In recent years, the concept post-feminism and its links to neoliberal economic structures and to the extreme reinforcement of individualization as raison detre of Western civilization have been discussed at length by numerous distinguished scholars in feminist cultural studies and feminist philosophy. This article takes its point of departure in this discussion. Drawing on Wendy Brown, Elizabeth Grosz, Angela McRobbie, Wendy Larner, and others, the text is examining the discourse of post-feminism and neoliberalism, and its effects on overarching political scenarios, as well as on everyday life: What happens to feminist politics when the collective, both as figuration and as virtual political platform, is deemed to be something situated in the discursive outskirts? By drawing on examples form the contemporary cultural imaginaries, from popular culture, economic structures, and public debate, and by pointing out the links between the micro-perspective of our everyday living and overarching political structures, this article aims at bringing to the fore and critically discuss these issues, and the ways in which they intersect with contemporary Western feminism. The article ends with a discussion of possible points of exit or paths to follow in order to find alternatives.

Det akademiska språket beskrivs ofta som svårt och ogenomträngligt för den oinvigde. För studenter är det akademiska skrivandet bland det första de måste lära sig. Ett sätt att anpassas till givna ramar och normer för vad som uppfattas som vetenskapligt och stringent. Formerna för vad som uppfattas som akademiskt skiljer sig förvisso åt mellan vetenskapsområden, ämnen och teoretiska ramverk. För ett tvär(post)disciplinärt ämne som genusvetenskap blir därmed skrivandet, formen, något som inte omedelbart kan övertas utan måste utmanas och prövas på samma sätt som metodologiska och teoretiska frågor måste.

Som för alla normerande ordningar innefattar också den skrivna formen maktordningar som innesluter visst och vissa och utesluter annat och andra. I den vetenskapskritiska tradition som genusvetenskapen utvecklats inom, blir därmed också formen för det vetenskapliga skrivandet högst väsentligt att undersöka. Att utveckla det egen vetenskapliga skrivandet så att det blir begripligt inom ramen för det akademiska men som också tillåter att gränser överträds och utmanas har varit en viktig del av genusvetenskapens framväxt. En del av ämnets utveckling som är nära förknippad med oviljan att låta sig disciplineras, att förbli i det tvära och gränsöverskridande.

På en nivå handlar det om att låta det skrivande subjektet som sådant få ta plats i texten för ett ge läsaren en möjlighet att ta del av och förstå från vilken position som texten och dess skrivare tar sin utgångspunkt. Detta som motpol till det strängt reglerade skrivande, där skrivaren ofta själv ”försvinner” ur texten. Ett sätt att skriva som inte bara tenderar att skapa en förmen objektivitet, utan dessutom riskerar att sätta gränser för textens, och därmed forskningens, kritiska potential. Vilken kritik som blir möjlig att formulera bestäms åtminstone i delar av de former för skrivande som uppfattas som  accepterade och givna.

Hur kreativt skrivande och kritiskt tänkande hänger samman och har bidragit till dagens genusvetenskap diskuteras i denna fjärde del av En skriftserie om genusvetenskap. Vare sig det handlar om utbildning eller forskning är de frågor som diskuteras i skriften brännande aktuella för såväl studenter som forskare och lärare inom ämnet. Vi hoppas att skriften ska kunna fungera både som översikt över vad som diskuteras inom dessa områden och som underlag för fortsatt diskussion.

Kerstin Alnebratt

Föreståndare, Nationella sekretariatet för genusforskning