Den kommunala nivån är central för det svenska politiska systemet. Kommunerna ansvarar för tunga välfärdsområden och fattar dagligen beslut som berör kommuninvånarna. Därmed utgör de för demokratins och välfärdsstatens funktionssätt grundläggande byggstenar...[Bokinfo]

We contribute to the limited knowledge of the consequences of municipal splits by estimating how break-ups of seven Swedish municipalities affected per capita expenditures. To predict what would have happened had the break-ups not taken place, we apply the matrix completion method with nuclear norm minimization. We find that smaller municipalities not necessarily imply higher per capita expenditures. Instead, expenditures increase in some cases, are unaffected in others, and in others, decrease. The results point to the complex nature of territorial reforms and underscore the perils of policy recommendations that take uniform outcomes of either amalgamations or break-ups for granted.

De senaste 15 åren har kommunsammanslagningar blivit ett allt hetare ämnei Sverige. Många inflytelserika röster har höjts för en omfattande reform attdramatiskt minska antalet kommuner i landet. Argumenten för sammanslagningar handlar ofta om stor- och skaldriftsfördelar, ökad kostnadseffektivitetoch bättre kapacitet att hantera välfärdsuppdraget.

Denna rapport tar sig an frågan från ett annat perspektiv. Författarna menar attdebatten ofta förs ur ett teknokratiskt statsperspektiv, medan de som främstberörs – de mindre kommunerna – sällan får komma till tals. Syftet med rapporten är därför att undersöka hur små kommuner själva ser på sammanslagningar som lösning på sina utmaningar.

Studien bygger på en enkätundersökning genomförd av SmåKom bland sina 72medlemskommuner. Enkäten besvarades av totalt 63 individer från 45 kommuner, alla med färre än 13 300 invånare. Respondenterna var både politikeroch tjänstemän. Resultaten visar en utbredd skepsis mot kommunsammanslagningar bland de mindre kommunerna. Endast 4 av 63 respondenteruppgav att sammanslagningar varit aktuella i deras kommun under de senastetio åren. En överväldigande majoritet av de svarande var negativt inställda tillsammanslagningar. De främsta argumenten mot sammanslagningar var:

- Risken för demokratiförluster, med ökat avstånd mellan medborgareoch beslutsfattare.

- Oro för att kommunal service skulle centraliseras och försvinna frånmindre orter.

- Uppfattningen att den egna kommunen trots allt fungerar tillfredsställande som den är.

- Tveksamhet kring om sammanslagningar verkligen skulle lösa kommunernas problem.

Istället för sammanslagningar förespråkar många respondenter utökadmellankommunal samverkan som en bättre lösning. Några var också intresserade av så kallad asymmetrisk uppgiftsfördelning, där kommuner får olikaansvar beroende på sina förutsättningar. En majoritet av de svarande ansåg detosannolikt att frivilliga sammanslagningar skulle ske, även med statligt stöd.Samtidigt motsatte de sig starkt tvingande sammanslagningar.

Författarna lyfter avslutningsvis fram att olika kommunstrukturer gynnarolika värden. Medan större kommuner, i idealfallet, skulle kunna erbjudastordriftsfördelar och mer likvärdig service, kan mindre kommuner erbjudanärhet till beslutsfattare och bättre lokal anpassning till lokala förutsättningaroch behov. Författarna argumenterar för att tvångssammanslagningar riskeraratt kränka principen om kommunalt självstyre och undergräva viktiga demokratiska värden.

Sammanfattningsvis visar studien att det finns ett starkt motstånd mot kommunsammanslagningar bland Sveriges mindre kommuner, och att alternativalösningar föredras för att möta framtidens utmaningar.

Även utan nuvarande svåra ekonomiska läge står Sveriges kommuner införenorma utmaningar. Samtidigt som bekymren hopas, dras kommunsektornisär. Kommuner som är ytmässigt stora men befolkningsmässigt små tapparhela tiden invånare. Yngre flyttar ofta härifrån och här dör fler än vad det föds.Med befolkningstapp följer obalans i demografin och färre i arbetande ochbarnalstrande ålder ska försörja allt fler äldre. Dessa kommuner upplever oftaproblem att rekrytera personal, inte minst till olika typer av expertfunktioner.Sedan omkring femton år tillbaka har en konsensus vuxit fram, framför alltbland inflytelserika aktörer i storstadsregioner, att kommunsammanläggningarär en nödvändig väg framåt. Teorin om vad kommunförstoring ska åstadkomma är förföriskt. I ett slag ska stordrifts- och skalfördelar göra kommunernabilligare i drift, till en attraktiv arbetsgivare och ge dem bättre administrativkapacitet. En lång rad västeuropeiska länder har redan genomfört sådanareformer. Det finns en fördel med det. Det finns mängder av forskning om vaddet sena 1990-talets och 00-talets kommunsammanlägningar lett till i andraländer. Från den internationella forskningen finns tre övergripande medskicktill beslutsfattare som överväger en omfattande kommunreform:

- Besparingar finns att göra i central administration, men när allt ärräknat och klart leder sammanläggningar långt ifrån alltid till besparingeller effektivisering.

- Ur medborgarens perspektiv tyder väldigt mycket på att sammanläggningar påverkar demokratin negativt.

- Sammanläggningar sår frön till centrum-periferi-spänningar: orter somtappar centralortsstatus förlorar attraktivitet, därmed arbetstillfällen,kommunal service och invånare.

Dagens 290 kommuner är inte huggna i sten. Det finns säkert områden därkommuner skulle kunna få utväxling av att gå samman, men omvänt kanman tänka sig att en delning av kommuner kan vara en god idé på andra håll.Grundpoängen är att om vi litar på forskningsläget så finns inte mycket somtalar för att en större kommunsammanläggningsreform skulle lösa kommunsektorns grundproblem.

This paper examines whether beliefs that local decision-makers are perceived to favour certain groups or districts over others, are linked to anti-establishment party preferences, and whether living in an urban or rural area affects this relationship. By taking stock of an original survey of Swedish respondents stratified into densely (urban) and sparsely (rural) populated districts, our results reveal geographical polarisation even within municipalities based on perceptions of how resources are distributed, as well as perceptions of opportunities to influence policy. Individuals who live in densely populated rural areas and believe that groups have unequal influence within the municipality depending on their geographical location tend to be far left. Individuals who have similar grievances about bias in decision-making but live in rural areas tend to be far right. Furthermore, Left Party supporters living in densely populated areas are more likely to perceive bias against poor districts, while rural Sweden Democrat supporters are more likely to believe that urban residents disregard rural concerns. We conclude that local decision-makers are perceived to favour certain groups or districts over others, are linked to an increased likelihood to prefer anti-establishment parties.

Under flera årtionden har vi kunnat bevittna en trendmässig ökning av röstdelningen i Sverige: allt fler väljare röstar på olika partier i nationella, regionala och lokala val. I det här kapitlet följer vi upp hur röstdelningen utvecklats i samband med de allmänna valen i september 2022. Tidigare studier har visat att röstdelning i huvudsak äger rum mellan partier inom de traditionella blocken i svensk politik. Mot bakgrund av den förändrade konfliktstrukturen i det svenska partisystemet är det dock inte orimligt att anta att förutsättningarna för röstdelning har ändrats. I kapitlet ställs därför den övergripande frågan om den ökade parlamentariska instabiliteten på nationell nivå – exempelvis Alliansens sammanbrott, Januariavtalets tillblivelse (och tillika upplösning), nya koalitionssignaler inför 2022 års val, samt problemen för flera riksdagspartier att alls ställa upp i flera kommuner – har satt några spår i svenska väljares röstdelning.

Under 1990-talets mitt, när jag studerade freds- och konfliktkunskap, var mina kurskamrater intresserade av inbördeskrig och mellanstatliga konflikter. Jag, däremot, uppslukades av insikten att teorierna som Per Bauhn då marinerade oss i, hjälpte mig att bättre förstå de inomkommunala konflikter som pågick i min hemregion, Södermanland. Under det tidiga 1990-talet bröt nämligen kommundelarna Trosa och Gnesta sig loss från storkommunen Nyköping (de bildade egna kommuner från och med 1992). I min uppväxtort, Järna, pågick en hård kamp för att bryta loss kommundelen från Södertälje kommun. Det misslyckades. Samtidigt mobiliserade grannorten Nykvarn – en annan kommundel i Södertälje – för att bli en egen kommun. Det kom edermera att lyckas. Dessa kommundelningsförsök och kommundelningar stämmer till eftertanke. När man under 1990-talet talade om kommunstruktur – alltså, hur många och hur stora kommuner Sverige skulle ha – präglades debatten av en önskan om en återgång till det nära och småskaliga. Nu var detta inte särskilt överraskande. 1952 blev Sverige ett slags pionjärer i världen – vi var nämligen först ut med att genomföra en omfattande kommunsammanläggningsreform. Det året gick vi från att ha knappt 2 500 kommuner till drygt 1 000 kommuner. Men bara något år senare ansåg statsmakten att Storkommunreformen hade varit otillräcklig. Under perioden 1962–1974 sjösattes därför den så kallade Kommunblocksreformen. Sammanläggningarna skedde till en början med frivillighet som ledstjärna. Baksidan med frivilligheten var dock att det gick väldigt trögt att slå samman kommuner under reformens första fas. Alldeles för trögt, ansåg Socialdemokraterna. De använde därför sin majoritet i båda riksdagskamrarna, som de vann efter 1969 års val, för att genomdriva sammanläggningar med tvång. När allt var sagt och gjort år 1974 hade Sverige en kommunstruktur med 278 kommuner. Därmed hade över 2 200 självstyrande kommuner upphört existera inom loppet av endast 22 år. Antalet kommuner var nu omkring en tiondel av vad de varit vid 1950-talets början. Som statsvetaren Peder Nielsen (2003) har konstaterat, innebar detta att Sverige, i ett internationellt jämförande perspektiv, hamnar bland toppnoteringarna i antalet sammanlagda kommuner. För den genomsnittligt samhällsintresserade borde nu frågan genast inställa sig: hur kan en sådan radikal administrativ ommöblering förklaras, alltså, hur kan vi bäst förstå snabba omkastningar i vad som anses vara en önskvärd kommunstorlek och ändamålsenlig kommunstruktur? I denna essä ger jag mitt personliga perspektiv på frågan, där jag därefter ger min syn på frågan ifall den allt starkare önskan om att slå samman svenska kommuner verkligen är särdeles välgrundad i befintlig evidens.

In several countries, local parties have increased their share of votes in local elections. This development has received limited scholarly attention compared to the immense interest paid to the fates of national level anti-establishment parties. Against this backdrop, we ask if something distinct characterizes those who choose to vote for genuinely local alternatives compared to other anti-establishment voters. Sweden is taken as the case in focus, a country where local parties have grown in numbers and strength throughout the past three decades. We view local parties as a part of a broader ‘anti-establishment’ family, and we explore if their voters a) are similar to those who vote for the most pronounced anti-establishment party in Sweden (Sweden Democrats), or b) if local party voters are a distinct anti-establishment category in their own right. Drawing on a survey data from 49 Swedish municipalities, we find that local party voters indeed distinguish themselves from both Sweden Democrat's voters and voters for the old and established parties, thus making them a distinct anti-establishment voter category of their own. These voters distrust their local politicians but at the same time are civically engaged.

Sverige anses regelmässigt tillhöra världens bäst fungerande demokratier. Med det sagt tillsätts återkommande statliga utredningar med uppgift att granska demokratins funktionssätt. Inte sällan uppmärksammas problem och utvecklingsområden. Ett område som regelmässigt uppmärksammas är den ökande koncentrationen av uppdrag i händerna på några få individer ute i de svenska kommunsektorn. 

Mot denna bakgrund syftar föreliggande rapport till att undersöka uppdragskoncentration i svenska kommuner. Den gör det genom att kartlägga koncentrationen av politiska uppdrag samt utforska kopplingen mellan organisationsstruktur och uppdragskoncentration. 

Författarna uppmärksammar bland annat att uppdragskoncentration har begränsningar som indikator på maktkoncentration då måttet inte tar hänsyn till ojämlikhet i fördelningen av uppdrag mellan politiker inom en given kommun. Vidare är sambandet mellan kommunstorlek och uppdragskoncentration inte lika tydligt som det kan verka vid första anblick. Författarna framhäver att uppdragskoncentration inte bara är kopplad till kommunstorlek, utan är starkt korrelerad med hur en kommun väljer att organisera sig. Ett viktigt och delvis nytt resultat jämfört med tidigare forskning är sålunda att kommunerna själva har en betydande möjlighet att påverka koncentrationen av uppdrag. 

För att stärka demokratin och öka inslaget av maktdelning i kommunsektorn bör därför lokala partiorganisationer se över sina interna nomineringsförfaranden och kommuner bör noggrant granskar sin egen organisationsstruktur. Båda dessa faktorer påverkar förekomst av uppdragsojämlikhet och koncentration av makt inom kommunen.

Den svenska kommunsektorn står inför tuffa utmaningar. Trots att den svenska befolkningen ökat med nästan två miljoner invånare sedan 1970-talets mitt har omkring hälften av kommunerna färre invånare idag jämfört med då. I början av 2023 hade knappt 50 kommuner färre än 8 000 invånare. Det var den minimigräns som 1961 års indelningssakkunniga ansåg vara nödvändig för bärkraftiga kommuner när kommunblocksreformen påbörjades 1962 (SOU 1961:9). Oberoende av invånarantal och skattebas har alla kommuner samma skyldigheter. De bär ansvar för och fördelar resurser kring flera av välfärdsstatens kärnområden, såsom förskola, grundskola, gymnasium, individ- och familjeomsorg samt äldreomsorg. Den ändrade demografi som en åldrande befolkning innebär sätter tveklöst mycket hård press på kommunerna och den svenska välfärden.