Denna bok vill sätta sökarljuset på rumsliga förtsättningar och på vad byggnader och lokaler, deras utformning och historia, kan betyda för kommunledningens praktik. För detta ändamål har vi besökt fjorton kommuner i östra Götaland och där samtalat med kommunledande personer kring rummets betydelse: Finspång, Motala, Linköping, Söderköping, Valdemarsvik, Åtvidaberg, Norrköping, Mjölby, Boxholm, Ödeshög, Vadstena, Ydre, Kinda samt Vimmerby.

Sveriges Kommuner och Landsting och det svenska kulturpolitiska observatoriet SweCult har analyserat vilka effekter som redan nu går att se av den nationella kulturpolitiska reformen om regionalisering genom den så kallade kultursamverkansmodellen. Elva forskare har utifrån tre perspektiv –Roller, processer och dialoger, Effekter och konsekvenser samt Finansiering undersökt det material som

finns tillgängligt från de två första åren 2010–2012 för att skapa ett underlag för kommande diskussioner. Kultursamverkansmodellen syftar till att stärka samverkan mellan stat, regioner och kommuner samt med kulturskapare och civilsamhälle. Har det blivit så? Vad kan justeras för att systemet ska leda till ett starkare Kultursverige? Kultursamverkansmodellen är under konstruktion.

Kulturens roll för lokal och regional utveckling har under senare år kommit att betonas allt starkare. I såväl kommunal- som i regionalpolitik sätts stora förhoppningar till kultur som en motor för tillväxt och hållbar utveckling. Inte minst kopplas föreställningar om kultur och urbanitet samman i bilden av expansiva och kreativa stadsmiljöer. Staden som kulturplats blir en norm och en nyckel till en hållbar framtid.Kultur är dock ett begrepp som definieras väldigt olika i skilda delar av kommunal och regional politikoch förvaltning. En gränslinje går mellan hur kulturens roller uppfattas för ekonomisk tillväxt respektive socialt hållbar utveckling. Kultur ska å ena sidan generera ekonomisk tillväxt genom att skapa attraktiva platser för människor och verksamheter, där kulturen tänks främja kreativitet och innovation. Richard Floridas teorier om den kreativa klassen har spelat en stor roll i detta tänkande. Å andra sidan tillskrivs kultur också stor betydelse för integration och socialt hållbar utveckling. Genom kulturen ska människor kunna mötas och utvecklas till demokratiska och toleranta medborgare. Det är denna integrativa funktion som tänks tilltala den kreativa klass som Richard Florida beskriver; tolerans och öppenhet är viktiga aspekter av vad som ibland beskrivs som urban kultur. Trots detta hanteras kultursatsningar med socialt och integrerande syften ofta separat och med vaga kopplingar till kultur som attraktion och kreativ motor. På ett oreflekterat och delvis slumpartat vis lyfts vissa kulturella uttryck fram som önskvärda i utvecklingssammanhang och som mått på gynnsamt kulturklimat medan andra ignoreras eller helt enkelt inte är önskvärda. Så lyft till exempel gaykultur fram som ett bevis på en kulturellt tolerant och framåtsträvande miljö, medan ungdomars kulturella uttryck ofta inte finner någon plats i urbana utvecklingsstrategier.

En annan aspekt av kultur som resurs i lokal samhällsplanering handlar om föreställningar om autencitet. I diskussionen om platsers attraktivitet och utvecklingspotential finns farhågor att platser genom att designas och planeras utifrån framgångsrika förebilder förlorar sin särart, eller med andra ord sin autenticitet. Särpräglade urbana kulturmiljöer, till exempel gamla industridistrikt, lokala butiker och caféer och lokal konst- och kulturverksamhet blir kulturella resurser i bevarandet av vad som uppfattas som autentisk stadsmiljö, vilket kopplar till identitetsprojekt och platstillhörighet. Cultural planning, som i olika sammanhang lanserats som såväl en planeringsteori och ett synsätt som en konkret metod för en samhällsplanering med kulturen i fokus, tar fasta på detta. Kultur ska i detta perspektiv ses som en aspekt av samhällsplaneringens alla delar istället för att betraktas som en avskild samhällssektor och ett instrument för tillväxt.

Emellertid tycks det svårt att integrera detta kulturbegrepp i lokal planering, vilket även lokala och regionala tillämpningar av Cultural planning-konceptet tyder på. En orsak är den komplicerade relationen mellan samhällsplanering och föreställningarna om vad som skapar de urbana kulturella mönster som ses som attraktiva. Samhällsplaneringen har att brottas med misstanken att stadens kultur växer fram i samspelet mellan en rad faktorer som alls inte låter sig planeras. En stor del av kommunal planeringsverksamhet sker med vissa avgränsade frågor för ögonen, och kraven på ett tvärsektoriellt synsätt på kultur som resurs är svårt att implementera i den kommunala organisationen. Orsaker till detta är att kulturbegreppet ser mycket olika ut i olika delar av kommunal (och regional) förvaltning och att kultur i många fall avgränsas till en särskild samhällssektor istället för att definieras som tvärsektoriell kraft.

Detta leder till en instrumentalisering där kulturens värdesom samhällsresurs tolkas utifrån en ekonomisk ram och en näringslivslogik. Underlag för detta paper är en pågående studie av Norrköping och östgötaregionen. Studien visar på svårigheterna att implementera ett synsätt på kulturen som resurs i lokal samhällsplanering, men också att mindre städer och kommuner har andra förutsättningar till holistiskt kulturellt tänkande än de storstäder som utgör en diskursiv norm för det som brukar kallas urban kultur. Insikten att måttstocken för lyckade kultursatsningar inte är densamma som för storstäderna öppnar för alternativa kulturella strategier i mindre kommuner och nya sätt att se kultur som resurs i samhällsutvecklingen.

Turism och resande har blivit ett givet inslag i vår samtid. I den rika delen av världen framstår möjligheten att resa för många som en självklarhet. I den fattiga delen av världen har turismindustrin blivit en allt viktigare inkomstkälla. Det turistiska fältet har dessutom kommit att erkännas som ett ytterst komplext forskningsfält som ger upphov till frågor som är både lokala och globala, och som kan handla om såväl människors drömmar och självförståelse, som mänskliga rättigheter, global ekonomi och internationella politiska relationer. Denna bok närmar sig det turistiska fältet genom en rad analytiska begrepp. Varje kapitel lyfter fram ett bestämt begrepp - däribland makt, plats, etnicitet och transnationalism - diskuterar vad det kan betyda, hur det kan tolkas, och vad just det begreppet kan bidra med för den som vill analysera samtida turism och resande. Bekantskapen med vissa teoretiska begrepp gör att man förmår se saker på det turistiska fältet som tidigare var höljda i dunkel. Samtidigt kan en ökad teoretisk och begreppsmässig kännedom göra att man plötsligt förstår hur komplicerad världen är. På så vis får kanske våra begreppsdiskussioner det turistiska fältet att framstå som ännu mer utmanande och fascinerande.

Från kommunhåll påtalas ofta behovet av kunskap och forskning för att lösa specifika problem. Inte sällan framkommer en besvikelse över att forskare är otillgängliga, svårbegripliga och att forskning tar så lång tid. Från universitetshåll kan debatter initieras med utgångspunkt i resultat som forskare anser att lokala politiker och tjänstemän behöver ta till sig. Det råder både respekt och misstro mellan kommunfolk och forskare. Det är svårt att mötas och förstå varandras villkor. Uppenbart behövs arenor där kommuner och universitet kan mötas och utveckla en gemensam kunskapsbas. I den här texten lyfter vi fram argument för en arena för kunskapsutbyte på regional och lokal nivå. Vi belyser också vad som sker när kunskapsintresset inom ett politikområde konfronteras med vetenskaplig kunskap.

Från kommunhåll påtalas ofta behovet av kunskap och forskning för att lösa specifika problem. Inte sällan framkommer en besvikelse på att forskare är otillgängliga, svårbegripliga och att forskning tar lång tid. Från universitetshåll kan debatter initieras med utgångspunkt från resultat som forskare anser att lokala politiker och tjänstemän behöver ta till sig. Det råder både respekt och misstro mellan kommunfolk och forskare. Det är svårt att mötas och förstå varandras villkor. Uppdragen är olikartade. Uppenbart behövs arenor där det kan ske ett erfarenhetsutbyte och där ny kunskap utvecklas. Detta är inget nytt. Mer kontroversiellt är hur detta ska komma till stånd. I den allmänna debatten finns förslag om att inrätta ett institut för kommunforskning på nationell basis. Det tolkar vi som ett uttryck för att kommuner efterlyser den typ av kunskap som forskare utvecklar. Det respekterar och bejakar vi. Däremot ställer vi oss ytterst tveksamma till att bygga upp ett nationellt institut. I denna uppsats kommer vi att klarlägga våra argument. Vi kommer också att lyfta fram ett alternativ som vi bedömer kan vara mer framgångsrikt. Det går ut på att skapa en arena för kunskapsutbyte på regional-lokal nivå. Vi belyser också mer i detalj vad som sker när kunskapsintresset inom ett politikområde konfronteras med vetenskaplig kunskap. Dessa kan passa som hand i handske men också ha svårt att finna en gemensam beröringspunkt.