På kreditmarknaden kan konsumenter uppträda som kredittagare, borgensmän, upplåtare av pant för egen skuld eller upplåtare av pant för tredje mans skuld. Konsumentens behov av skydd när den uppträder i dessa roller uppmärksammades av normgivarna först i fråga om konsumenten som kredittagare. Näst i tur stod konsumenten som borgensman och först därefter som ställare av T-pant. Finansinspektionens allmänna råd avseende vad som utgör god kreditgivningssed har successivt blivit alltmer detaljerade i fråga om kreditgivares agerande mot kredittagare. Det har inte utarbetats motsvarande råd avseende T-pant. De är i det närmaste oförändrade alltsedan 1997. Därmed aktualiseras frågan om de detaljerade råden, om vad som är god kreditgivningssed i förhållande till kredittagare, kan fungera som riktningsgivare vid tolkningen av de mer generellt formulerade råden avseende god kreditgivningssed i förhållande till T-pantsättare. Detta är vad som undersöks i avsnitt 5. Dessförinnan skall i tre korta avsnitt – 2 Omständigheterna i fallet, 3 God kreditgivningssed och 4 Finansinspektioners allmänna råds rättsliga ställning – läggas en grund för undersökningen. 

Finansinspektionens allmänna råd gäller agerandet mot en kredittagare, mot en borgensman respektive mot en T-pantsättare. Men vad gäller när en konsument i förhållande till en viss kreditgivare förenar rollerna kredittagare, E-pantsättare och, utan att vara tredjemannens medgäldenär, T-pantsättare? Skall prövningen av konsumentens förmåga att spela T-pantsättarens roll ske utan beaktande av att personen skall spela också de två andra rollerna eller är det en samlad bedömning som skall göras? Påverkas bedömningen av T-pantsättarens behov av information inför och efter pantsättningen och i så fall i fråga om vad? Påverkas detta informationsbehov i sin tur av om de kombinerade panträttigheterna är andrahandspanträtter? Med omständigheterna i ett tingsrättsfall som utgångspunkt, kommer jag att diskutera dessa frågor i avsnitt 6. Ambitionen är att undersöka behovet av utförligare råd från Finansinspektionen (i fortsättningen kallad FI) vad gäller kreditgivares agerande inför en konsuments upplåtelse av andrahandspanträtt som utgör generell säkerhet för såväl pantsättarens egna skulder som en tredje mans skulder utan att tredje mannen och T-pantsättaren är medgäldenärer.

Slutsatsen är att den speciella utformning av panträtten som, på bankens initiativ, kom till stånd medför att en konsument näppeligen skulle kunna förstå hela innebörden av sitt åtagande, med mindre än att kreditgivaren omsorgsfullt redogör för de inbyggda riskerna i ett sådant pantarrangemang.  Därför är det angeläget att FI undersöker i vilken omfattning det förekommer att kreditgivare använder sig av generell T-pant i konsumentförhållanden, särskilt i kombination med E-pant och att det rör sig om andrahandspanträtt. En sådan undersökning skulle visa om det är dags att införa nya allmänna råd om T-pant i konsumentförhållanden, till exempel råd som ger skydd mot vad jag kallat ”överpantsättning” och mer preciserade råd om utformningen av informationen om vad just den i det enskilda fallet valda varianten av T-pant innebär för risker för pantsättaren. 

Handel spelar en utomordentligt viktig roll i varje samhälle som bejakar marknadsekonomi. Varuhandel förutsätter tillvaron av egendom. I takt med uppkomsten av nyttigheter som inte har fysisk existens har behovet av att kunna omsätta och pantsättadem lett till en ”egendomisering” av allt fler abstrakta företeelser. Det faktum att det som omsätts eller pantsätts är abstrakta företeelser omöjliggör riskminskning genom till exempel okulär besiktning av egendomsobjektet i fråga eller genom att kontrollera i vems besittning det befinner sig. Över tid har denna omsättningshämmande olägenhet lockat fram rättsliga innovationer. En tidig sådan innebar att fysiska dokument fick rollen som inkarnationer av vissa slags abstrakta egendomsobjekt, nämligen penningfordringar, ägarandelar i aktiebolag och förlagsandelar i kooperativa ekonomiska föreningar. När dessa nyttigheter kom att omsättas i allt större volymer blev kostnaden betydande för den riskminskning som användningen av dokument medförde. Storamängder dokument skulle varje dag transporteras till sina nya ägare eller panträttshavare. Samtidigt medförde uppbyggnaden av digitala system för överförande av information att de tekniska möjligheterna till omfattande registerhållning ökade i synnerligen hög grad samtidigt som kostnaderna för densamma snabbt sjönk. Följden är att ”inkarnations-metoden” har fått stark konkurrens av registreringsbaserade metoder. Enligt min mening är det likväl meningsfullt att i koncentrerad form tydliggöra

1. det intrikata växelspelet mellan det abstrakta egendomsobjektets faktiska utformning och dokumentets innehåll när en singularsuccessors rätt mot den förpliktade skall fastställas

2. tydliggöra dokumentens roll som det abstrakta egendomsobjektets fysiska inkarnation, vilken möjliggör användning av traditionsprincipen när det kommer till sakrättsliga konflikter

3. tydliggöra vilka regler till skydd för den förpliktade som behövts för att de omsättningsfrämjande reglerna inte skall minska tillgången på objekt att omsätta.

Hans Eklund är sedan många år en eldsjäl inom juridisk utbildning. Därför är vi glada över att få uppvakta honom med en text om juridisk pedagogik.Vi skriver utifrån vår gemensamma erfarenhet (om inalles c. 76 år) av att initiera, utveckla och driva de affärsjuridiska programmen, som är en juristutbildning med en annan inriktning än den som leder till Juristexamen. Här diskuteras programmens första år, frågor kopplade till nya lärares inträde i programmen och programmens nu aktuella utveckling.

Att undervisa och examinera i proaktiv rättsanvändning är långt ifrån detsamma som att undervisa inom den traditionella, reaktiva ”rättsutredande” genren. Det är utmanande (men inte ogörligt) och givande samt i många fall alldeles nödvändigt. Tankearbetet vid reaktiv rättsanvändning startar med fastställandet av vad som hänt, fortsätter med urval av rättsliga normer vars rekvisit kan tänkas vara uppfyllda genom det som hänt och avslutas med en omsorgsfullt genomförd klassisk subsumering vars resultat är detta är rättsföljden. Det som undersöks hör hemma i dåtid och slutresultatet utspelar sig i nutid. Det som undersöks vid proaktiv rättsanvändning hör i stället hemma i framtiden, vad måste göras för att verksamhetsmålet A ska uppnås, och slutresultatet är en i nutid föreliggande handlingsplan. Urvalet av rättsliga normer styrs av vilka slags rättsföljder det är som innebär eller medför att verksamhetsmålet A uppnås och genom omvänd subsumering fastställs vilka åtgärder som handlingsplanen ska innehålla. 

I denna artikel analyseras och jämförs tre utsagor om vilken innebörd den juridiska termen betalning har. Det är tre frågeställningar som behandlas. Den första frågan är: Är oenigheten en oenighet om faktiska förhållanden (en empirisk fråga) eller är det en oenighet om vad som är en ändamålsenlig terminologi (en normativ fråga)? Andra frågan gäller hur stora skillnaderna är mellan de tre uppfattningarna med avseende på vilka faktiska åtgärder som innebär att rättshandlingen betalning företas. Den tredje, och sista, frågan är om någotdera betalningsbegreppet är att föredra framför de två andra. Svaret på denna fråga är att det beror på vilka rättsliga relationer, förknippade med betalning, som är i fokus. Är det de rättsliga relationerna mellan de i betalningstransaktionens genomförande deltagande parterna? Är det de rättsliga relationerna mellan penninggäldenären och dennes borgenär?   

Först definieras vad som i artikeln menas med affärsmodellen funktionsförsäljning av ljus. Därefter konstateras att funktionsförsäljning nödvändiggör att funktionssäljaren (FS) hos funktionsköparen (FK)installerar utrustning som krävs för att FS skall kunna uppfylla sitt leveransåtagande. Detta medför regelmässigt att av FS ägd utrustning sammanfogas med egendom som inte ägs av FS. Det är detta förhållande, i kombination med svensk rätts ställningstagande till vad som utgör ett egendomsobjekt och under vilka förutsättningar ett egendomsobjekt som sammanfogas med ett annat egendomsobjket behåller respektive förlorar egenskapen att vara ett eget egendomsobjekt, som ger upphov till de frågor vars möjliga svar diskuteras i artikeln. Dessaa frågor är åtta till antalet.

1. Har FS rätt - i  förhållande till FK - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad när avtalstiden gått till ända, vid förtida uppsägning eller vid hävning?
2. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne skadar eller förstör utrustningen?
3. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne säljer eller pantsätter den fastighet etc. som utrustningen har blivit tillbehör till?
4. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne säljer utrustningen?
5. Har FS rätt - i  förhållande till FKs konkursborgenärer - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
6. Har FS rätt - i  förhållande till FKs utmätningsborgenärer - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
7. Har FS rätt - i  förhållande till den som av FK köpt den fastighet etc. som utrustningen har blivit tillbehör till - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
8. Har FS rätt - i  förhållande till den som av FK köpt utrustningen - att få utrustningen utan kostnad utlämnad till sig?

Svaren söks med hjälp av regleringen av tillbehör till fastigheter, tomträtter och  byggnader på annans mark samt reglerna om accession.

I denna artikel undersöks hur några så kallade hybridpapper - värdepapper som företer drag av såväl eget som främmnde kapital - skall/bör behandlas då det emitterande bolaget rekonstrueras med hjälp av ackord. Utgångspunkten är att det är angeläget att rättsreglerna främjar rekonstruktion.  

Vilken ställning har ägare av konvertibla skuldebrev,skuldebrev med optionsrätt eller vinstandelsbevis vid gäldenärens rekonstruktion utan konkurs - borgenärsställning eller andelsägarställning? Kan konverteringsrätten förbli oförändrad medan fordringsrätten omfattas av ackordet? Finns det ekonomiska incitament för konvertibelägare att välja konvertering framför att fordringen omfattas av ett ackord? 

I vilka fall och i vilken utsträckning har en borgenär rätt att använda sin fordran mot ackordsgäldenären till kvittning mot sin egen skuld till denne? Är en av borgenären före ackorsförhandlingens inledande  företgen kvittning återvinningsbar? Hur skiljer sig utformningen av borgnärens kvittningsrätt under gäldenärens konkurs från utformningen  av borgenärens kvittningsrätt under ackordsförhandling?

Rättsregler avsedda att skydda associationers eget kapital är centrala för såväl jurister som ekonomer som vill arbeta inom näringslivet. Samtidigt gäller att det krävs en blandning av juridiska och ekonomiska kunskaper för att bli en god användare av kapitalskyddsnormerna. I dessa blandas ekonomiska och juridiska termer och begrepp och speglar än juristers, än ekonomers synsätt på företag och företagande. Boken utgör en bro mellan dessa synsätt och underlättar för läsarna att så att säga bli tvåspråkiga; kunna tala och förstå såväl ”ekonomiska” som ”juridiska”.  Boken är skriven ur perspektivet att läsaren skall att bruka sina inhämtade kunskaper på ett proaktivt sätt. Detta kräver att de sätter rättsliga normers följder, juridiska och ekonomiska, i fokus för sitt lärande. Därför är det grundläggande begrepp respektive konsekvenser som spelar huvudrollerna. Det mellanliggande ledet, rekvisiten i de aktuella rättsliga normerna, nämns – oftast med en hänvisning till lagrum – men diskuteras inte. Skälet till detta är att det redan finns läroböcker som är inriktade på att förmedla den sortens kunskap.

I förhållande till fföregående upplaga är bokens dispostion avsevärt förändrad i syfte att underlätta läsningen. Av samma skäl har ytterligare figurer samt ett antal textrutor tillkommit. Kapitalskyddets funktion och uppbyggnad har fått större utrymme och lagändringar t.o.m. 1 januari 2021 har beaktats. 

Juridiska kunskaper kan används såväl reaktivt som proaktivt. Vid reaktiv användning utförs tankearbetet efter uppkomsten av de omständigheter som ska beaktas. Resultatet är ett svar på frågan: Vilka är de juridiska följderna? Proaktiv användning ger kunskap om vilka omständigheter som måste råda vid en viss framtida tidpunkt för att de juridiska följderna ska vara maximalt gynnsamma för det verksamhetsmål som är i fokus och godtagbara i förhållande till övriga verksamhetsmål. Proaktiv rättsanvändning innebär alltså att tankearbetet utförs före uppkomsten av de omständigheter som ska beaktas. Därför krävs ett annat arbets-och tänkesätt än vid reaktiv användning.  Denna lärobok är den första på svenska som beskriver skillnaden.

Boken inleds med en generell och teoretisk del som förklarar det proaktiva perspektivets och dess relation till det reaktiva perspektivet. Vidare beskrivs de bärande elementen i en proaktiv rättsanalys med hjälp av den av författarna skapade systematiken och av, likaledes av författarna skapade, termer. Dessa element är omvänd urvalsprocess av rättsnormer, omvänd subsumering, kartläggning av vilka handlingsalternativ som kan förändra omständigheterna i nuläget till de omständigheter som enligt resultatet av den omvända subsumeringen måste föreligga vid den fastställda framtida tidpunkten, bedömning av vilka av dessa handlingsalternativ som har potential att även efter en djupgående utredning kvarstå som lämpliga i det specifika fallet samt  utvärdering av kvarstående handlingsalternativs  lämplighet, via en hypotetisk subsumering med åtföljande riskanalys.