De flesta yrkesverksamma vid forskningsbibliotek eller inom forskarvärlden har förmodligen på ett eller annat sätt kommit i kontakt med bibliometri, eller åtminstone stött på begreppet. För den som inte är närmare insatt kan dock bibliometrin lätt uppfattas som lite av ett mysterium. Vad går en citeringsanalys egentligen ut på? Vad är det för indikatorer som man talar om inom bibliometrin? Och vad är den ”norska modellen” för någonting?

För den som i likhet med mig har en något diffus bild av hur bibliometriska analyser går till, hjälper här medlemmar av Linköpings universitetsbiblioteks bibliometrigrupp till att reda ut begreppen. Gruppen tillkom 2007 på initiativ av bibliotekets dåvarande överbibliotekarie Marianne Hällgren. Syftet var att kunna erbjuda enskilda forskare, forskargrupper och fakulteter vid Linköpings universitet bibliometrisk rådgivning och analys. Internationella rankinglistor över lärosäten hade vid den här tiden börjat få större uppmärksamhet och mätning av universitetens forskningsproduktion fick därför allt större betydelse. Vid forskningsbibliotek hade man sedan länge gjort bibliometriska analyser med hjälp av manuella metoder, men nya digitala verktyg tillät nu att mer avancerade analyser utfördes. Vid LiUB valde man att skapa en grupp som jobbade med bibliometri istället för att som på många andra lärosäten tillsätta enskilda tjänster, detta för att göra bibliometriarbetet mindre personberoende. I april 2009 inrättades vid biblioteket avdelningen Publiceringens infrastruktur (PI) med ansvar för bland annat bibliometriverksamheten vid Linköpings universitetsbibliotek.

När Linköpings högskolas bibliotek vid starten 1969 inrymdes i den gamla linnefabrikens lokaler på Platensgatan 26 var detta endast en temporär lösning. Nybyggnationen på Vallaområdet i början av 1970-talet blev det första steget i att samla högskolans verksamhet vid de tekniska och filosofiska fakulteterna på ett campus. Planer fanns även att Lärarhögskolans verksamhet på sikt skulle förläggas till Valla.

I anslutning till högskolans nya lokaler behövde således även en biblioteksverksamhet byggas upp. Ett mindre bibliotek med teknisk litteratur och endast ett fåtal läsplatser etablerades i hus A på Valla under 1970 och sommaren 1971 flyttade också bibliotekets centrala funktioner från Platensgatan till det nya campusområdet i Linköpings sydöstra del.

Högskolans lokalmässiga utbyggnad planerades i så kallade lokal- och utrustningsprogram (LUP). LUP-kommittén för Linköping föreslog i februari 1972 ”en lokalmässig decentralisering av biblioteksservicen inom Vallaområdet”. I de bibliotek som etablerades på Valla finner vi därför de bästa exemplen på Linköpingsmodellens kvartersbibliotek.

Under 2017 firade Campus Norrköping 20 år, ett jubileum som lördagen den 18 mars uppmärksammades med populärvetenskapliga föreläsningar, guidade turer, öppet hus och filmvisningar. På Campus Norrköpings bibliotek (CNB) visades Sanna drömmar i kvarteret Oron, Toumo Haapalas film om invigningen av Campus Norrköping i september 1998.

Och nog fanns det anledning att fira! Satsningen på ett samlat campus för Linköpings universitet (LiU) i Norrköping inleddes med regeringens sysselsättningsproposition i juni 1996. Tre civilingenjörsutbildningar och tre filosofiska magisterprogram etablerades nu i Norrköping. Liksom ett nytt campusgemensamt bibliotek. Under åren har LiU:s expansion i Norrköping lett till att antalet studenter vuxit från 1400 vårterminen 1997 till cirka 5000 idag och antalet anställda från 150 till 500, vilket motsvarar en femtedel av verksamheten vid hela Linköpings universitet.

Vad har då kännetecknat Campus Norrköpings bibliotek under de första 20 åren av dess existens?

Under det kalla kriget kunde även ett neutralt land som Sverige vara en viktig arena för det maktpolitiska spelet. Från och med 1967 fanns i Stockholm DDR-Kulturcentrum (DDR-Kulturzentrum på tyska), vars syfte var att sprida en positiv bild av Östtyskland (Deutsche Demokratische Republik - DDR) och landets politiska system till den svenska allmänheten. När kulturcentret lades ner i samband med den tyska återföreningen 1990 övertogs det bibliotek som utgjorde en del av DDR-Kulturcentrum av Linköpings universitetsbibliotek (LiUB), där det fick namnet DDR-samlingen.

Övertagandet och invigningen av samlingen 1990 föranledde en hel del uppmärksamhet i både riks- och lokalpress, men under många år tycks DDR-samlingen ha tilldragit sig litet intresse från såväl forskare som allmänhet. Det massmediala intresset har då och då återupplivats när DDR och dess relationer till Sverige varit på tapeten, men inte sällan har bilden av DDR-samlingen präglats av missförstånd och felaktiga uppgifter. Idag, nästan 30 år efter Östtysklands fall, kan samlingen betraktas som en historisk kvarleva som ger en unik inblick i det forna DDR:s försök att med kultur som vapen påverka den svenska opinionen som ett led i maktkampen mellan öst och väst.

Framtiden blir sällan precis så som vi föreställer oss den. Detta hindrar dock inte att de flesta verksamheter ägnar sig åt att på något vis försöka förutsäga den kommande utvecklingen. Inom biblioteksvärlden har det länge funnits en livaktig diskussion om vad som står för dörren när det gäller bibliotekens roll, utformning och verksamhet.

Följande exposé presenterar ett antal visioner, prognoser och scenarier från 1970-, 80- och 90-talen som satts på pränt i olika dokument med anknytning till Linköpings universitetsbibliotek (LiUB). Jag kommer även att göra några nedslag i den nationella och internationella biblioteksdebatten eftersom dessa i vissa fall är intimt kopplade till den lokala LiUB-diskussionen. En tillbakablick på gårdagens framtidsvisioner kan inte bara säga något om dåtiden utan också ge perspektiv på hur vi diskuterar framtiden idag.

Blink – Linköpings universitetsbiblioteks personaltidning – kunde i april 1984 komma med ett stort avslöjande: Linköpings universitet skulle omorganisera och biblioteket skulle i den nya organisationen tilldelas en ledande roll. LiU:s informationschef Mats Arwidson citerades: ”Detta är en relativt ny idé som kommit upp i samband med Riksrevisionsverkets översyn av effektivitet i statsförvaltningen”. Biblioteket skulle sättas att styra hela universitetet med motiveringen att det ”varit föregångsman när det gäller  att automatisera och därmed effektivisera den egna verksamheten”. Överbibliotekarien Kari Marklund ställdes mot väggen och fick svara på frågan varför berörda parter inte fått någon tidigare information om detta: ”Hemlighetsmakeriet beror på att förhandlingarna förts på högsta nivå”.

Att det rörde sig om ett aprilskämt hade Blinks läsare vid det här laget förmodligen insett. De allra flesta nyheter som Blink rapporterade om var dock helt autentiska. Personaltidningen var länge en viktig kanal för  informationsspridningen inom Linköpings universitetsbibliotek (LiUB). En första personaltidning, LiHB-bladet, startades 1972 men kom endast ut med tre nummer. Ett nytt initiativ i denna väg, LiUBbladet, kom till 1978 och gavs ut till och med 1982.

Året efter var det så dags för en nystart under titeln Blink (”Bibliotek LINKöping”). Utgivningen av Blink fortlöpte till och med 1997. Följande axplock ur tidningen ger en bild av sådant som varit aktuellt på LiUB, inom biblioteksvärlden och i samhället över lag under de år tidningen gavs ut.

Linköpings universitetsbibliotek (LiUB) firar år 2019 sitt 50-årsjubileum. År 1969 grundades Linköpings högskolas bibliotek, som 1975 blev universitetsbibliotek.

Med hjälp av ett antal nedslag baserade på personliga hågkomster, intervjuer, dokument och publicerat material skildras i denna jubileumsskrift bibliotekets första 50 år. Linköpings högskolas bibliotek blev under 1970-talet känt för den så kallade Linköpingsmodellen och för försöken med bibliotekssystemet LIBRIS. Datoriseringens och digitaliseringens betydelse fram till våra dagar kan knappast överskattas.

Boken berättar om ett antal av de kvartersbibliotek som funnits vid LiUB: bland annat de vid Campus Valla och de lärar- och förskollärarutbildningsbibliotek som blev en del av LiUB i samband med högskolereformen 1977. I två personligt hållna bidrag skildras det medicinska bibliotek som byggdes upp vid det 1986 grundade Hälsouniversitetet och bibliotekariens roll vid den tvärvetenskapliga Temainstitutionen. Under 1990-talet expanderade LiU i Norrköping och de kvartersbibliotek som tidigare funnits i staden slogs 1998 samman till Campus Norrköpings bibliotek.

Andra bidrag skildrar användarundervisningens idéhistoria och hur den återspeglas i de undervisningsupplägg som praktiserats vid LiUB sedan början av 1970-talet. År 1979 blev Linköpings universitetsbibliotek genom en lagändring mottagare av pliktexemplar, vilket förändrade förutsättningarna för bibliotekets litteraturförsörjning. Andra verksamheter knutna till LiUB som skildras är det Centrum för biblioteks- och IT-pedagogik som under det tidiga 2000-talet arrangerade poänggivande kurser och det 1996 inrättade elektroniska förlaget LiU E-Press. I en intervju berättar personal om det bibliometriarbete som sedan 2007 utförs vid Linköpings universitetsbibliotek.

I boken presenteras också några specialsamlingar, däribland DDR-samlingen och Stolpesamlingen.

Temat i bokens avslutande del är framtidsvisioner och återblickar. Hur har man föreställt sig bibliotekets framtid i det förgångna? Hur har universitetsbibliotekets roll förändrats och vad står för dörren under den närmaste framtiden?

I oktober 1985 avrapporterade Kerstin Fridén i Linköpings universitetsbiblioteks personaltidning om det nyligen avslutade LIBCEPT-projektet. Projektets syfte hade varit att utveckla ett datorbaserat lånesystem genom att överföra poster från LIBRIS direkt till en lokal databas. Databasen skulle successivt byggas upp genom att ”knycka” eller genskjuta poster i LIBRIS varje gång en användare sökte i den lokala katalogen efter en bok som fanns i bibliotekets samlingar. I projektet hade förutom LiUB även Örebro högskolas bibliotek, Handelshögskolans bibliotek, Luleå högskolas bibliotek och Studsvikbiblioteket deltagit. Medel hade erhållits från Delegationen för teknisk och vetenskaplig informationsförsörjning (DFI) och en engelsk konsult hade anlitats för att arbeta med programvaran.

Trots stora ansträngningar kunde LIBCEPT-projektet inte krönas med framgång. En av stötestenarna var att få programmet som skulle fånga in LIBRIS-posterna att fungera. Enligt den analys som gjordes var den viktigaste anledningen till projektets misslyckande svårigheten att sammankalla de berörda parterna, utspridda som de var i flera städer i två länder. Kerstin Fridén summerade lärdomen av LIBCEPT-projektet med ”att det minsann inte alltid går att realisera goda idéer”.

Trots projektets misslyckande är LIBCEPT ändå ett bra exempel på den rad av datoriseringsinitiativ som gjordes vid Linköpings universitetsbibliotek under 1980-talet. Denna utveckling hade startat redan med LIBRIS i början av 1970-talet, men det är från och med omkring 1980 som datorer introducerades på bred front i allt fler delar av verksamheten. Idag har datoriseringen efterträtts av en alltmer långtgående digitalisering. Denna begreppsförskjutning fångar ett centralt inslag i bibliotekens utveckling från 1980-tal till 2010-tal.

Ejnar Fors Bergström (1892–1976) var en journalist med ett stort engagemang för nordiska frågor; Island och Färöarna inte minst. Med åren byggde han också upp en omfattande samling med böcker om Färöarna och dess kultur publicerade på färöiska och andra nordiska språk, främst danska. Samlingen donerades till Linköpings universitetsbibliotek hösten 1976.

I juli 1969 tillträdde Hans Baude som överbibliotekarie vid det nyinrättade högskolebiblioteket i Linköping (LiHB). Uppgiften att bygga upp ett högskolebibliotek från grunden innebar en inte oansenlig utmaning men erbjöd också möjligheter att pröva okonventionella lösningar utan att hämmas av tyngande traditioner. Med tanke på förutsättningarna utgjorde innovation också i praktiken en nödvändighet. Resultatet blev det som kom att kallas för Linköpingsmodellen.