Föreliggande artikel berör Tilia, en ideell internetbaserad verksamhetsom organiseras av ungdomar och unga vuxna med egen erfarenhet avpsykisk ohälsa. Tilia riktar sig till andra unga som kämpar med sitt psykiskamående och har som ambition att komplettera den formella vården. Dennaartikel fokuserar på hur ungdomars psykiska ohälsa beskrivs på Tilia.se isyfte att närmare studera den språkliga repertoar om psykisk ohälsa sompresenteras på hemsidan. Analysen visar hur de ungas beskrivningarav psykisk ohälsa präglas av ett fritt användande av psykologiskt ochpsykiatriskt expertspråk och en ”normalisering” av olika känslor, somkontrast till det vuxna (expert)samhällets normer och krav. Vidare betonasden stödsökandes egen agens och ungas behov av att bli lyssnade på.

Den här artikeln handlar en omfattande satsning på att transportera ca 5000 sjuka finska barn till Sverige för vård och behandling under och efter andra världskriget. Sjuktransporterna pågick ända till slutet av 1940-talet. Det var ett projekt som försiggick parallellt med förflyttningar av ca 70 000 finska barn för tillfälliga placeringar i Sverige under kriget. Sjuktransporterna skiljde sig organisatoriskt i den meningen att statliga aktörer från både Finland och Sverige var involverade. Den svenska staten bidrog med ett substantiellt finansiellt stöd. Resultatet blev en gränsöverskridande socialmedicinsk satsning.

Den här rapporten riktar blicken mot den svenska mottagningen av nyanlända barn (0-18 år) under hösten 2015. Migrationsver­kets statistik visar att av de drygt 160 000 flyktingar som sökte asyl i Sverige 2015 var knappt hälften under 18 år, ca 70 000. Av dessa var i sin tur hälften ensam­kommande barn, drygt 35 000. I jämförelse med året innan fyrdubblades antalet asylsökande ensamkom­mande barn och antal barn som anlände med sina föräldrar eller andra vårdnadshavare fördubblades.

När barn (0–18 år) söker asyl i Sverige, med eller utan föräldrar, möter de en komplex mottagnings­struktur bestående av verksamheter från alla sektorer i samhället: den offentliga sektorn som återfinns på stat-, landstings- och kommunal nivå; det civila samhället samt den privata sektorn, eftersom delar av det offentliga välfärdssystemet omfattar upphandlade tjänster. En viktig utgångspunkt för rapporten är att mottagningsstrukturen omfattar skilda verksam­hetsområden som skola och utbildning, socialtjänst, asylprövning, hälso- och sjukvård samt civilsamhället. Dessa olika delar i samhället lyder under skilda styr­ningsmekanismer, vilket ställer höga krav på samord­ning och samverkan mellan de olika delarna.

Till följd av den exceptionella ökningen av asyl­sökande under hösten 2015 ökade trycket på mottag­ningsstrukturen och de problem och utmaningar som uppstod hanterades på skilda sätt med olika framgång. Det finns viktiga lärdomar och viktig erfarenhet att ta tillvara på från den aktuella perioden, som grund för att utveckla och förbättra mottagningen. Det är ambitionen med denna rapport.

Med avstamp i den exceptionella situationen syftar rapporten till att sätta ljuset på mottagningsstrukturen för nyanlända barn med, särskilt fokus på hösten 2015. Ett övergripande syfte är att identifiera problem och utmaningar som aktualiserats inom och mellan olika verksamhetsområden involverade i mottagningen av nyanlända barn. Vidare belyser rapporten vilka konsekvenser detta får för barnen. Rapporten ställer följande tre frågor: Hur uppfattade myndigheter, välfärdens aktörer och ideella organisationer att mot­tagandet av nyanlända barn hanterades under hösten 2015? Hur ser kunskapsläget ut när det gäller de vill­kor och processer som styr och påverkar mottagandet av nyanlända barn? Vilka slutsatser kan dras ifråga om mottagningsstrukturens kapacitet att förhålla sig till nyanlända barns olika förutsättningar och behov?

Den första frågan besvaras via en intervjustudie, den andra besvaras genom en kunskapsöversikt. Intervjuerna har genomförts med aktörer involverade i mottagandet, som representerar olika verksam­hetsområden, från fyra olika kommuner. På basis av resultat från intervjuerna och kunskapsöversiktens genomgång av tidigare forskning har en rad utma­ningar identifierats och diskuterats utifrån frågor om vad det innebär och vilka konsekvenserna blir för nyanlända barn utifrån deras olika förutsättningar och behov.

Ett övergripande resultat från intervjustudien är att tack vare ett stort engagemang och högt ansvars­tagande från aktörernas sida från olika delar av mottagningsstrukturen, har arbetet i det stora hela fungerat bra. Verksamheter och rutiner har anpassats och förändrats utifrån de krav som de större grup­perna av nyanlända barn medförde. Många lyfter också hur viktigt det var att få ett tydligt stöd och klara riktlinjer från ledningshåll för att på ett flexibelt sätt kunna anpassa resurser och insatser. Vidare är det många som värjer sig mot en problemfixering och efterlyser ett förhållningssätt som möjliggör flexibla lösningar som så långt möjligt skapar goda villkor för de nyanlända barnen. Men höstens intensiva situation har också bidragit till att ett antal problemområden och utmaningar har identifierats av de intervjuade, som på olika sätt präglar det svenska mottagandet av nyanlända barn.

Sju utmaningar

Rapporten har valt att lyfta och diskutera dessa utmaningar genom att både relatera dem till tidigare forskning (vad vi vet) och att synliggöra behov av forskning (vad vi behöver veta mer om).

Hantera effekter av väntetider och osäkerhet

En övergripande och omfattande utmaning är att hantera effekterna av den väntan och osäkerhet som asylprocessen medför för nyanlända barn. De långa väntetiderna i ankomstboende innebär för de ensam­kommande barnen en fördröjning med att få en god man, som vidare påverkade möjligheterna att skapa ett stabilt boende. Vidare har de långa väntetiderna inneburit försenad skolplacering för många barn i skolåldern, också när vistelsekommun fastställts och boende etablerats, eftersom det rådde brist på lärare och lokaler. Generellt sett är nyanlända barn en sårbar grupp, till följd av krig och uppbrott och en instabil tillvaro som flykting. Tidigare forskning har pekat på vikten av skolplacering som en trygghetsfaktor. Likaså är struktur och förutsägbarhet i vardagslivet av vikt för att barnen ska kunna hantera oro och osäkerhet. I intervjuerna framhålls särskilt hur de barn som anlände med höstens flyktinggrupper uppvisade många tecken på mental ohälsa, vilket inte följdes upp då den typ av stöd som krävdes inte fanns tillgängligt. Väntetider präglar alla asylsökande och nyanlända barns liv, men till följd av att så många flyktingar kom hösten 2015 blev väntetiderna extra långa. Vad som ytterligare utmanar situationen med många barn som befinner sig i situationer med osäkra tidsramar och väntetider är förslaget om den tillfälliga lagstiftning som kraftigt begränsar möjligheten att få permanenta uppehållstillstånd. Väntan riskerar att permanentas för nyanlända barn i mottagningsstrukturen, vilket förhindrar långsiktig planering inför framtiden.

Minimera risk för utanförskap

En andra utmaning består i att motverka risken för att nyanlända barn jämfört med andra jämnåriga lever i en parallell vardag på grund av en fördröjd och försvårad integrationsprocess. Asylsökande barn i de lägre åldrarna respektive de äldre tonåringarna har inte rätt till förskola respektive gymnasieutbildning i samma utsträckning som andra barn i Sverige, vilket innebär ökad risk för marginalisering. Vidare tenderar nyanlända elever att i stor utsträckning placeras i förberedande undervisning separerade från övriga elever på skolorna, vilket tidigare forskning visar får negativa konsekvenser såväl pedagogiskt som socialt. När ljuset riktas mot mottagningsstrukturen som helhet framträder bilden av en parallell vardag för gruppen nyanlända barn och ungdomar i jämförelse med deras jämnåriga i Sverige. Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto svårare är det att bryta utanförskap, vilket i nästa steg innebär utmaning nummer tre.

Skapa gränsöverskridande synsätt på integration

Denna utmaning består i att utveckla integrations­arbetet på ett sätt som motverkar att integration uppfattas som anpassning och istället inbjuder till gränsöverskridande synsätt. Integration som mål är ett begrepp som behöver definieras i relation till sammanhang och verksamhet, inklusive en öppenhet för de nyanlända barnens och ungdomarnas eget perspektiv.

Motverka att nyanlända barn i familj faller mellan stolarna

En fjärde utmaning rör mottagandet av nyanlända barn i familj det vill säga de som har sina föräldrar eller släktingar med sig vid ankomsten, som legala vårdnadshavare. I jämförelse med ensamkommande barn framstår barn i familj som en mer utsatt grupp i relation till mottagningsstrukturen. Det finns större risk att de faller mellan stolarna när det gäller insatser som skola och hälsovård. I stora delar blir föräldrar­nas kapacitet att orientera sig och kräva insatser för barnen avgörande. Eftersom många familjer med barn bor i eget boende under asyltiden ökar avståndet mel­lan familjen och de välfärdsinsatser som är tillgängliga för alla barn i Sverige, oavsett migrationsstatus. Det är ett problem som blev särskilt påtagligt under hösten 2015 då många familjer inte heller gavs möjlighet till enskilda mottagningssamtal med handläggare på Migrationsverket, där just information om utbildning och vård förmedlas. Mot den bakgrunden kan man hävda att det finns en mer sammansatt organisation för ensamkommande asylsökande barn i jämförelse med asylsökande barn i familj, vilket blir tydligt när mottagningsstrukturen utsätts för hårdare press. Det finns fastställda samverkansmål och ansvarsfördel­ning på nationell nivå som rör omhändertagandet av ensamkommande barn, vilket återspeglas i det kommunala mottagandet som har pågått sedan 2006 när kommunerna fick en utökat ansvar för asylsö­kande ensamkommande barn och ungdomar. Trots en rad problem i mottagandet av ensamkommande barn, med boenden och gode män, så finns det aktörer som bär ett formellt ansvar för att gruppen får sina rättigheter uppfyllda och som kan ställas till svars när hanteringen brister. När det gäller asylsökande barn i familj läggs ansvaret på barnens föräldrar eller andra vuxna runt familjerna, som måste navigera i ett för många nytt och komplext välfärdssystem. Det går utifrån detta att likna mottagningen av ensamkom­mande asylsökande barn mer vid ett system, där alla delar arbetar mot gemensamma mål, i jämförelse med mottagningen av asylsökande barn i familj.

Öka samverkan mellan det offentliga och det civila samhället

Den femte utmaningen har på många håll redan påvisats och rör vikten av ökad samverkan mellan det offentliga och det civila samhället. Höstens erfaren­heter pekar tydligt ut betydelsen av den flexibilitet och rörlighet som karaktäriserar frivilliga insatser för nyanlända barn, vidare den viktiga roll som civila samhället kan komma att spela för ett utvecklat inte­grationsarbete. En viktig fråga att hantera och vidare belysa är de hinder som uppmärksammas i tillträde för nyanlända barn inom framförallt idrottens ordi­narie verksamheter. Detta för att politiska mål om

delaktighet och mötesplatser inom civilsamhällets organisationer och idrotten ska förverkligas.

Hantera otydlig ansvarsfördelning

En sjätte utmaning består i att hantera den situation som uppstår till följd av ett långt drivet beställar-ut­förar-system i kommunerna. De ensamkommande barnen har rätt till skola och god man i vistelsekom­munen, där ett boende är upphandlat av anvisnings­kommunen, vars ansvar för omsorg och boende kvarstår. Ansvarsfördelning kan bli otydlig och barn i svåra situationer kan hamna i kläm.

Olika aktörer har olika villkor att förhålla sig till

Den sista utmaningen består i att hantera det faktum att mottagandet utgör en struktur snarare än ett system. Respektive verksamhet har mål som styr deras arbete och som regleras i lagar och förordningar. Det krävs samverkan som på ett tydligt sätt förhåller sig till de skilda villkor som styr respektive verksam­hetsområde med särskilt fokus på ansvarsfördelning. Därför måste den samverkan som krävs på ett tydligt sätt förhålla sig till dels de skilda villkor som styr verksamhetsområdena, dels utveckla former för att formulera en tydlig ansvarsfördelning som grund för samverkan.

Det krävs samverkan som på ett tydligt sätt förhåller sig till de skilda villkor som styr respektive verksamhetsområde med särskilt fokus på ansvarsför­delning. När en sådan samverkan uppnås finns större möjligheter att tillgodose barns rättigheter.

This article focuses on a psycho-educational programme, DISA, currently practised in the Swedish schools to prevent girls from developing depressive symptoms. We draw on group interviews with schoolgirls to explore how they describe DISA and how an understanding of the programme is constructed through their arguments. We demonstrate how the girls’ version of DISA highlights a contradiction in the intervention that is traceable to the theoretical underpinnings of the programme and the mix of traditions — treatment and prevention — that constitute the intervention. We discuss problematic aspects of DISA and outline implications for policy practice.

The article draws on interviews with participants in a psychotherapeutic education programme, called Depression in Swedish Adolescents, which has seen wide distribution within Swedish schools. We demonstrate how, in their accounts, self-disclosure in front of classmates is made into a central and both positive and problematic aspect of the programme. Sharing private matters in a group setting consisting of classmates might strengthen their interpersonal relations; but at the same time, it carries the risk of triggering already ongoing destructive interactions such as bullying and harassment. Voluntary participation, group composition and paying attention to how members respond to one another and make use of the private information shared stand out as important criteria to consider. However, in order to meet these criteria, an intervention involving self-disclosure in front of classmates needs to challenge the tradition in school of practising mandatory participation, as well as the class structures with their predefined group composition.

In Europe during World War II, evacuations of children without parents from war zones and war-affected areas were common. Evacuations required administration and extensive logistics, and financial resources had to be obtained. Governments and government agencies were involved but their political aims and motivations differed. The following chapter examines the evacuation of Finnish war children to Sweden during World War II. It focuses on the sick Finnish war children whose evacuation and medical care in Sweden became a concern of the Swedish state. Based on an analysis of medical records, the construction of children and the state’s role in the evacuations is discussed. A historical perspective on evacuations of war children during WWII offers an opportunity to reflect on the current situation of unaccompanied refugee children and their arrival to European countries today.