The aim of the study was to identify nurses’ ethical values, which become apparent through their behaviour in the interactions with older patients in caring encounters at a geriatric clinic. Descriptions of ethics in a caring practice are a problem since they are vague compared with the four principles of autonomy, beneficence, non-maleficence, and justice. A Grounded Theory methodology was used. In total, 65 observations and follow-up interviews with 20 nurses were conducted, and data were analysed by constant comparative analysis. Three categories were identified: showing consideration, connecting, and caring for. These categories formed the basis of the core category: ‘‘Corroborating.’’ In corroborating, the focus is on the person in need of integrity and self-determination; that is, the autonomy principle. A similar concept was earlier described in regard to confirming. Corroborating deals more with support and interaction. It is not enough to be kind and show consideration (i.e., to benefit someone); nurses must also connect and care for the older person (i.e., demonstrate non-maleficence) in order to corroborate that person. The findings of this study can improve the ethics of nursing care. There is a need for research on development of a high standard of nursing care to corroborate the older patients in order to maintain their autonomy, beneficence, and nonmaleficence. The principal of justice was not specifically identified as a visible nursing action. However, all older patients received treatment, care, and reception in an equivalent manner.

The aim of this study was to identify and describe the governing ethical values that next of kin experience in interaction with nurses who care for elderly patients at a geriatric clinic. Interviews with fourteen next of kin were conducted and data were analysed by Constant comparative analysis. Four categories were identified: Receiving, showing respect, facilitating participation and showing professionalism. These categories formed the basis of the core category: “Being amenable”, a concept identified in the next of kin’s description of the ethical values that they and the elderly patients perceive in the caring encounter. Being amenable means that the nurses are guided by ethical values; taking into account the elderly patient and the next of kin. Nurses’ focusing on elderly patients’ well-being as a final criterion affects the next of kin and their experience of this fundamental condition for high quality care seems to be fulfilled.

[No abstract available]

PrioriteringsCentrum har på uppdrag av Socialstyrelsen genomfört en kartläggning av på vilket sätt hälso- och sjukvårdens huvudmän och andra centrala aktörer arbetar med prioriteringar och har utvärderat hur detta arbete överensstämmer med intentionerna i riksdagens beslut om prioriteringar. Vi har även analyserat innehållet i och tillämpningen av riksdagens riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården. Det har skett genom en etisk analys och mot bakgrund av ett stort antal intervjuer i landsting och kommuner samt med representanter för statliga myndigheter och yrkesorganisationer och med ledning av vad som framkommit i tidigare uppföljningar. Vi föreslår i rapporten ett anta förändringar och förtydliganden av riktlinjerna.

Vi kan konstatera att sättet att arbeta med prioriteringar i landsting och kommuner inte är helt olikt det som gällde när Prioriteringsdelegationen redovisade en motsvarande uppföljning år 2001. Fortfarande finns knappast några öppna beslut om fördelning och prioritering av resurser om man med öppenhet avser att beslutsfattaren medvetet överväger flera alternativ och att grunderna för besluten är kända för dem som önskar ta del av dem.

I situationer då tillgängliga resurser inte befinner sig i paritet med  önskvärda ambitioner får sjukvårdspersonalen ta det största ansvaret för att besluta om och genomföra ransonering av vården. Förutom på chefsnivå tycks dock sjukvårdpersonal fortfarande i liten utsträckning vara medveten om de etiska principer som enligt riksdagsbeslutet ska styra prioriteringar i vården. Få känner till den etiska plattformen med de tre etiska principerna. Lokala mallar eller styrdokument för prioriteringar är ovanliga. Det saknas nödvändiga förutsättningar för att tillämpa riksdagens prioriteringsbeslut och det finns inte heller några tydliga strategier för hur man vill skapa sådana förutsättningar inom landstingen.

Den kommunala vård- och omsorgsverksamheten upplever sig fortfarande i ringa utsträckning berörd av den etiska plattformen och prioriteringsprinciperna. Någon gemensam prioritering mellan huvudmännen sker knappast alls.

Medborgarna är i mycket liten utsträckning involverade i prioriteringsarbetet. Den ökade öppenheten gentemot brukare innebär oftast att viss information om prioriteringar sker genom traditionella kanaler som patientorganisationer, pensionärsråd och handikappråd och synpunkter inhämtas via allmänna patientenkäter medan klagomål hanteras genom patientnämnder.

Vi har också funnit tydliga skillnader när det gäller hur arbetet med prioriteringar bedrivs idag jämfört med för sex år sedan. Genom Socialstyrelsen och Läkemedelsförmånsnämnden har staten tagit  ledningen när det gäller att visa hur prioriteringar kan göras på ett systematiskt och öppet sätt. Detta arbete har resulterat i en tydlig metodutveckling. Idag finns det dessutom flera exempel på konkret utvecklingsarbete och samverkan mellan huvudmän kring det vidare begreppet kunskapsstyrd vård till vilket systematiska prioriteringar är starkt relaterat. Vi kan också notera olika initiativ till vertikala prioriteringar i verksamheten där det framförallt är läkarkåren som engagerat sig; men också enstaka försök med systematiska politiska prioriteringar. Det finns dessutom flera lovande utvecklingsprojekt rörande prioriteringar som initierats av och drivs av sjukvårdspersonal både lokalt och nationellt. Yrkesförbunden är också mer aktiva idag när det gäller att sprida kunskap om prioriteringar....

Background. Earlier studies have shown a high prevalence of abuse in health care (AHC). We hypothesized that patients might easily feel abused when staff do not follow prevailing ethical principles. Therefore we developed the Violations of Ethical Principles Questionnaire (ViolEP), with 30 examples of situations in health care where four ethical principles are disobeyed (autonomy, nonmaleficence, justice, and integrity). Respondents reported whether or not they had ever experienced each of the situations, and whether or not they had perceived that event as a violation. Research questions: 1. What proportion of female patients have ever experienced staff disobeying ethical principles in health care? 2. To what extent are such events perceived as violations? and 3. How well do perceived violations of ethical principles correspond to experiences of AHC? Method. Our sample was 661 consecutive female patients at the Department of Obstetrics and Gynecology in Linköping, Sweden. They completed ViolEP and NorVold Abuse Questionnaire (NorAQ) at home and returned them by post. Results. 20/661 (64%) women answered the ViolEP and 426/661 (64%) returned the NorAQ. The majority (73%) (306/420) had experienced staff disobeying ethical principles. More than every second woman had perceived those events as violations (68%) (209/306). The prevalence of AHC was 23%. ViolEP had good sensitivity but low specificity when we used AHC according to NorAQ as the "gold standard". Conclusion. The majority of the patients had experienced health care staff disobeying prevailing ethical principles. These events were not always perceived as violations. The reason for this discrepancy needs to be explored. © 2006 Taylor & Francis.

Hur bra är vården och omsorgen i kommunal regi? Det är en vidsträckt fråga där svaren åtminstone delvis måste vara av rent subjektiv karaktär. ”Bra” respektive ”dålig” är inga objektiva egenskaper som saker bara har, utan de är något som vi människor tillskriver dem genom att relatera till våra personliga värderingar. Det blir lite mer lätthanterligt ur vetenskaplig synvinkel om vi istället frågar oss hur vården och omsorgen lever upp till de målsättningar som verksamheten själv ställt upp.

Att diskutera och utvärdera vården inom landstingen är ju något vi vant oss vid under de senare decennierna. Men idag sker det faktiskt en hel del vård i kommunernas regi. Inom kommunerna har man bland annat ett uppdrag att sköta äldrevården. Hur ser det ut där? Hur bra lever man upp till sina egna ofta mycket ambitiösa målsättningar? I den här rapporten kommer vi inte att kunna ge något uttömmande svar på hur verkligheten stämmer med idealen men den innehåller en hel del intressanta indikationer och ledtrådar.

När vi – Per-Erik Liss, Tommy Svensson och undertecknad – diskuterade upplägget för det här projektet sade vi oss att det var viktigt att angripa problemet från två håll samtidigt; dels att titta närmare på kommunernas målsättningar, dels att dyka ned i verkligheten och försöka ta reda på hur omsorgen fungerar i praktiken. Uppgiften rörande målsättningarna var först och främst att ta reda på vilka de var och hur de var formulerade. Det var bl a väsentligt att se hur målen var relaterade ”uppåt”, d v s hur de stämmer överens med de mål och prioriteringar som görs på ett nationellt plan. Inte minst borde prioriteringsprinciperna i Hälso- och sjukvårdslagen vara central, inte bara för hur landstingen, utan även kommunerna väljer att fördela sina vårdresurser. I vilken mån spelar exempelvis rättviseprincipen om att fördela efter ”vårdbehov” en roll inom den kommunala sektorn? Och vad utgör ”behov” när det gäller äldre människor? Vad behövs det för hjälp för att vara gammal på ett bra sätt?

En annan väsentlig fråga är hur de kommunala vård- och omsorgsmålsättningarna relaterar till varandra internt. Vilka är de övergripande målsättningarna och vilka är blott operativa mål eller delmål? Om det exempelvis fastställs ett delmål att hemtjänsten skall vara behjälplig med städning men inte med att sitta ned och prata så har det därmed bestämts att det förra är nödvändigare än det andra för att nå övergripande syften. Det har gjorts en bedömning att den första åtgärden bättre fyller ett väsentligt behov hos de äldre än den andra.

Men hur har man gått tillväga för att komma fram till denna slutsats? Är det så säkert att de olika delmålen verkligen leder mot de stolta proklamationerna i den övergripande visionen? När vi sedan kontemplerade dykt ner i verkligheten så stod det ganska snart klart att det borde bli en djupdykning snarare än blott ett snorklande vid ytan. Det vill säga, vi skulle kanske inte se så mycket av den övergripande statistiken beträffande budgetar och antal människor under åtgärd. Men för att nå de intressanta skikten där vi kan hoppas på att få syn på enskilda människors, i synnerhet äldre människors, behov av vård, trygghet och värdighet så måste vi dyka på djupet. Vi måste lyssna på enskilda människors berättelser om vilka de är, hur de ser på sina liv och vad som är viktigt för dem. Det är ju först på denna nivå som vi kan börja förstå vilka problem och behov det finns, och hur dessa sedan kan relateras till vårdens och omsorgens målsättningar. Hur betydelsefull är överhuvudtaget den kommunala omsorgsservicen i en människas liv på äldre dagar?

I detta sammanhang är det också viktigt att beakta det vi kan kalla för ”mellangruppens” erfarenheter, d v s de som har att implementera målen i sin verksamhet; vårdare, biträden och assistenter. Detta är en grupp som ofta hamnar i kläm mellan politiker och allmänhet. I sin dagliga gärning möter de människorna som behöver vård och omsorg. Samtidigt skall deras verksamhet bedrivas i enlighet med de direktiv och riktlinjer som politikerna ställt upp. Går dessa krav ihop? Hur bedömer vårdaren att han/hon kan möta upp mot de dubbla kraven? Deras observationer, erfarenheter och intressen skiljer sig tydligt från de båda andra gruppernas, det utgör ett eget perspektiv.

När jag, vid slutet av projekttiden, sträckläste först Per-Eriks analytiska diskussion om mål och prioriteringar och sedan Tommys djupintervjuer med hemtjänstens vårdbiträden och gamla, hade jag en stark impuls att vi skulle låta studierna stå helt okommenterade. De utgör alla en del av verkligheten, och jämförelsen inbjuder till många frågor och tankar. Varför inte låta läsaren själv dra sina slutsatser? Hur går dessa vitt skilda bilder ihop?

Men, trots allt är det här en vetenskaplig rapport och forskare bör kommentera och dra slutsatser. Det hör väl ändå till? Så Per-Erik gör några avslutande kommentarer där han jämför målsättningar med verklighet. Men dessa kommentarer är blott en liten hjälp på traven. Studien om de officiella målsättningarna å ena sidan och studierna av verksamheten bland personal och mottagare å den andra står på egna ben. Att läsa dem tillsammans ger en stark läsupplevelse och mycket att fundera vidare på.

Hur bra är vården och omsorgen i kommunal regi? Det är en vidsträckt fråga där svaren åtminstone delvis måste vara av rent subjektiv karaktär. ”Bra” respektive ”dålig” är inga objektiva egenskaper som saker bara har, utan de är något som vi människor tillskriver dem genom att relatera till våra personliga värderingar. Det blir lite mer lätthanterligt ur vetenskaplig synvinkel om vi istället frågar oss hur vården och omsorgen lever upp till de målsättningar som verksamheten själv ställt upp.

Att diskutera och utvärdera vården inom landstingen är ju något vi vant oss vid under de senare decennierna. Men idag sker det faktiskt en hel del vård i kommunernas regi. Inom kommunerna har man bland annat ett uppdrag att sköta äldrevården. Hur ser det ut där? Hur bra lever man upp till sina egna ofta mycket ambitiösa målsättningar? I den här rapporten kommer vi inte att kunna ge något uttömmande svar på hur verkligheten stämmer med idealen men den innehåller en hel del intressanta indikationer och ledtrådar.

När vi – Per-Erik Liss, Tommy Svensson och undertecknad – diskuterade upplägget för det här projektet sade vi oss att det var viktigt att angripa problemet från två håll samtidigt; dels att titta närmare på kommunernas målsättningar, dels att dyka ned i verkligheten och försöka ta reda på hur omsorgen fungerar i praktiken. Uppgiften rörande målsättningarna var först och främst att ta reda på vilka de var och hur de var formulerade. Det var bl a väsentligt att se hur målen var relaterade ”uppåt”, d v s hur de stämmer överens med de mål och prioriteringar som görs på ett nationellt plan. Inte minst borde prioriteringsprinciperna i Hälso- och sjukvårdslagen vara central, inte bara för hur landstingen, utan även kommunerna väljer att fördela sina vårdresurser. I vilken mån spelar exempelvis rättviseprincipen om att fördela efter ”vårdbehov” en roll inom den kommunala sektorn? Och vad utgör ”behov” när det gäller äldre människor? Vad behövs det för hjälp för att vara gammal på ett bra sätt?

En annan väsentlig fråga är hur de kommunala vård- och omsorgsmålsättningarna relaterar till varandra internt. Vilka är de övergripande målsättningarna och vilka är blott operativa mål eller delmål? Om det exempelvis fastställs ett delmål att hemtjänsten skall vara behjälplig med städning men inte med att sitta ned och prata så har det därmed bestämts att det förra är nödvändigare än det andra för att nå övergripande syften. Det har gjorts en bedömning att den första åtgärden bättre fyller ett väsentligt behov hos de äldre än den andra.

Men hur har man gått tillväga för att komma fram till denna slutsats? Är det så säkert att de olika delmålen verkligen leder mot de stolta proklamationerna i den övergripande visionen? När vi sedan kontemplerade dykt ner i verkligheten så stod det ganska snart klart att det borde bli en djupdykning snarare än blott ett snorklande vid ytan. Det vill säga, vi skulle kanske inte se så mycket av den övergripande statistiken beträffande budgetar och antal människor under åtgärd. Men för att nå de intressanta skikten där vi kan hoppas på att få syn på enskilda människors, i synnerhet äldre människors, behov av vård, trygghet och värdighet så måste vi dyka på djupet. Vi måste lyssna på enskilda människors berättelser om vilka de är, hur de ser på sina liv och vad som är viktigt för dem. Det är ju först på denna nivå som vi kan börja förstå vilka problem och behov det finns, och hur dessa sedan kan relateras till vårdens och omsorgens målsättningar. Hur betydelsefull är överhuvudtaget den kommunala omsorgsservicen i en människas liv på äldre dagar?

I detta sammanhang är det också viktigt att beakta det vi kan kalla för ”mellangruppens” erfarenheter, d v s de som har att implementera målen i sin verksamhet; vårdare, biträden och assistenter. Detta är en grupp som ofta hamnar i kläm mellan politiker och allmänhet. I sin dagliga gärning möter de människorna som behöver vård och omsorg. Samtidigt skall deras verksamhet bedrivas i enlighet med de direktiv och riktlinjer som politikerna ställt upp. Går dessa krav ihop? Hur bedömer vårdaren att han/hon kan möta upp mot de dubbla kraven? Deras observationer, erfarenheter och intressen skiljer sig tydligt från de båda andra gruppernas, det utgör ett eget perspektiv.

När jag, vid slutet av projekttiden, sträckläste först Per-Eriks analytiska diskussion om mål och prioriteringar och sedan Tommys djupintervjuer med hemtjänstens vårdbiträden och gamla, hade jag en stark impuls att vi skulle låta studierna stå helt okommenterade. De utgör alla en del av verkligheten, och jämförelsen inbjuder till många frågor och tankar. Varför inte låta läsaren själv dra sina slutsatser? Hur går dessa vitt skilda bilder ihop?

Men, trots allt är det här en vetenskaplig rapport och forskare bör kommentera och dra slutsatser. Det hör väl ändå till? Så Per-Erik gör några avslutande kommentarer där han jämför målsättningar med verklighet. Men dessa kommentarer är blott en liten hjälp på traven. Studien om de officiella målsättningarna å ena sidan och studierna av verksamheten bland personal och mottagare å den andra står på egna ben. Att läsa dem tillsammans ger en stark läsupplevelse och mycket att fundera vidare på.

This empirical study explores participants' perceptions of information and understanding of their children's and their own involvement in a longitudinal screening, the ABIS Study. ABIS (All Babies In Southeast Sweden) is a multicentre, longitudinal research screening for Type 1 diabetes and multifactorial diseases involving 17 005 children and their families. For this study, a random selection of mothers was made, using perinatal questionnaire serial numbers from the ABIS study. In total, 293 of these mothers completed an anonymous questionnaire (response rate 73.3%). Our findings from the questionnaire indicate a marked difference between the reported satisfaction with and understanding of the information provided on the one hand and the significant lack of knowledge of some of the aims and methods of the ABIS screening on the other, namely concerning high-risk identification of involved children, potential prevention and future questionnaires. Two questions evoked by our results are: (1) what information is required for participants in longitudinal studies involving children? and (2) how do we ensure and sustain understanding, and thus in a prolonging, informed consent in these studies? This study underlines the importance of an increased understanding of the ethical issues that longitudinal research on children raise and the need to discuss how information and informed consent strategies should be analysed and designed in longitudinal studies.