Open this publication in new window or tab >>2025 (Swedish)In: Tintinism, ISSN 2000-6640, Vol. 18, p. 43-51Article in journal (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]
Skratten i Tintinalbumen har ofta en moralisk innebörd. Inte sällan är det skurkarna som skrattar mest, till exempel gangstrar som avser ta livet av hjälten i Tintin i Amerika och piratkaptenen Rackham den röde när han står i färd med att låta riddaren av Hadoque gå döden till mötes i Enhörningens hemlighet. Skrattet representerar dock inte enbart ondska i Tintins äventyr utan kan också signalera mental instabilitet, till exempel när någon är påverkad av alkohol som i Tintin i Amerika eller lider av psykisk sjukdom såsom i Den mystiska stjärnan.
Skrattar åt sina egna skämt gör både general Alcazar och Serafim Svensson. Den senare bemöter även andras allvarligt avsedda påståenden som skämt och skrattar även när ingen annan gör det. Inget av dessa var eftersträvansvärda personlighetsdrag enligt Hergé.
Ibland ter sig skrattets ursprung som dunkelt och som svårt att klassificera. Är vrålapornas läten i Solens tempel verkligen ett uttryck för hån som kapten Haddock tror eller signalerar de något annat? Är professor Bergamottes skratt i De sju kristallkulorna ett uttryck för ett personlighetsdrag eller för att han står under psykisk press?
Dupondtarna kan skratta åt andra, ibland åt sig själva och inte sällan blir de själva utskrattade. Mer än något annat tycks de förkroppsliga den bristande elasticitet som den franske filosofen Henri Bergson menade var den främsta anledningen till att vi skrattar åt andra. Skrattets funktion är att fungera som ”samhällets gissel” menade han.
I kapten Haddocks humor kan vi finna paralleller till det folkliga skrattet under medeltiden, som Michail Bachtin skildrade i boken Rabelais och skrattets historia. Haddock vänder gärna upp och ner på högt och lågt och hans vokabulär anspelar ofta på det materiellt-kroppsliga, i likhet med den medeltida skrattkulturen. Hans skratt är bullrigt och oåterhållsamt, men han kan också ta ner andra på jorden med hjälp av sarkasm. Kaptenen framstår som äventyrens mest karnevalskt sinnade person, i synnerhet om man betraktar honom i relation till Tintin, som aldrig tycks skratta men ofta har ett vishetens leende på sina läppar.
Ska skrattet ses som något positivt eller negativt? Frågan har diskuterats sedan tusentals år och tematiseras som synes även i Tintinalbumen, som parallellt både kan bjuda på humor och mana till eftertanke.
Abstract [en]
In the Adventures of Tintin by Hergé, laughter has moral implications. Gangsters in Tintin in America are laughing when they are about to kill the hero, and the pirate Red Rackham is laughing in the face of his prisoner, Sir Francis Haddock, when the latter is about to die at the hands of Rackham’s crew in The Secret of the Unicorn.
In the Tintin books, laughter can also signify mental instability, such as in Tintin in America (due to drunkenness) and The Shooting Star (due to mental illness). General Alcazar and Jolyon Wagg laugh at their own jokes. Wagg treats others’ statements as funny even when they are intended as serious. These were obviously not regarded as positive traits by Hergé.
In some cases, the origin of laughter is unclear, and the laughter itself can be difficult to classify. Examples can be found in Prisoners of the Sun, where a pack of monkeys are laughing out of ridicule according to Captain Haddock (but in fact, their vocalizations can signify something else completely) and The Seven Crystal Balls, where there can be several possible explanations of a psychological nature behind Professor Tarragon’s laughter.
The Thompsons laugh at other people, sometimes at their own silliness and on other occasions they themselves are the object of ridicule. In many ways they seem to embody the theory of laughter that was put forward by French philosopher Henri Bergson, who saw laughter as an instrument of discipline.
Captain Haddock’s humour has many traits in common with the carnivalesque laughter that Mikhail Bakhtin analysed in his book Rabelais and His World. The Captain likes to turn things on their head, can use sarcasm to put people in their place and his vocabulary sometimes reflects carnivalesque themes discussed by Bakhtin. When Haddock laughs, he often laughs with his whole body and not only with his mouth.
The humour of Captain Haddock can be contrasted with that of Tintin himself, who is never seen laughing but often has the smile of wisdom on his face. It can be argued that laughter is not only a force of good, but can also have darker and negative functions. This dichotomy is also reflected in the Adventures of Tintin.
Place, publisher, year, edition, pages
Solna: Asterion media, 2025
Keywords
skratt i litteraturen, humor i litteraturen, Tintin, Hergé, Henri Bergson, Michail Bachtin
National Category
General Literature Studies Art History
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-215902 (URN)
2025-07-022025-07-022025-07-02