste finnas en övre gräns för hur hög kostnad per QALY samhället kan acceptera. Detta bör gälla även om ovanstående kriterier är uppfyllda, annars riskerar det uppstå oacceptabla undanträngningseffekter av andra prioriterade åtgärder. Även lägre krav på vetenskapligt underlag ska kunna accepteras.

Denna preliminära slutsats prövas sedan mot den svenska etiska plattformen och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Våra slutsatser från den etiska analysen är att:

Människovärdesprincipen tillåter att sällsynta tillstånd som ger upphov till höga behandlingskostnader kan särbehandlas och därmed kan vårt första kriterium accepteras utifrån den etiska plattformen. När ett högre tröskelvärde (kostnad per vunnen hälsovinst) för behandling av sällsynta tillstånd accepteras, så ges dessa patienter större likhet i tillgång till hälsa jämfört med andra patienter (under förutsättning att även andra kriterier är uppfyllda). Detta innebär dock inte automatiskt att alla sällsynta tillstånd som ger upphov till höga behandlingskostnader bör särbehandlas.

Enligt behovs-solidaritetsprincipen bör samhället sträva efter att alla medborgare i så stor utsträckning som möjligt ges lika möjligheter till vård; men även att de uppnår en så lika nivå av hälsa som möjligt. Det senare förutsätter att vi i första hand prioriterar dem som ligger längst ifrån en sådan lika nivå, dvs. de med störst behov. För att vi ska kunna påverka möjligheter och utfall när det gäller hälsa krävs det att de åtgärder som används faktiskt kan påverka personer till att närma sig ett mer lika utfall, dvs. att dessa åtgärder har en väsentlig effekt på hälsan.

Kostnadseffektivitetsprincipen säger att vid val mellan olika verksamhetsområden eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt eftersträvas. Det framgår att mycket svåra tillstånd ska gå före lindrigare tillstånd, även om åtgärderna gentemot de förra är förknippade med förhållandevis högre kostnader per hälsovinst. När ovanstående kriterier är uppfyllda för behandling av ett sällsynt tillstånd innebär det endast att behandlingen kan bli föremål för en bedömning av om ett höjt tröskelvärde kan accepteras. Det innebär alltså inte automatiskt att behandlingen bör erbjudas eller att ett läkemedel till exempel ska inkluderas i läkemedelsförmånerna. Även med dessa kriterier uppfyllda och att det därmed finns skäl för särbehandling av behandlingen, bör beslutfattaren även i det läget komma fram till vad som är en rimlig relation mellan kostnader och effekt, dvs. vilket som är ett acceptabelt tröskelvärde i den aktuella beslutssituationen.

Sammanfattningsvis anser vi att dagens etiska plattform tillsammans med den modifiering av kostnadseffektivitetsprincipen, som finns i senare lagstiftning, ger möjlighet att ta särskilda hänsyn vid prioritering av läkemedel riktade till sällsynta och mycket svåra tillstånd. För att en särbehandling av ett läkemedel ska kunna övervägas bör det ha en väsentlig effekt på det aktuella tillståndet. Det är en skillnad mellan behandlingar som har dålig kostnadseffektivitet på grund av liten effekt respektive om de har det på grund av hög kostnad. Skillnaden motiveras utifrån att effektstorleken hos behandlingen påverkar dess möjlighet att bidra till ett utfall som ligger i linje med resten av befolkningens hälsa och livskvalitet, där en större effektstorlek närmar sig detta på ett bättre sätt. Vår tolkning är att om det finns två åtgärder med samma kostnadseffektivitetskvot och samma svårighetsgrad men där den ena har större effekt på tillståndet än den andra, så är den med störst effekt som ska ges företräde.

Vi har även undersökt om det finns några argument utifrån samhällsekonomisk effektivitet som talar för eller emot en särbehandling av sällsynta tillstånd. Detta görs utifrån teoretisk och empirisk litteratur i ämnet och preliminära data från en svensk studie. Enligt vissa studier finns det ett samhälleligt värde i vetskapen om att människor blir omhändertagna oavsett situation och det skapar större trygghet och tillit till samhället utifrån dels ett egenintresse eftersom alla människor i ett samhälle löper en risk att drabbas av svåra tillstånd. Det finns också en altruistisk motivering som består i att människor i allmänhet kan påverkas positivt av att bara veta att de lever i ett barmhärtigt samhälle.

Det finns dock inget stöd i renodlade empiriska studier för att människor i allmänhet anser att behandling av sällsynta sjukdomar, allt annat lika, ska särbehandlas. Med andra ord saknas empiriskt stöd för att sällsynthet i sig är ett relevant kriterium vid prioritering. Det var även slutsatsen av vår tidigare etiska argumentation kring detta (se Carlsson et al. 2012). Preliminära data från en pågående svensk studie kommer delvis fram till samma slutsats. När analysen i samma studie fördjupas och kompletteras med attitydfrågor och fokusgruppsintervjuer framträder dock en mer nyanserad bild, nämligen att om det rör sig om sällsynta tillstånd med hög svårighetsgrad, och det är den enda behandlingen, så kan stöd finnas för särbehandling.

Efter att ha konstaterat att särskild hänsyn kan övervägas vid prioritering av läkemedel som ska användas vid svåra och sällsynta tillstånd utifrån den etiska plattformen och ur ett välfärdsekonomiskt perspektiv återstår att ta ställning till en rad praktiska överväganden vid utformning av procedurer för prioriteringar, nämligen:

  • Utifrån målet att minska olikheter och garantera vård på lika villkor för sällsynta tillstånd är antagligen en modell med ett nationellt beslutsfattande att föredra. Samma principer för prioritering av läkemedel vid sällsynta och svåra tillstånd bör gälla oavsett hur läkemedlet når patienten, dvs. oavsett om detta sker som läkemedel på recept eller rekvisitionsläkemedel. Om prioriteringen görs av en eller flera instanser är en organisatorisk fråga som vi inte tar ställning till i denna rapport.
  • Ur prioriteringssynpunkt bör det inte göras åtskillnad mellan särläkemedel och andra läkemedel som används för sällsynta tillstånd. När det gäller beslut om särläkemedel i allmänhet ska ingå i förmånssystemet bör de utvärderas och beslutas av Tandvård- och läkemedelsförmånsverket (TLV) på sedvanligt sätt medan vid sådana läkemedel som riktas mot tillstånd som både är mycket sällsynta och mycket svåra kan särskild hänsyn behöva tas och handläggas enligt en modifierad ordning. Detta bör avse såväl kostnaden per hälsovinst som hantering av osäkerhet i det vetenskapliga underlaget och bör gälla oavsett status som särläkemedel eller ej.
  • I vissa situationer när det vetenskapliga underlaget är mycket osäkert uppstår problem vid ställningstagande om generell användning av dyra läkemedel för svår sjukdom på gruppnivå. Det förefaller i det läget rimligt att initialt ge visst avkall på evidensunderlaget för kostnadseffektivitet vid svåra sjukdomar när det av olika skäl inte ter sig möjligt av praktiska skäl att få fram ett sådant. Det kan dock finnas en konflikt i att både acceptera en högre betalningsvilja och dessutom acceptera en större osäkerhet i beslutsunderlaget. I sådana fall är det särskilt angeläget att sörja för en adekvat uppföljning för att så snart som möjligt försöka minska osäkerheten och eventuellt ompröva beslutet.
  • De finns olika principer för hur en patientgrupp med mycket svåra och sällsynta tillstånd kan avgränsas. Gruppen kan dels bestämmas utifrån hur vanligt tillståndet är i befolkningen eller efter antalet patienter med ett visst tillstånd som aktuellt läkemedel ska användas för (med andra ord antalet patienter som är tänkbara för behandling). Det senare beräkningssättet förefaller fördelaktigt då den särskilda problematik vi lyfter här är kopplat till att det är få patienter som är aktuella för behandling, inte hur vanlig/ovanlig tillståndet/sjukdomen är. Vi tar i rapporten inte definitiv ställning till vad som är en lämplig gräns utan detta bör utredas vidare. Vi tror dock att en sådan avgränsning bör sättas betydligt lägre än den vedertagna definitionen av särläkemedel och för Sveriges del kan en diskussion lämpligen utgå från att den förväntade beräknade storleken på patientgruppen inte bör bli större än 200 patienter (1 på 50 000 invånare) under fem år. Bland annat talar erfarenheter från England för denna avgränsning.
  • En väg för att komma fram till vad som är ett rimligt tröskelvärde för kostnadseffektivitet i olika situationer vid sällsynta tillstånd är att någon part åläggs att fatta beslut på ett öppet sätt. Sådana beslut kan sedan diskuteras brett och eventuellt bli föremål för omprövning.

Genom att jämföra med andra situationer i vården och samhället där beslut fattas om åtgärder för svåra tillstånd och små patientgrupper kan utvecklingen av en praxis påskyndas. Även jämförelser med beslut i andra länder kan ge en fingervisning om vad som är ett rimligt tröskelvärde i olika situationer.

Abstract [en]

To what extent can special consideration be given towards prioritising orphan drugs and drugs for treating rare conditions? In certain special situations should we accept lower cost effectiveness and lower standards for scientific evidence? If so, what are the conditions/criteria that should be fulfilled? How would such exceptions fit in with the ethical platform for priority setting? Are there other arguments that speak for or against special handling of rare conditions? These are questions we discuss in this report commissioned by the Committee on Pharmaceuticals and Pharmacies.

In this report we describe orphan drugs as a relatively heterogeneous group of pharmaceuticals, and discuss that other drugs with similar characteristics have not applied for, or were able to apply for, status as orphan drugs. Hence, from a priority setting perspective it is more relevant to focus on all types of drugs used for rare conditions when we discuss the principles that should apply when setting priorities.

Based on literature and experiences from other countries that have formulated criteria for special handling of drugs for rare diseases, we have drawn the preliminary conclusion that society should be able to pay more per health gain (cost per quality-adjusted life year [QALY]) and accept lower standards for scientific evidence when prioritising drugs for treating rare diseases if all of the following conditions are met:

  • that treatment has a high cost per health gain as a consequence treating only a few patients
  • that it involves a health condition with a very high level of severity
  • that the treatment option being considered is assumed, based on firm grounds, to have a substantial effect
  • that no alternative treatment having a substantial effect is available that can be expected to prevent, cure, delay, or ameliorate the health condition in question.

If these criteria are met, the drug can be evaluated in relation to an elevated threshold value for cost effectiveness. In this report we do not address how high this value should be to be considered reasonable, but an important point is that there must be an upper limit regarding how high of a cost per QALY society can accept. This should apply even if the above criteria are met to avoid the risk of unacceptable displacement of other prioritised interventions. Even lower standards for scientific evidence could be acceptable.

These preliminary conclusions were tested against the Swedish ethical platform and from a perspective of welfare economics.

Our conclusions from the ethical analysis are:

The human dignity principle allows for special handling of rare conditions that can generate high treatment costs. Hence, our first criterion is acceptable based on the ethical platform. When a higher threshold value (cost per health gain achieved) for treating rare conditions is accepted, these patients are given greater equity in access to health compared to other patients (assuming that the other criteria are also met). However, this does not automatically mean that all rare conditions generating high treatment costs should receive special handling.

According to the needs and solidarity principle society should strive, to the extent possible, to give all citizens equal opportunities for care; but also enable them to achieve a level of health that is as equitable as possible. The latter assumes that we primarily prioritise those who are furthest from such an equitable level, i.e. those with the greatest needs. To be able to influence the opportunities and outcomes regarding health, it is essential that the interventions used can actually help people approach more equitable outcomes, i.e. that these interventions have a substantial effect on health.

The cost-effectiveness principle states that a reasonable relationship between costs and effects should be pursued in choosing between different interventions or areas of activity. Very severe conditions should take precedence over minor conditions, even if the interventions, in contrast to the former, are associated with relatively higher costs per health gain. When the above criteria are met in treating a rare condition it only means that the treatment can be subject to evaluation of whether a higher threshold value can be accepted. Hence, this does not automatically mean that the treatment should be offered or that a drug, for example, should be included among the pharmaceutical benefits. Even when these criteria are met, and hence there is reason for special handling of the treatment, decisions makers in this context should decide what constitutes a reasonable relationship between costs and effects, i.e. what is an acceptable threshold value in a particular decision-making situation.

In conclusion, we believe that the current ethical platform along with the modification of the cost effectiveness principle, which appears in more recent legislation, offers the opportunity to give special consideration when prioritising drugs targeted at rare and very severe conditions. For a drug to be considered for special handling, it should have a substantial effect on the condition in question. There is a difference between treatments that have poor cost effectiveness due to minor effects and those that have poor cost effectiveness due to high costs. The difference arises since the effect size of the treatment influences its potential to contribute to an outcome in line with the health and quality of life of the rest of the population, where a greater effect size approaches this in a better way. Our interpretation is that if there are two interventions with the same cost effectiveness ratio and the same severity level, but where one has greater effects on the condition than the other, it is the one with the greatest effects that should be given priority.

We also studied whether there are any arguments from a socioeconomic efficiency standpoint that speak in favour of or against special handling of rare conditions. This has been done based on theoretical and empirical literature on the subject and preliminary data from a Swedish study. Some studies suggest there is a social value: first in the knowledge that people receive care regardless of the situation, which creates greater security and confidence in society based on self interest since everyone in society is at risk for severe conditions; and second, based on more altruistic motivation where people in general can be influenced in a positive way knowing that they live in a compassionate society.

However, purely empirical studies do not offer any evidence that people in general think that treatment of rare diseases should receive special handling, everything else being equal. In other words, no empirical studies show that rarity per se is a relevant criterion in priority setting – this was also the conclusion of our previous ethical argument in this context (see Carlsson et al 2012). Preliminary data from an ongoing Swedish study support this conclusion to some extent. When complementing the analysis in the same study with attitude questions and focus group interviews, a more detailed picture emerges – namely, support can be found for special handling if the condition is rare, has a high level of severity, and is the only treatment option.

After deciding that special consideration can be given in prioritising drugs for severe and rare conditions, based on the ethical platform and from a welfare economy perspective, positions must be taken on a series of practical considerations in designing procedures for priority setting, namely:

  • Based on the goal to reduce differences and guarantee care on equal terms for rare conditions, it would be preferable to use a model involving national decision making. The same principles for prioritising drugs for rare and severe conditions should apply regardless of how the drug reaches the patient, i.e. regardless of whether it involves prescribed or requisitioned drugs. Whether one or more bodies set priorities is an organisational issue that we do not address in this report.
  • From a priority setting standpoint there should be no difference between orphan drugs and other drugs used for rare conditions. When it comes to decisions on whether orphan drugs in general should be included under the pharmaceutical benefits system, they should be assessed and approved by the Dental and Pharmaceutical Benefits Agency in usual fashion, while drugs targeted at conditions that are both very rare and very severe may need special consideration and handled according to a modified procedure. This should include the cost per health gain and dealing with uncertainty of the scientific evidence, and should apply whether or not the drug has orphan status.
  • In some situations where the scientific evidence is uncertain, problems arise in deciding on general use of expensive drugs for severe diseases on a group level. In this context it seems reasonable to initially allow some exceptions in the evidence for cost effectiveness related to severe diseases when, for various reasons, practical factors stand in the way of producing such evidence. However, a conflict can arise in both accepting a higher willingness to pay and accepting greater uncertainty in the scientific evidence. In such cases it is particularly important to pursue adequate follow-up and try to reduce uncertainty as quickly as possible and reassess the decision.
  • Various principles are available to define patient groups with very severe and rare conditions. Groups may be defined based on the prevalence of the condition in the population or on the number of patients with a given condition that the drug in question will be used to treat (in other words, the number of patients who are potential candidates for treatment). The latter method appears to be advantageous when the particular problem we address here relates to the fact that few patients are candidates for treatment, not how usual/unusual the condition/disease is. In the report we do not take a definitive position on what constitutes a suitable limit. This needs further study. However, we believe that such a limit should be set much lower than the usual definition for orphan drugs. In Sweden’s case, a reasonable starting point for discussion could be that the expected estimated size of the patient group should not exceed 200 patients (1 in 50 000 inhabitants) during 5 years. Experience from England, for instance, supports this definition.
  • One way to arrive at a reasonable threshold for cost effectiveness in different situations involving rare conditions is to designate some entity to make decisions transparently. Such decisions could then be discussed broadly and possibly be subject to reassessment. By comparing with other situations in health care and society where decisions are made on interventions for severe conditions and small patient groups, the development of accepted practice can be accelerated. Even comparisons with decisions in other countries can give an indication of reasonable threshold values in various situations.
Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2015. p. 69
Series
National Center for Priority Setting in Health Care, ISSN 1650-8475 ; 2015:1
Keywords
Pharmaceutical preparations, Pharmaceutical economics, Läkemedel
National Category
Health Care Service and Management, Health Policy and Services and Health Economy
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-117152 (URN)
Available from: 2015-04-20 Created: 2015-04-20 Last updated: 2019-06-27Bibliographically approved
Järvstråt, L., Spetz, A.-C., Lindh-Åstrand, L., Hoffmann, M., Fredrikson, M. & Hammar, M. (2015). Use of hormone therapy in Swedish women aged 80 years or older. Menopause: The Journal of the North American Menopause, 22(3), 275-278
Open this publication in new window or tab >>Use of hormone therapy in Swedish women aged 80 years or older
Show others...
2015 (English)In: Menopause: The Journal of the North American Menopause, ISSN 1072-3714, E-ISSN 1530-0374, Vol. 22, no 3, p. 275-278Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

Objective: Menopausal symptoms such as hot flashes and night sweats may persist for 10 to 20 years or even longer. Information about the extent to which older women use hormone therapy is limited. The aim of this study was to determine the use of hormone therapy in Swedish women aged 80 years or older.Methods: The study is based on national register data on dispensed drug prescriptions (ie, prescribed therapy that has been provided to individuals by pharmacies) for hormone therapy and local low-dose estrogens.Results: Of 310,923 Swedish women who were aged at least 80 years, 609 (0.2%) were new users of hormone therapy. A total of 2,361 women (0.8%) were current users of hormone therapy. The median duration of hormone therapy use in new users was 257 days (25th to 75th percentiles, 611-120 d). About one in six women aged 80 years or older had used local vaginal estrogen therapy for at least four 3-month periods. The drugs were mainly prescribed by gynecologists and general practitioners.Conclusions: Our results show that a number of women aged 80 years or older still use hormone therapy and that most women who started a new treatment period had only one or two dispensations despite the median duration of treatment being more than half a year. Because at least some of the women aged 80 years or older who used hormone therapy probably did so owing to persistent climacteric symptoms, vasomotor symptoms and hormone therapy are still relevant issues that need to be discussed when counseling women around and after age 80.

Keywords
Menopause, Hot flashes, Old age, Hormone therapy, Vaginal dryness
National Category
Obstetrics, Gynecology and Reproductive Medicine
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-116336 (URN)10.1097/GME.0000000000000294 (DOI)000350658100007 ()25051289 (PubMedID)
Available from: 2015-03-30 Created: 2015-03-25 Last updated: 2017-12-04
Hallberg, I., Taft, C., Ranerup, A., Bengtsson, U., Hoffman, M., Höfer, S., . . . Kjellgren, K. I. (2014). Phases in development of an interactive mobile phone-based system to support self-management of hypertension. Integrated Blood Pressure Control, 7, 19-28
Open this publication in new window or tab >>Phases in development of an interactive mobile phone-based system to support self-management of hypertension
Show others...
2014 (English)In: Integrated Blood Pressure Control, ISSN 1178-7104, E-ISSN 1178-7104, Vol. 7, p. 19-28Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

Hypertension is a significant risk factor for heart disease and stroke worldwide. Effective treatment regimens exist; however, treatment adherence rates are poor (30%–50%). Improving self-management may be a way to increase adherence to treatment. The purpose of this paper is to describe the phases in the development and preliminary evaluation of an interactive mobile phone-based system aimed at supporting patients in self-managing their hypertension. A person-centered and participatory framework emphasizing patient involvement was used. An interdisciplinary group of researchers, patients with hypertension, and health care professionals who were specialized in hypertension care designed and developed a set of questions and motivational messages for use in an interactive mobile phone-based system. Guided by the US Food and Drug Administration framework for the development of patient-reported outcome measures, the development and evaluation process comprised three major development phases (1, defining; 2, adjusting; 3, confirming the conceptual framework and delivery system) and two evaluation and refinement phases (4, collecting, analyzing, interpreting data; 5, evaluating the self-management system in clinical practice). Evaluation of new mobile health systems in a structured manner is important to understand how various factors affect the development process from both a technical and human perspective. Forthcoming analyses will evaluate the effectiveness and utility of the mobile phone-based system in supporting the self-management of hypertension.

Place, publisher, year, edition, pages
Dove Medical Press, 2014
Keywords
adherence, blood pressure, cellular phone, communication, devices, person-centered care
National Category
Cardiac and Cardiovascular Systems Medical Engineering
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-106911 (URN)10.2147/IBPC.S59030 (DOI)2-s2.0-84900409226 (Scopus ID)
Available from: 2014-05-26 Created: 2014-05-26 Last updated: 2017-12-05Bibliographically approved
Carlsson, P., Hoffman, M., Levin, L.-Å., Sandman, L. & Wiss, J. (2014). Prioritering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar. In: Läkemedel för djur, maskinell dos och sällsynta tillstånd: hantering och prissättning. Slutbetänkande av Läkemedels- och apoteksutredningen (pp. 639-699). Stockholm: Fritzes
Open this publication in new window or tab >>Prioritering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar
Show others...
2014 (Swedish)In: Läkemedel för djur, maskinell dos och sällsynta tillstånd: hantering och prissättning. Slutbetänkande av Läkemedels- och apoteksutredningen, Stockholm: Fritzes, 2014, p. 639-699Chapter in book (Other academic)
Abstract [sv]

I vilken utsträckning kan särskilda hänsyn tas vid prioritering av särläkemedel och läkemedel för behandling av sällsynta tillstånd? Bör man i vissa speciella situationer kunna acceptera sämre kostnadseffektivitet och lägre krav på vetenskapligt underlag? Om så, vad är det för villkor/kriterier som då bör vara uppfyllda? Hur stämmer ett sådant undantag med den etiska plattformen för prioriteringar? Finns det andra argument som talar för eller mot en särbehandling av sällsynta tillstånd? Detta är frågor som vi diskuterar i denna rapport som tagits fram på uppdrag av Läkemedels- och apoteksutredningen.

I rapporten konstaterar vi att särläkemedel är en relativt heterogen grupp av läkemedel och att det finns andra läkemedel med motsvarande egenskaper som inte ansökt eller kunnat ansöka om status som särläkemedel. Ur prioriteringssynpunkt är det därför mer relevant att fokusera på alla typer av läkemedel, som används för sällsynta tillstånd, när vi diskuterar vilka principer för prioriteringar som bör gälla.

Utifrån litteratur och erfarenheter i andra länder, som formulerat kriterier för en särskild hantering av läkemedel vid sällsynta sjukdomar, drar vi den preliminära slutsatsen att samhället bör kunna betala mer per hälsovinst (kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY)) och acceptera lägre krav på vetenskapligt underlag vid prioritering av läkemedel för behandling av sällsynta sjukdomar om samtliga följande villkor är uppfyllda:

  • att behandlingen har en hög kostnad per hälsovinst som en konsekvens av att den omfattar endast få patienter,
  • att det rör sig om ett tillstånd med mycket stor svårighetsgrad,
  • att det behandlingsalternativ som övervägs på goda grunder ska antas ha en väsentlig effekt,
  • att det inte finns någon alternativ behandling med en väsentlig effekt som förväntas förebygga, bota, fördröja försämring eller lindra det aktuella tillståndet.

Om dessa kriterier anses uppfyllda kan läkemedlet bedömas i relation till ett förhöjt tröskelvärde för kostnadseffektivitet. Hur högt detta värde kan vara för att anses rimligt tar vi inte ställning till i rapporten, men en viktig ståndpunkt är att det måste finnas en övre gräns för hur hög kostnad per QALY samhället kan acceptera. Detta bör gälla även om ovanstående kriterier är uppfyllda, annars riskerar det uppstå oacceptabla undanträngningseffekter av andra prioriterade åtgärder. Även lägre krav på vetenskapligt underlag skakunna accepteras....

Place, publisher, year, edition, pages
Stockholm: Fritzes, 2014
Series
Statens offentliga utredningar, ISSN 0375-250X ; 2014:87
Keywords
Läkemedel
National Category
Health Care Service and Management, Health Policy and Services and Health Economy
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-115138 (URN)978-91-3824-207-0 (ISBN)
Note

Bilaga 7 till Statens offentliga utredningar, 2014:87

Available from: 2015-03-09 Created: 2015-03-09 Last updated: 2019-06-27Bibliographically approved
Carlsson, P., Hoffmann, M., Levin, L.-Å., Sandman, L. & Wiss, J. (2012). Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar: Reviderad version. Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar: Reviderad version
Show others...
2012 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

I ett tilläggsdirektiv till utredningen om vissa frågor om prissättning, tillgänglighet och marknadsförutsättningar inom läkemedels- och apoteksområdet (Dir. 2011:82) ingår att analysera behovet av särskilda lösningar vid beslut om subventionering för särläkemedel. Ett särläkemedel är ett läkemedel som uppfyller vissa villkor och därmed omfattas av särskilda stimulansåtgärder innan godkännande av läkemedelsmyndighet samt möjlighet, men inte rätt, till ensamrätt på marknaden under 10 år.

I rapporten analyseras den etiska plattformen och läkemedelsförmånslagen, som är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) utgångspunkter för subventionsbeslut. En slutsats som dras är att dagens etiska plattform tillsammans med den modifiering av kostnadseffektivitetsprincipen, som finns i lagen om läkemedelsförmåner, ger möjlighet att komma till slutsatsen att samhället är berett att betala mer per hälsovinst för läkemedel riktade till mycket sällsynta och svåra sjukdomar/tillstånd.

Människovärdesprincipen ger uttryck för att irrelevant grupptillhörighet eller gruppegenskap inte ska påverka en patientgrupps lika möjligheter och lika utfall när det gäller hälsa. Huruvida en patientgrupp är liten eller stor är en sådan irrelevant gruppegenskap och gruppens storlek eller tillståndets sällsynthet bör därmed inte påverka gruppens möjligheter till behandling eller till att kunna uppnå ett jämlikt hälsoutfall jämfört med andra större grupper eller grupper med mer vanliga sjukdomar. Däremot kan den konsekvens i form av höga kostnader för behandling som sällsynthet kan medföra, vara en grund för särbehandling.

Behovs-solidaritetsprincipen ger dels uttryck för att alla medborgare bör ges lika möjligheter att uppnå god hälsa och dels uttryck för att vi bör uppnå ett så lika hälsoutfall som möjligt för medborgarna. Om vi låter utvecklingskostnaden för läkemedel mot sällsynta tillstånd påverka möjligheten att ta del av dessa läkemedel ges inte medborgarna lika möjligheter till att uppnå god hälsa. Utifrån detta drar vi slutsatsen att sällsynta och svåra tillstånd bör ges likartade möjligheter att uppnå god hälsa som vanliga och allvarliga tillstånd.

Kostnadseffektivitetsprincipen. När en sämre kostnadseffektivitet främst beror på höga kostnader som framför allt är kopplade till storleken på den grupp som patienten tillhör dvs. storleken på marknaden för läkemedlet och inte på dålig effekt hos åtgärden finns det av rättviseskäl anledning att dels försöka påverka kostnadsaspekten av läkemedlet, dels i vissa fall acceptera en sämre kostnadseffektivitet. Kostnaden kan påverkas genom t.ex. prissättning på läkemedel efter särskilda avtal med det marknadsförande företaget.

 

Det finns ett värde i att veta att man lever i ett barmhärtigt samhälle som tar hand om och försöker hjälpa de människor som befinner sig i livshotande eller andra svåra situationer. Detta värde består dels i att vetskapen skapar större trygghet och tillit till samhället utifrån ett egenintresse eftersom vi alla kan löpa risk att drabbas av svåra tillstånd, dels utifrån en mer altruistisk motivering som består i att vi påverkas positivt av att bara veta att vi lever i ett barmhärtigt samhälle. Detta är en faktor som därför även borde vägas in i kostnadseffektivitetskalkyler. Storleken på detta värde är oklart.

Särläkemedel är en relativt heterogen grupp och det finns andra läkemedel med motsvarande egenskaper som inte ansökt om status som särläkemedel. Ur prioriteringssynpunkt är det mer relevant att istället fokusera på läkemedel som används för sällsynta och svåra sjukdomar. Läkemedel vid mycket sällsynta och svåra tillstånd, särskilt när annan behandling saknas, bör därför handläggas i sär- skild ordning oavsett status som särläkemedel eller ej. För att säkerställa jämlik tillgång, transparenta beslut och god vård är en modell med nationellt beslutsfattande för sådana läkemedel att föredra. Tre alternativa principer för beslut och finansiering diskuteras: staten som huvudman, samarbete mellan stat och landsting samt samarbete mellan landstingen.

Abstract [en]

An addendum to the terms of reference for the inquiry on certain issues regarding pricing, accessibility, and market conditions in the pharmaceutical and pharmacy sector (Dir. 2011:82) calls for an analysis of the need for special solutions in decisions on subsidising orphan drugs. An orphan drug is a drug that fulfils certain conditions and is thereby covered by special stimulus measures prior to approval by agencies that evaluate medical products. Orphan drugs also have the possibility, but not the right, to hold sole rights in the marketplace for 10 years.

The report includes an analysis of the ethics platform and the Pharmaceutical Benefits Act, which serve as the Dental and Pharmaceutical Benefits Agency’s base for making decisions on subsidies. One conclusion drawn is that the current ethics platform, along with the modification of the cost-effectiveness principle that appears in the Pharmaceutical Benefits Act, offers the option to determine that society is prepared to pay more per health benefit for drugs targeted at very rare and severe diseases/conditions.

The human dignity principle indicates that irrelevant group affiliation or group characteristics should not affect equality in a patient group’s opportunities and outcomes regarding health. Whether a patient group is small or large is an irrelevant group characteristic, and the size of the group or the rarity of the condition should not affect the group’s opportunities for treatment, or the possibility to achieve an equitable health outcome compared to other larger groups or groups with more common diseases. However, the consequence of higher costs for intervention that can result from rarity could be grounds for special treatment.

The needs and solidarity principle indicates that all citizens should be given equal opportunities to achieve good health and that we should achieve health outcomes that are as equitable as possible for citizens. If we allow the development costs for orphan drugs to influence the possibility to access these drugs, then the citizens are not given equal opportunities to achieve good health. Hence, we draw the conclusion that people with rare and severe conditions should be given opportunities to achieve good health that are equal to those given to people with common and serious conditions.

The cost-effectiveness principle. When lower cost effectiveness is primarily due to high costs connected with the size of the patient group, i.e. the market size for a drug, and not poor effects from the intervention, there is just cause, on the grounds of equity, to try to influence the cost aspects of the drug and in some cases accept a lower level of cost effectiveness. The cost can be influenced, for example, by pricing based on special agreements with the company marketing the drug.

There is value in knowing that we live in a compassionate society that cares for and attempts to help people that find themselves in life-threatening or other difficult situations. This value stems partly from the assertion that knowledge creates greater security and trust in the community (based on self interest since we are all at risk of contracting a severe condition) and partly from a more altruistic motivation stemming from the assertion that we are affected positively by knowing that we live in a compassionate society. This is a factor that should also be considered in cost-effectiveness analyses. The size of this value is uncertain.

Orphan drugs are a relatively heterogeneous group, and there are other drugs with corresponding characteristics that have not applied for status as orphan drugs. From a standpoint of priority setting, it is more relevant to focus instead on drugs that are used for rare and severe diseases. Drugs for very rare and severe conditions, particularly when no other treatment is available, should therefore be processed in a special manner regardless of whether or not they are classified as an orphan drug. To assure equitable access, transparent decisions, and appropriate care it is preferable to use a model involving national decision- making for such drugs. Three alternative principles for decisions and financing can be discussed: 1) the state as the principal authority, 2) collaboration between the state and the county councils, and 3) collaboration among the county councils.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2012. p. 116
Series
National Center for Priority Setting in Health Care, ISSN 1650-8475 ; 2012:1
Keywords
Pharmaceutical praparations, economics, pharmaceutical, Läkemedel
National Category
Health Care Service and Management, Health Policy and Services and Health Economy
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-89725 (URN)
Available from: 2013-03-04 Created: 2013-03-04 Last updated: 2019-06-27Bibliographically approved
Levin, L.-Å., Andersson, D., Anell, A., Heintz, E., Hoffman, M., Schmidt, A. & Carlsson, P. (2010). Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning. Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning
Show others...
2010 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Rapporten Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning har tagits fram av Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet. Utgångspunkten var ett uppdrag som givits av Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting inom arbetet med Handlingsplan för effektivare läkemedelsanvändning. Handlingsplanen presenterades av en arbetsgrupp i mars 2009. Rapportens resultat kommer att integreras i arbetet med en nationell läkemedelsstrategi.

Syftet med rapporten är att kartlägga olika styrformer för läkemedelsanvändning i landstingen och analysera deras betydelse för rättvisa och effektivitet i läkemedelsanvändningen. Ett delsyfte med studien, som görs för första gången, är att starta utvecklingen av metodik för den här typen av analys.

Studien består av tre delar. Den första delen är en kartläggning av landstingens styrning av läkemedelsförmånerna. I del två redovisas mått (indikatorer) som beskriver utfallet i form av läkemedelsanvändningen i olika landsting. I del tre analyseras skillnader i kunskaps- och ekonomistyrning i relation till skillnader i läkemedelsanvändning i form av de utfallsmått som beskrivits i del två.

Material till kartläggningen har insamlats via enkät till samtliga 21 landsting och enkätsvaren har sedan följts upp per telefon. I enkäten efterfrågades hur styrningen fungerade år 2008 och år 2005.

  • Decentraliseringsgraden i landstingen har ökat. Kostnadsansvaret låg på klinik- och vårdcentralsnivå i tolv landsting (9 landsting år 2005), på en mellannivå i fem landsting (7 landsting år 2005) och centralt i fyra landsting år 2008 (5 landsting år 2005).
  • Fler landsting valde en förskrivarbaserad modell (9 landsting) istället för en befolkningsbaserad modell (8 landsting) 2008. Tre år tidigare var det istället något fler som hade valt den befolkningsbaserade modellen (10 landsting respektive 6 landsting med förskrivarbaserad modell).
  • Tio landsting hade en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget år 2008 (8 landsting 2005). Sju landsting hade en separat läkemedelsbudget (8 landsting 2005).
  • Oavsett om landstingen hade en separat läkemedelsbudget eller en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget var det vanligast att över- och underskott på lokal nivå hanterades inom den totala budgetramen för hälso- och sjukvård. Några landsting hade utvecklat olika incitamentsmodeller där det fanns möjlighet att ta del av hela eller delar av eventuellt överskott om vissa förskrivningsmål/produktionsmål/ kvalitetsmål uppfylldes.
  • Frågan om hur under- och överskott hanteras i praktiken upplevdes som svår att besvara av kontaktpersonerna. Det finns en osäkerhet om vilka formella regler som egentligen gäller, vilket påverkat svaren.
  • Kunskapsstöd i form av läkemedelskommitténs rekommendationslista och producentobunden information fanns i alla landsting. Representanter för ansåg generellt att deras olika former av förskrivarstöd fungerade minst lika bra som motsvarande stöd i övriga landsting. Ett undantag var IT-baserat förskrivarstöd inom privat vård där många landsting ansåg att det egna stödet fungerade sämre än i andra landsting.
  • Vid en rangordning av de tre viktigaste stödformerna anses IT-baserat förskrivarstöd vid sjukhus som allra viktigast följt av läkemedelskommitténs rekommendationslista samt producentobundeninformation.
  • Tidigare kartläggningar visar att landstingen över tiden hanterat kostnadsansvaret för öppenvårdsläkemedel på olika sätt. Jämfört med en tidigare undersökning från 2002 har decentraliseringsgraden inomlandstingen år 2008 ökat markant[1, 2].

Analysdelen – med sammanvägning av enkätresultat och utfall av indikatorer i skilda dimensioner – visar att:

  • Landstingens struktur i form av förekomst av universitet och landstingets storlek är den faktor som påverkar läkemedelsanvändningen mest.
  • Landsting som infört ett decentraliserat kostnadsansvar jämfört med övriga landsting:
  1. har inte mindre volym (DDD/invånare) men lägre kostnad per invånare.
  2. har bättre följsamhet till läkemedel som rekommenderas av läkemedelskommittéer.
  3. avvek däremot inte från övriga landsting vad gällde andel patienter som fick kostnadseffektiv behandling, olämplig förskrivning inklusive polyfarmaci, användning av nya läkemedel med stor innovationshöjd samt jämlikhet. Detta kan eventuellt förklaras av otillräcklig statistisk styrka för att finna skillnader mellan grupperna.
  • Kunskapsstyrning har i denna studie en liten påverkan på  läkemedelsanvändningen. Det beror bland annat på att:
  1. kunskapsstyrning är starkt korrelerad med struktur vilket gör analysen svårtolkad.
  2. kunskapsstyrning är svår att operationalisera och mäta.
  3. kunskapsvariablernas variation är dessutom liten mellan landstingen.
  • IT-stöd i form av gemensam läkemedelslista samvarierar emellertid med kvalitetsvariabeln ”färre interaktioner”.

Ett huvudresultat är att landsting med ett decentraliserat kostnadsansvar för läkemedel samtidigt hade lägre kostnader för läkemedel i öppen vård per invånare och högre följsamhet till rekommendationer utan att volymen läkemedel avvek från övriga landsting.

Då detta är en epidemiologisk studie kan samvariationer beskrivas. Däremot kan studien inte visa om samvariationerna också är uttryck för orsakssamband, eller i vilken riktning ett eventuellt orsakssamband skulle gå. Inte heller kan studien kontrollera för okända faktorer som kan tänkas påverka båda de variabler som samvarierar. Inventeringen och analysen av existerande indikatorer på effektiv och jämlik läkemedelsanvändning visar på en mängd metodproblem som försvårar studier av samband mellan styrformer och utfall. Det är därför angeläget att arbetet med att utveckla valida effektivitetsindikatorer fortsätter.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2010. p. 85 + bilagor A-D
Series
CMT Report, ISSN 0283-1228, E-ISSN 1653-7556 ; 2010:2
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-67251 (URN)
Available from: 2011-04-06 Created: 2011-04-06 Last updated: 2018-02-12Bibliographically approved
Organisations

Search in DiVA

Show all publications