This article is an empirical contribution that adopts Arlie R. Hochschild’s theoretical approach to emotions and emotional work to examine the emotional dimensions of working in secure units for youth in Sweden. The institutions in focus in the study are so-called special residential homes for young people. Characteristic of these institutions is a risk-oriented approach towards the targeted group, expressed in an increasing organisational focus on security, such as high fences, locked doors and windows, cameras, alarms and far-reaching restrictions for the youth within these institutions. The aim of the present study is to analyse how these high safety demands become important and are understood by the treatment staff working at the institutions, with a focus on how this understanding is expressed in emotional work. In the analysis, we show that the safety of special residential homes cannot be reduced only to spatial and material dimensions but that safety is also something that is largely achieved done by the treatment staff through the emotional work they perform. We describe two prominent strategies in this emotional work, which we call being on guard without showing it and backing each other up. With Hochschild, we can also capture the interaction that takes place between the institutional context and the emotional work of the treatment staff’s emotional work and how the treatment assistants’ work demands a comprehensive surface action. The empirical basis for the study includes two ethnographic research projects, which comprise seven departments for boys and young men aged 13–21, divided into five special residential homes. The material for the present article is based on participatory observations and interviews with the institutions’ treatment staff.

Artikeln är ett empiriskt bidrag som med utgångspunkt i Arlie R. Hochschilds teori om känslohantering undersöker emotionella dimensioner av behandlingsassistenters arbete med låst tvångsvård av barn och unga i Sverige. De institutioner som står i fokus för studien är så kallade särskilda ungdomshem. Karaktäristiskt för dessa institutioner är ett riskorienterat förhållningssätt till målgruppen, som kommer till uttryck i ett tilltagande organisatoriskt fokus på säkerhet, såsom höga staket, låsta dörrar och fönster, kameror, larm och långtgående restriktioner för ungdomarna. Syftet med denna artikel är att analysera hur dessa högt ställda krav på säkerhet får betydelse och förstås av de behandlingsassistenter som arbetar på institutionerna, med fokus på hur denna förståelse tar sig uttryck i ett emotionellt arbete. I analysen visar vi att säkerhet på särskilda ungdomshem inte kan reduceras till enbart rumsliga och materiella dimensioner, utan att säkerhet också är något som i hög grad görs av behandlingsassistenterna genom det emotionella arbete de utför. Vi redogör för två framträdande strategier i detta emotionella arbete som vi kallar att vara på sin vakt utan att visa det respektive att backa upp varandra. Med hjälp av Hochschild kan vi också fånga den växelverkan som sker mellan de särskilda ungdomshemmens institutionella kontext och behandlingsassistenternas känsloarbete, och hur behandlingsassistenternas arbete är förenat med ett krävande ytagerande. Det empiriska underlaget för studien omfattar två etnografiska forskningsprojekt, som totalt omfattar sju avdelningar för pojkar och unga män i åldern 13–21 år, fördelade på fem särskilda ungdomshem. Materialet för den föreliggande artikeln är baserat på deltagande observationer och intervjuer med institutionernas behandlingsassistenter.

Medan föregående kapitel handlande om deltagarna och deras ambitioner om inkludering, så handlar detta kapitel om lärarna och deras ambitioner att stötta deltagarna på deras väg mot inkludering. I kapitlet undersöker vi närmare bestämt hur lärare i språkintroduktion talar om sitt arbete med nyanlända elever och hur detta tal skapar olika lärarpositioner. Det är framför allt två lärarpositioner, positionen som den engagerade beskyddaren och positionen som den motvillige spärrvakten, som vi kan urskilja. Analysen visar att lärarna som vi mött i vår studie positionerar sig som något mer än enbart lärare i relation till sina elever, de framträder också som engagerade och viktiga vuxna i elevernas liv. Ämnet ger upphov till en rad angelägna frågor relaterade till etiska och moraliska dilemman i lärararbetet, vilka rör den professionella rollen som lärare, och som ytterst handlar om hur lärarna vill vara som människor i relation till sina elever.

Denna antologi är ett arbete som varenda människa med något intresse för mänsklighet och samhällsfrågor måste läsa och reflektera över. De samlade berättelserna, undersökningarna och rapporterna som presenteras i antologin utgör en tvärvetenskaplig samtidsanalys över det svenska myndighetssystemet och dess inverkan på människoöden, kanske för generationer framåt.

I det här kapitlet undersöker vi den återkommande metaforen språket som nyckel och hur den används både i politisk argumentation och nyanlända migranters berättelser om sin tillvaro här och nu, och i deras förhoppningar inför framtiden. I kapitlet visar vi hur de nyanlända tillmäter språkinlärning stor betydelse. Språket förväntas öppna dörrar till olika rum, men förutsättningarna för att få tillgång till nyckeln har att göra med faktorer som ofta ligger utanför de nyanländas möjligheter att påverka, varav många finns utanför utbildningens kontext. Genom att tala om språket som nyckel till samhället framhävs språkets betydelse samtidigt som de villkor och förutsättningar som påverkar språkinlärningen osynliggörs.

Utgångspunkten för detta kapitel är att det finns ett behov av forskning som utöver föresatsen att förstå och förklara samhällets ojämlika strukturer och relationer också drivs av en ambition att aktivt bidra till att förändra dem. Även om många vetenskapliga studier inom socialt arbete tar sin utgångspunkt i kritiska perspektiv och drivs av en vilja att förändra rådande maktstrukturer menar vi att forskningen ofta stannar vid att forska om människor i utsatta situationer. Därmed finns det också en risk för att forskning i socialt arbete inte alltid gagnar de människor som befinner sig i social utsatthet.

Oavsett vilka forskningsmetoder vi arbetar med i socialt arbete förutsätter de någon form av dokumentation av empirin. Vetenskapliga studier kräver, kort sagt, en sammanställning av det material som ligger till grund för analysen.

This volume examines the ways in which bordering practices influence the everyday lives of racialized parents in the changing welfare states of Finland, Denmark, Norway, and Sweden. Focusing on the need to negotiate, adjust, and reconcile of family life, parenthood and parenting practices in the face of national, material, ideological, cultural, religious, and moral borders, it considers the manner in which these processes are complicated by recent changes in the legitimation of Nordic welfare states. The case studies centre on migrant, refugee, and asylum seeker parents, as well as parents of the indigenous Sámi communities. The book considers the ways in which the welfare state and its services construct borders of respectable parenthood, and examines the efforts on the part of racialized parents to negotiate such borders and organize their transnational everyday lives. Uncovering possibilities and obstacles that exist for families seeking to enact citizenship in the Nordic welfare states, Family Life in Transition will appeal to social scientists with interests in the sociology of the family, children, parenting, and the welfare state