The Swedish National Registry for TonsilSurgery has been operational since 1997. All ENT clinicsin Sweden are encouraged to submit data for all patientsscheduled for tonsil surgery. Preoperatively, age, genderand indication are recorded. Postoperatively, method(tonsillectomy or tonsillotomy), technique, and perioperativecomplications are recorded. Postoperative bleedings,pain, infections, and symptom relief are assessed throughquestionnaires. An earlier report from this registry showedthat tonsillotomy had become more common than tonsillectomyin children with tonsil-related upper airwayobstruction. The aim of this study was to categorize whichinstruments were used for tonsillotomy in Sweden and tocompare their outcome and complication rate. All children2–18 years, reported to the registry from March 2009 untilSeptember 2012, who underwent tonsillotomy on theindication upper airway obstruction, were included in thestudy. 1,676 patients were identified. In 1,602 cases(96 %), a radiofrequency instrument was used. The postoperativebleeding rate was low (1.2 %) and the degree ofsymptom relief was high (95.1 %). Three different radiofrequencyinstruments (ArthroCare Coblation, EllmanSurgitron, and Sutter CURIS) were used in 96 % of thepatients. There were no significant differences in thenumber of postoperative bleedings, postoperative infectionsor symptom relief between the instruments. The onlydifference found was in the number of days on analgesics,where more days were registered after use of Coblation.In Sweden, radiofrequency tonsillotomy is the dominantsurgical technique used for tonsil hypertrophy causingupper airway obstruction in children. There are no significantdifferences in outcome between the different radiofrequencyinstruments except for number of days onanalgesics after surgery.

Objectives:The primary aim of this study was to analyse two different methods of tonsil surgery, tonsillectomy (TE) and tonsillotomy (TT), regarding post-operative dentofacial growth in children with tonsillar hypertrophy. A secondary aim was to analyse these results in relation to cephalometric standards.Material and methods:The study group consisted of 64 subjects (39 boys and 25 girls), mean age 4.8 years ± 4 months. They were randomized to a complete removal of the pharyngeal tonsil, TE, (n = 31) or a partial removal, TT, (n = 33). Pre-operative and 2 years post-operative study material were obtained and analysed. The results were compared with cephalometric standards.Results:Pre-operative, children with hypertrophic tonsils displayed an increased vertical relation (P < 0.05) compared with cephalometric standards. Post-operative, no significant difference could be detected between the two surgical procedures regarding dentofacial growth. Mandibular growth with an anterior inclination was significant (P < 0.001/TE, P < 0.01/TT) for both groups. An increased upper and lower incisor inclination was noted (P < 0.01/TE,TT). The vertical relation decreased (P < 0.001/TE, P < 0.05/TT) as well as the mandibular angle (P < 0.01/TE, P < 0.001/TT). Reduction was also significant for the sagittal intermaxillar (P < 0.001/TE,TT) relation. These post-operative results, together with a more prognatic mandible (P < 0.05/TE,TT) and chin (P < 0.001/TE, P < 0.01/TT), might indicate a more horizontal direction of mandibular growth.Conclusion:TE and TT yielded equal post-operative dentofacial growth in children treated for hypertrophic tonsils. This result should be considered when deciding upon surgical technique.

Tonsil surgery has been performed for more than 3,000 years. During the 19th century when anesthesia became available, techniques were refined and the number of procedures performed increased. Repeated throat infections often causing big tonsils was the reason why parents asked for the procedure. During the preantibiotic era, scarlet fever was feared since potential heart or kidney complications were life-threatening. The technique used before 1900 was tonsillotomy since neither a fingernail, snare nor the later guillotine were used extracapsularly. Bleeding was small and the surgery ambulatory. Extracapsular tonsillectomy developed around the turn of the 20th century with the purpose of avoiding remnants the focal infection theory was prevailing. The whole tonsil was now extirpated with good visibility of the tonsillar area in a deeply anesthetized patient. During the first half of the 20th century, the two methods competed, but by 1950, total tonsillectomy had become the only correct tonsil surgery. The indication was still recurrent infections. The risk for serious bleeding increased; therefore large clinics arose where patients remained for at least a week after tonsillectomy. When oral penicillin for children became available during the 1960s, the threat of throat infection decreased and the number of tonsillectomies declined. The awareness of obstructive problems in children rose at the same time when obstructive sleep apnea syndrome became a disease for adults (1970s). Tonsillotomy was revived during the 1990s and is today used increasingly in many countries. The indication is mainly obstructive sleep apnea syndromeor sleep-disordered breathing, especially in small children. Total tonsillectomy is still preferred for recurrent infections, which include periodic fever/adenitis/pharyngitis/aphthous ulcer syndrome and recurrent peritonsillitis.

Premedicinering kan göras enligt sjukhusets vanliga rutiner. En möjlig kombination som oral premedicinering (= start av multimodal smärtbehandling) är paracetamol (40 mg/kg), klonidin (2–3 mikrog/kg) och betametason (0,2 mg/kg, max 8 mg) enligt kroppsvikt eller 4 mg vid vikt under 50 kg, 8 mg vid vikt över 50 kg som ges cirka 90 minuter innan anestesistart.

Alternativt ges ovanstående läkemedel i samband med inledningen av anestesin men med doseringsförslag som anges under smärtbehandling per operativt nedan.

Smärtbehandling peroperativt

Paracetamol bör ges intravenöst (20 mg/kg) och intravenöst betametason (0,2 mg(kg) om inte det ingått i premedicineringen. Vid slutet av operationen ges en dos av COX hämmare (diklofenak 1 mg/kg rektalt eller intravenöst, alternativt ibuprofen 5–7 mg/kg rektalt). Om klonidin inte givits som premedicinering kan en intravenös dos ges vid inledningen av anestesin, 1 mikrog/kg intravenöst. Med klonidin kan övriga underhållsanestetika ofta reduceras med cirka 25%. För att minska den tidiga smärtan kan också kompresser indränkta med bupivacain 5 mg/ml läggas på sårområdet i cirka 5 minuter.

Initial postoperativ smärta behandlas med intravenösa opioider, paracetamol och klonidin titrerat till för individen acceptabel smärtnivå. Smärtskattning ska göras med ålderadekvat instrument.

Illamående, profylax och behandling

I samband med anestesiinledningen ges betametason samt vid indikation ondansetron 0,1 mg/kg för att förbygga postoperativt illamående. Behandling kan ske med ondansetron 0,1 mg/kg, prometazin 0,1 mg/kg (licenspreparat) eller droperidol 30 mikrog/kg. En kombination av antiemetika ger bättre effekt. En fördel är att inducera anestesin med propofol om intravenös infart finns.

Smärtbehandling i hemmet

Paracetamol 24 mg/kg x 4 i tre dygn och därefter minska till 18 mg/kg x 4 (paracetamolmixturen är 24 mg/ml vilket innebär att den initiala behandlingen blir 1 ml/kg x 4 om mixturen används). Kombinera paracetamol med COXhämmare ibuprofen 5–7mg/kg x 4 eller diklofenak 1–1,5 mg/kg x 3. Vid blödningsrisk kan selektiv COX-2 hämmare användas, celecoxib 2 mg/kg x 2, som alternativ till ibuprofen och diklofenak. COX hämmare och paracetamol utgör basen i analgetikabehandlingen och ska ges regelbundet.

För ytterligare smärtbehandling kan t. ex klonidin ges i dosen 1–2 mikrog/kg x 3 per os. Opioider kan behövas i vissa fall men insättning bör göras efter kontakt med ÖNH kliniken. Ur praktisk synvinkel rekommenderas att doser av klonidin- eller opioidmixtur (oxikodon eller morfin) dras upp i sprutor med engångsdoser när analgetika skickas med vid utskrivningen. Antalet doser som skickas hem med patienten bestäms av behovet och lokala rutiner. När smärtan avklingar kan man börja sätta ut analgetika: först opioider, därefter klonidin, paracetamol och sist COX hämmare. (Enstaka doser av COX hämmare ger en bättre analgetisk effekt än enstaka doser av paracetamol).

Smärtbehandling kan behövas upp till 2–3 veckor efter tonsillektomi, och drygt en vecka efter tonsillotomi. Vid tonsillotomi räcker det oftast med paracetamol kombinerat med COX-hämmare. Som förslag i nationella riktlinjer föreslås en behandlingslängd med COX-hämmare i kombination med paracetamol i 3–5 dygn vid tonsillotomi och 5–8 dygn vid tonsillektomi.

I Sverige utförs 13000 tonsilloperationer varje år, över 50 % utförs på barn under 15 år. Tonsilloperation medför svår och långvarig smärta samt hög frekvens av illamående.

Smärtan är ofta värst dag 3 till 5 efter tonsillektomi. Tonsillotomi ger generellt upphov till mindre smärta än tonsillektomi. Dehydrering och sämre näringsintag kan vara en orsak till större smärtproblematik vid tonsillektomier. Äldre barn som genomfört tonsilloperation skattar högre postoperativ smärta vilket kräver ökat behov av analgetika.

Olika interventioner inklusive farmakologiska används för att behandla och förebygga smärta och illamående. De vanligaste systemiska analgetika som används är paracetamol, COX-hämmare samt opioider. Användande av opioider vid tonsillektomi på barn med och obstruktiv sömnapné kan ge upphov till allvarliga komplikationer 4. Alfa-2 adrenerga agonister som klonidin har en analgetisk effekt utan påverkan på andningsdriven. Klonidin kan vara ett bra komplement då paracetamol i kombination med COX-hämmare inte har tillräcklig analgetisk effekt. Olika regionala metoder med bl.a. lokalbedövningsmedel används också med viss effekt.

Studien är en del i ett större nationellt projekt med syfte att kartlägga smärtbehandling vid tonsillkirurgi i samband med utformning av nationella farmakologiska riktlinjer. De vanligaste postoperativa komplikationerna vid tonsillkirurgi är postoperativt illamående och kräkningar (PONV), smärta, blödning och dehydrering. Tonsillkirurgin utförs idag antingen som dagkirurgiskt ingrepp eller som slutenvårdsingrepp med en vårdtid på ca ett dygn. Därmed sker den postoperativa vården i hemmet. Ett flertal studier har beskrivit patienternas upplevelse av höggradig smärta efter tonsillkirurgi. Obehandlad smärta leder till svårigheter att svälja och därmed otillräckligt dryckes- och matintag, vilket leder till dehydrering, ökad blödningsbenägenhet, sämre läkningsförmåga samt negativa  postoperativa beteendeförändringar hos barnet.

Syftet var att i en nationell studie kartlägga farmakologiska rutiner och informationen i samband med tonsilloperation hos barn och ungdomar.

Studien är en del i ett större nationellt projekt med syfte att kartlägga smärtbehandling vid tonsillkirurgi i samband med utformning av nationella farmakologiska riktlinjer. De vanligaste postoperativa komplikationerna vid tonsillkirurgi är postoperativt illamående och kräkningar (PONV), smärta, blödning och dehydrering. Tonsillkirurgin utförs idag antingen som dagkirurgiskt ingrepp eller som slutenvårdsingrepp med en vårdtid på ca ett dygn. Därmed sker den postoperativa vården i hemmet. Ett flertal studier har beskrivit patienternas upplevelse av höggradig smärta efter tonsillkirurgi. Obehandlad smärta leder till svårigheter att svälja och därmed otillräckligt dryckes- och matintag, vilket leder till dehydrering, ökad blödningsbenägenhet, sämre läkningsförmåga samt negativa  postoperativa beteendeförändringar hos barnet.

Syftet var att i en nationell studie kartlägga farmakologiska rutiner och informationen i samband med tonsilloperation hos barn och ungdomar.

Premedicinering kan göras enligt sjukhusets vanliga rutiner. En möjlig kombination som oral premedicinering (= start av multimodal smärtbehandling) är paracetamol (40 mg/kg), klonidin (2–3 mikrog/kg) och betametason (0,2 mg/kg, max 8 mg) enligt kroppsvikt eller 4 mg vid vikt under 50 kg, 8 mg vid vikt över 50 kg som ges cirka 90 minuter innan anestesistart.

Alternativt ges ovanstående läkemedel i samband med inledningen av anestesin men med doseringsförslag som anges under smärtbehandling per operativt nedan.

Smärtbehandling peroperativt

Paracetamol bör ges intravenöst (20 mg/kg) och intravenöst betametason (0,2 mg(kg) om inte det ingått i premedicineringen. Vid slutet av operationen ges en dos av COX hämmare (diklofenak 1 mg/kg rektalt eller intravenöst, alternativt ibuprofen 5–7 mg/kg rektalt). Om klonidin inte givits som premedicinering kan en intravenös dos ges vid inledningen av anestesin, 1 mikrog/kg intravenöst. Med klonidin kan övriga underhållsanestetika ofta reduceras med cirka 25%. För att minska den tidiga smärtan kan också kompresser indränkta med bupivacain 5 mg/ml läggas på sårområdet i cirka 5 minuter.

Initial postoperativ smärta behandlas med intravenösa opioider, paracetamol och klonidin titrerat till för individen acceptabel smärtnivå. Smärtskattning ska göras med ålderadekvat instrument.

Illamående, profylax och behandling

I samband med anestesiinledningen ges betametason samt vid indikation ondansetron 0,1 mg/kg för att förbygga postoperativt illamående. Behandling kan ske med ondansetron 0,1 mg/kg, prometazin 0,1 mg/kg (licenspreparat) eller droperidol 30 mikrog/kg. En kombination av antiemetika ger bättre effekt. En fördel är att inducera anestesin med propofol om intravenös infart finns.

Smärtbehandling i hemmet

Paracetamol 24 mg/kg x 4 i tre dygn och därefter minska till 18 mg/kg x 4 (paracetamolmixturen är 24 mg/ml vilket innebär att den initiala behandlingen blir 1 ml/kg x 4 om mixturen används). Kombinera paracetamol med COXhämmare ibuprofen 5–7mg/kg x 4 eller diklofenak 1–1,5 mg/kg x 3. Vid blödningsrisk kan selektiv COX-2 hämmare användas, celecoxib 2 mg/kg x 2, som alternativ till ibuprofen och diklofenak. COX hämmare och paracetamol utgör basen i analgetikabehandlingen och ska ges regelbundet.

För ytterligare smärtbehandling kan t. ex klonidin ges i dosen 1–2 mikrog/kg x 3 per os. Opioider kan behövas i vissa fall men insättning bör göras efter kontakt med ÖNH kliniken. Ur praktisk synvinkel rekommenderas att doser av klonidin- eller opioidmixtur (oxikodon eller morfin) dras upp i sprutor med engångsdoser när analgetika skickas med vid utskrivningen. Antalet doser som skickas hem med patienten bestäms av behovet och lokala rutiner. När smärtan avklingar kan man börja sätta ut analgetika: först opioider, därefter klonidin, paracetamol och sist COX hämmare. (Enstaka doser av COX hämmare ger en bättre analgetisk effekt än enstaka doser av paracetamol).

Smärtbehandling kan behövas upp till 2–3 veckor efter tonsillektomi, och drygt en vecka efter tonsillotomi. Vid tonsillotomi räcker det oftast med paracetamol kombinerat med COX-hämmare. Som förslag i nationella riktlinjer föreslås en behandlingslängd med COX-hämmare i kombination med paracetamol i 3–5 dygn vid tonsillotomi och 5–8 dygn vid tonsillektomi.