liu.seSearch for publications in DiVA
Change search
Link to record
Permanent link

Direct link
Grahn, Ossian
Publications (6 of 6) Show all publications
Holgersson, S. & Grahn, O. (2021). Hur hanterar polisen journalister?: om transparens, makt och slutenhet. Norrköping: Institutet för polisforskning
Open this publication in new window or tab >>Hur hanterar polisen journalister?: om transparens, makt och slutenhet
2021 (Swedish)Report (Other (popular science, discussion, etc.))
Abstract [sv]

Den här rapporten handlar om polisens sätt att kommunicera och tar sin utgångspunkt i journalisters upplevelser av polisens agerande. 62 journalister har intervjuats. För att tolka och få olika perspektiv på de förhållanden som journalisterna beskrev har även 30 polisanställda intervjuats. De har antingen erfarenhet av att verka på strategisk ledningsnivå eller av att arbeta på polisens kommunikationsavdelning.   

Place, publisher, year, edition, pages
Norrköping: Institutet för polisforskning, 2021. p. 44
National Category
Law and Society
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-179254 (URN)
Note

Granskning: 

Rapporten är refereegranskad av tre seniora forskare. De har inkommit med synpunkter. Det har hållits två digitala möten kring rapporten. De var upplagda som ett seminarie kring en vetenskaplig text brukar vara. Två av dessa forskare medverkat vid var sitt mötestillfälle där rapporten innehåll och upplägg behandlades

Available from: 2021-09-15 Created: 2021-09-15 Last updated: 2022-01-12Bibliographically approved
Pilemalm, S., Grahn, O. & Källgården, P. (2020). Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Stockholm: Brandforsk
Open this publication in new window or tab >>Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP)
2020 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

  • Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
  • Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
  • Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
  • Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
  • Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
  • CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
  • Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
  • Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
  • Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
  • Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
  • En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
  • Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.

Place, publisher, year, edition, pages
Stockholm: Brandforsk, 2020
Series
Brandforsk ; 2020:5
Keywords
civila medborgare som första insatspersoner; Civil insatsperson; CIP; utanförskapsområden
National Category
Political Science
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-172134 (URN)
Note

Studien är genomförd som ett projekt som finansierats av Insamlingsstiftelsen Brandforsk. Projektet har i sin tur genomförts vid Centrum för forskning om räddningssystem och respons vid Linköpings universitet (CARER) i samarbete med United Eyes AB.

Rapporten finns även utgiven av Linköping University Electronic Press,  CARERs rapportserie 2020:30

Available from: 2020-12-22 Created: 2020-12-22 Last updated: 2020-12-22
Pilemalm, S., Grahn, O. & Källgården, P. (2020). Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP)
2020 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

  • Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
  • Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
  • Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
  • Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
  • Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
  • CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
  • Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
  • Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
  • Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
  • Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
  • En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
  • Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2020. p. 43
Series
CARER Report ; 2020:30
Keywords
civila medborgare som första insatspersoner; Civil insatsperson; CIP; utanförskapsområden
National Category
Political Science
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-172135 (URN)9789179297053 (ISBN)
Note

Studien är genomförd som ett projekt som finansierats av Insamlingsstiftelsen Brandforsk. Projektet har i sin tur genomförts vid Centrum för forskning om räddningssystem och respons vid Linköpings universitet (CARER) i samarbete med United Eyes AB.

Rapporten finns även utgiven av Brandforsk som rapport 2020:5.

Available from: 2020-12-22 Created: 2020-12-22 Last updated: 2021-01-21Bibliographically approved
Holgersson, S., Grahn, O. & Wictorsson, S. (2020). Att minska antal dödade och skadade i trafiken: med fokus på polisens trafiksäkerhetsarbete. Linköping: Linköpings Universitet
Open this publication in new window or tab >>Att minska antal dödade och skadade i trafiken: med fokus på polisens trafiksäkerhetsarbete
2020 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Denna rapport fyller två huvudsyften – för det första det uppenbara: Att belysa den svenska polisens arbete med trafiksäkerhet. För det andra att åskådliggör strukturella problem inom polisen som inte bara medför negativa konsekvenser för trafiksäkerhetsarbetet utan även för många andra verksamhetsområden inom polisen. Delar av rapporten är därför högst relevant för personer som inte bara har ett intresse av polisens trafiksäkerhetsarbete, utan också vill få en förklaring till varför polisens verksamhet fungerar som den gör även inom andra verksamhetsfält.

Trafikbrott ger upphov till minskad säkerhet och resulterar i många olyckor som i värsta fall kan ha dödlig utgång. Under 2019 dödades ungefär dubbelt så många personer i trafiken som till följd av dödligt våld. Något som sällan diskuteras är det faktum att många av de människor som förolyckas och skadas allvarligt i trafiken skulle kunna definieras som brottsoffer eftersom dödsfallen och skadorna ofta är följden av att ett eller flera brott har begåtts. Med ett sådant synsätt blir det tydligt att trafikbrotten utgör ett väsentligt brottsproblem.

Men trafikbrotten kan även ha andra negativa konsekvenser. Ett tydligt exempel är osund konkurrens inom transportnäringen. Åkerier som är måna om att följa lagar och regler när de bedriver sin näringsverksamhet hamnar i underläge gentemot de företagare som bryter mot regelverken. Vidare är trafikbrott den typ av händelse som polisens ledningscentraler upprättar flest händelserapporter för. En sammanställning av medborgalöften visade också att trafik var det brottsproblem som nämndes oftast. Problem och otrygghet som trafikbrott orsakade var betydligt mer förekommande jämfört med exempelvis oro kring stöld och inbrott, skadegörelse, våld i offentlig miljö och kriminella nätverk.

Med tanke på detta borde arbetet med att beivra och förebygga trafikbrott vara viktigt för Polismyndigheten. Polisens årsredovisningar och höga polischefers yttranden kan lätt ge intrycket att så också är fallet. Av rapporten framgår emellertid att Polismyndighetens förmedlade bild av ett omfattande och intensifierat arbete med olika trafikbrott står i bjärt kontrast till det verkliga förhållandet. Rapporten illustrerar därmed ett strukturellt problem som kommer till uttryck även i andra sammanhang, t.ex. när det gäller Polismyndighetens sätt att presentera den uppmärksammade insatsen Rimfrost. Om Polismyndigheten redovisade sin verksamhet på ett sakligt och objektivt sätt och gav en rättvisande bild av verksamheten skulle tillkortakommanden vara möjliga att diskutera och åtgärda. Polismyndighetens ageranden kan leda till att dåligt fungerande arbetsmetoder behålls då de uppfattas som framgångsrika. Därmed finns en risk för organisatoriska felprioriteringar. Dessutom riskerar skönmålningar på längre sikt att urholka tilliten till myndigheter även om det innan Potemkinkulissen avslöjas kan påverka tilliten positivt. Rapporten indikerar att officiella yttranden och information från Polismyndigheten bör betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information.

Av rapporten framgår att risken att bli kontrollerad är obefintlig på många vägsträckor i landet. Polisens aktivitetsgrad pekar dessutom på att det är en låg grad av polisnärvaro i huvuddelen av landets kommuner, vilket riskerar att drabba möjligheterna att komma tillrätta med olika typer av brottsproblem och för polisens förankring i lokalsamhället.

Flera personer i polisens högsta ledningsskikt har under lång tid verkat för att skapa något som ibland benämnts som ”allpoliser”. Det har inneburit att specialistenheter har skurits ned eller helt avskaffats. Trafikpolisverksamheten utgör ett tydligt exempel på detta. Upprepade gånger har det i olika rapporter påpekats att det finns ett behov av att öka eller åtminstone säkerställa nivån på antalet trafikpoliser. Antal trafikpoliser har dock sjunkit kraftigt. Trots att antalet poliser totalt har ökat har kurvan för antalet trafikpoliser gått i motsatt riktning. År 1975 utgjorde trafikpoliserna omkring tio procent av den samlade poliskåren mot dagens dryga en procent. Antalet körda kilometer (trafikarbetet) har under samma period fördubblats. Polisens trafiksäkerhetsarbete är till stora delar tänkt att utföras av poliser som ingår i ingripandeverksamheten. Det sägs i Polismyndighetens strategi för arbetet med trafikfrågor att polisens arbete ska grunda sig på forskning och evidensbaserade arbetsmetoder. Vi noterar att det finns en målkonflikt kopplad till var och när trafikkontrollerna bör utföras och vilka som förväntas utföra dessa. Det är problematiskt att de som är tänkta att utföra huvuddelen av trafiksäkerhetsarbetet har en hög arbetsbelastning under tidpunkter då det är viktigt att detta arbete utförs. Trafiksäkerhetsarbetet utförs huvudsakligen i andra hand på tidpunkter då det är ett lågt inflöde av inkommande samtal till polisens kommunikationscentraler. Det är tydligt att det ses som viktigt att trafikarbetet inte äventyrar beredskapen att kunna ta sig an arbetsuppgifter i centralorten i respektive kommun. De flesta trafikkontrollerna utförs därför inom några kilometer från den polisstation som polispersonalen utgår från. Kontroller på platser där körsträckan överstiger 10-15 minuter från centralorten förläggs på tidpunkter då det i normalfallet är en låg arbetsbelastning i centralorten.

Trafikverket pekar på att omfattningen av polisens trafikövervakning medfört att upptäcktsrisken minskat, vilket har en väsentlig betydelse för regelefterlevnaden och möjligheterna att nå uppställda målsättningar och visioner. Man har betonat att polisens manuella hastighetsövervakning är viktig för att minska antalet allvarligt skadade och döda. Den är dock på en så låg nivå att den inte får de effekter som är önskvärda. Den genomsnittliga manuella hastighetsövervakningen är exempelvis 17 sekunder i veckan per 10 km². Risken att bli stoppad för ett utandningsprov är också liten. I genomsnitt utförs färre än ett utandningsprov per polis och arbetspass.

Polisen har en mängd krav på sig och det är naturligt att polisen inte kan leva upp till alla förväntningar. Hur polisen använder sig av tilldelade resurser har dock kommit i skymundan. Vilken är exempelvis marginalnyttan av att ha 200 anställda på polisens kommunikationsavdelning i förhållande till att lägga dessa resurser på annan verksamhet? Likaså är Polismyndighetens oförmåga att nyttja relevant forskning ett strukturellt problem.

Politiker behöver ställa tydliga krav på polisens trafiksäkerhetsarbete och se till att det följs upp av aktörer som inte prioriterar goda relationer till Polismyndigheten, eller andra uppdragsgivare, framför att kritiskt granska polisen. Om Polismyndighetens oförmåga inom trafiksäkerhetsområdet fortsätter bör våra politiker överväga att överföra uppdrag och resurser till någon annan aktör än Polismyndigheten.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköpings Universitet, 2020. p. 306
Keywords
Trafikolyckor, Polisen, Trafiksäkerhet
National Category
Information Systems, Social aspects
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-166610 (URN)
Available from: 2020-06-17 Created: 2020-06-17 Last updated: 2022-11-17Bibliographically approved
Holgersson, S. & Grahn, O. (2020). Blåklockor i Värmland: en beskrivning av forskares utsatta position. Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Blåklockor i Värmland: en beskrivning av forskares utsatta position
2020 (Swedish)Report (Other academic)
Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2020. p. 106
Keywords
Forskning, Forskningsetik
National Category
Public Administration Studies Work Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-171104 (URN)
Note

Version: 1.0. Detta är den första rapportversionen med ett versionsnummer. Tidigare har två preliminära versioner skickats ut till utvalda aktörer. Det första utskicket renderade i förändringar av hela upplägget på rapporten, medan det andra utskicket enbart resulterade i vissa smärre förtydliganden.

Available from: 2020-11-24 Created: 2020-11-20 Last updated: 2022-11-17Bibliographically approved
Holgersson, S., Grahn, O. & Wieslander, M. (2019). Går det att lita på Brå?: En studie om bias i myndighetsforskning. Linköping: Linköping University Electronic Press
Open this publication in new window or tab >>Går det att lita på Brå?: En studie om bias i myndighetsforskning
2019 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Brottsförebyggande rådet (Brå) har funktion som ett forskningsinstitut och är på samma gång en myndighet under ett departement. Konstruktionen öppnar för frågor om forskningen kan snedvridas av politisk styrning. Vår slutsats är att det finns en inbyggd spänning i förhållandet att en myndighet som lyder under justitiedepartementet samtidigt utför studier som rör detta departements kärnfrågor och att detta får konsekvenser för tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå. Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda. Andra anser dock att anställda vid Brå inte är föremål för konkreta påtryckningar med bäring på deras arbete. Samtidigt, menar de, finns en påtaglig möjlighet för Polismyndigheten och andra intressenter att påverka resultaten genom detaljerade beställningar. Det tycks råda en tystnadskultur på Brå som bland annat tydliggörs genom att intervjupersonernas syn på Brås verksamhet skiljer sig åt beroende på i vilket förhållande de stod till Brå vid intervjutillfället. Också sådant som utspelade sig under datainsamlingen indikerar att det finns en tystnadskultur.

För att belysa detta spänningsförhållande görs jämförelser med den industrifinansierade forskningen. Sådan forskning har visat hur bias kan förekomma i alla steg i en forsknings- process, särskilt gällande formuleringar av forskningsfrågor och vid resultatredovisning. I både industrifinansierad forskning och undersökningar gjorda vid Brå, framstår det som ovanligt att själva genomförandet styrs av en uppdragsgivare, till exempel genom censurering av data eller selektiv dataanvändning. Endast enstaka intervjuer indikerar att sådant förekommer vid Brå. Men företag som finansierar forskning, liksom beställare som justitiedepartementet och Polismyndigheten, kan påverka hur den specifika frågan för en studie formuleras och därmed indirekt även resultatet. Både inom industriforskning och de studier som Brå genomför spelar kommunikationen av resultat stor roll. Särskilt stor visar sig risken för bias vara när politiskt känsliga resultat ska presenteras, eller när rönen tydligt går emot beställarens uppfattningar och/eller agenda.

Bias innebär att det finns en risk att olika beslutsfattare inte får välgrundade beslutsunderlag. Förhållandet mellan Brå och Polismyndigheten har framkommit som en väsentlig aspekt för studiens inriktning. Brå är mån om att ha goda relationer med Polismyndigheten och att Brås agerande kan ha en legitimitetsskapande effekt för polisorganisationen. Förhållandet kan bidra till att polisen inte kommer till rätta med viktiga förändringsbehov.

Som kontrollorgan för Brås verksamhet har ett forsknings- och ett insynsråd instiftats. Studien pekar på att dessas inflytande är modest. Därutöver granskar utomstående akademiker de rapporter som Brå ska publicera. Våra data tyder på att kriminologer från Stockholms universitet har haft och har stor inverkan på de förhållningssätt och den syn på forskning som är förhärskande vid Brottsförebyggande rådet. För att minska risken för bias och för att Brås långsiktiga trovärdighet inte ska lida skada kan det vara viktigt att bryta upp informella maktstrukturer vid Brå. Likaså är det angeläget att komma tillrätta med den tystnadskultur som verkar råda inom Brå. Vidare är det betydelsefullt att Brå strävar efter en hög grad av transparens.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2019. p. 66
Keywords
Brå, myndighetsforskning, bias, forskning, politisk styrning
National Category
Information Systems, Social aspects
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-162585 (URN)
Note

En ny version av rapporten har publicerats med ett utvidgat förord. All text i själva rapporten är oförändrad förutom att ett citat har utökats. Antalet nedladdningar av fulltexten för den tidigare versionen var 35.635.

Available from: 2019-12-16 Created: 2019-12-16 Last updated: 2022-11-17Bibliographically approved
Organisations

Search in DiVA

Show all publications