Berättelsen om Sophia Isberg är en näst intill osannolik historia om en oerhört skicklig kvinnlig träsnidare som skapade fantastiskt vackra, detaljerade bruksföremål som askar, klockställ, piphuvuden, kannor och urnor med minutiöst utskurna historiska figurscener och dekorationer i form av blomstergirlanger. Sniderierna upplevdes likt ett vimmel av figurer som fascinerade betraktaren. Sophia Isberg hade utbildats av sin far, trots att hon erbjöds konstnärlig utbildning i Stockholm och ekonomisk ersättning, valde hon att stanna kvar hos föräldrar och bror i det lilla trähuset i Motala. Det handlar om "Mamsell Isberg" eller "Jungfru Isberg", som hon också kallades. En av de många näst intill okända folkkonstnärerna från svenskt 1800-tal.

Mellankrigstiden var en spännande och händelserik period i Sverige där en stark utveckling ägde rum, inte minst inom konstnärliga och kulturella områden. I Paris rådde "the roaring twenties" där Josephine Baker dansade med bananer i kjolen och Ryska baletten visade Stravinskys Våroffer som upprörde publiken. Avantgardet bland konstnärer samlades i Paris och många svenska konstnärer fick inpiration där. Hur såg situationen ut för kvinnliga konstnärer i Sverige under början av 1900-talet? Hur arbetade de?