Sweden became an outlier among the Nordic countries in handling the COVID-19 pandemic. While the Nordic countries have historically shared a social democratic welfare state regime, with strong cooperation and harmonization of social policies, their responses to the pandemic showcased fundamental differences to that of Sweden. In particular, Sweden’s prioritization of individual civil liberties over social rights diverged from the more coercive approaches of Finland and Norway, which placed greater emphasis on public health and social welfare. This study examines the media framing surrounding the contrasting Swedish approach and highlights the dichotomy between statist individualism/autonomy and welfare paternalism/interdependence that has been an inherent part of the Swedish welfare state framing. Employing interpretive policy analysis, the study explores the media narratives used by policy actors to frame their pandemic response in terms of individual autonomy and governmental paternalism. We identified two contrasting perspectives on governance regarding the COVID-19 policy strategy. One framing perspective backed the strategy, emphasizing the importance of safeguarding individual autonomy and minimizing central control. The other viewpoint demanded a lockdown and criticized the Swedish response as too lenient. This deviated from usual Swedish political alignments and created a polarized and lively debate around the core values of individual autonomy, agency, and central governmental paternalism. 

Everything should come together, and everything should permeate everything. Trends in governance and policy areas have come to encompass increasingly broader and more diverse issues. For example, sustainable development should guide all parts of government, but there is often little guidance on what this means in practice and how organizations should tackle the diverse issues and challenges of sustainability. Overall, much indicates that the challenges and problems faced by decision-makers in public administration have become increasingly difficult to manage. Some of these problems are particularly challenging and cannot be solved with a short term solution, by a single actor, or by an established method. These problems can only be managed and are referred to as "wicked problems" in the literature.

The dissertation focuses on two wicked problems: sustainability and a pandemic. The analysis address how these wicked problems are handled by local public authorities in Sweden. Both problems have an unclear scope, a vague definition, and no definitive solution within reach. The overshadowing argument is that wicked problems need to be framed to be managed through policy mechanisms and implementation processes. The thesis argues that a frame determines and delimits the issue at hand, thus configuring what becomes manageable or not in practice.

The dissertation is based on a selection of empirical case studies aimed at observing how governments translate the problems they face by handling both the need to become more sustainable and balancing the needs during a pandemic through changes and modifying the discourse. The study employs an interpretive and constructivist analysis of document studies and interviews with key stakeholders.

The overarching conclusions indicate that framing is a central process necessary to move wicked problems forward on the political agenda and make them manageable. In this way, framing helps to delimit the problems; the framing becomes crucial for what becomes manageable and what is left out. Frames have different characteristics, which then influence how the problem is addressed. The conclusions suggest a continued need to make the wickedness of policy problems visible, to consider the larger and more complex aspects of certain political issues, and to strive to identify different mechanisms for managing them. We can see that framing is not just about coping with wicked issues but also about redefining the understanding of wicked problems to align more closely with an organization's limitations and possibilities. Framing offers the possibility to bridge, merge, or even transform our understanding of the wicked problem through the social reality of the organization.

Allt ska gå ihop, och allt måste genomsyra allt. Styrtrender och politikområden har kommit att omfatta allt mer och allt bredare frågeställningar. Sammantaget pekar mycket på att de problem som beslutsfattare och verksamheter ställs inför har blivit svårare att hantera. Några av dessa problem är särskilt svåra för offentligheten, och de kan inte lösas på traditionella sätt. Dessa problem kan endast hanteras och kallas i litteraturen för lömska problem. Avhandlingen tar sig an hållbarhet som ett sådant lömskt problem, med fokus på hälso- och sjukvård samt COVID-19-pandemin. Båda fallen har en oklar omfattning, en vag innebörd och det finns heller inget definitivt slut som är nåbart inom en snar framtid. Det övergripande argumentet är att lömska problemen behöver ramas in för att kunna hanteras av organisationer. Ramen avgör och avgränsar sakfrågan, och vad som blir hanterbart eller inte.

Analyserna utgår från och bygger på ett urval av empiriska studier om hållbar hälsa samt COVID-19-pandemin. Forskningsdesignen för att studera hanteringen av dessa två lömska problem bygger på en tolkande och konstruktivistisk analys av dokument och intervjuer med nyckelaktörer.

De övergripande slutsatserna pekar på att inramning är en central process som gör lömska problem hanterbara. Genom inramning avgränsas problemen; inramningen blir avgörande för vad som blir hanterbart och vad som lämnas utanför. Resultaten visar att organisationer använder olika strategier för att rama in lömska problem. Strategierna bygger på befintliga institutioner och organisatoriska handlingsmönster, med följd att det ursprungliga lömska problemet antingen förbinds, förenas och/eller förändras. Slutsatserna understryker behovet av att fortsätta synliggöra lömska problem inom olika policyområden, att uppmärksamma de större och mer komplexa aspekterna av vissa politiska frågeställningar, samt att fortsätta identifiera olika hanteringsmekanismer.

Användning av allt mindre mobiler och mer lättflyttade datorer gör att gränsen mellan vårt hem och vårt arbete gradvis suddas ut. Användandet av digital teknik möjliggör för skolor att finnas på flera platser, en utveckling som tydliggjorts under pandemin. Sociala medier har för många skolanställda blivit en naturlig del både i det pedagogiska arbetet och i den dagliga kontakten med varandra, elever och vårdnadshavare. Hur skolan formeras i en digital verklighet är därför en nyckelfråga för framtiden.

För att bidra till en bättre förståelse för digitaliseringens påverkan på arbetslivet och arbetsmiljön har vi genomfört ett forskningsprojekt med titel ”Ledarskap för ett hållbart digitalt arbetsliv: Teknikstrategier och arbetslivets gränser”. Projektet har finansierats av AFA Försäkring inom deras FoU-program “Digitaliseringens effekter på arbetsmiljön”.

Projektets syfte har varit att analysera hur styrning och ledarskap kan utformas i skolan för att tillvarata nyttan hos sociala medier och samtidigt skapa en hållbar digital arbetsmiljö för medarbetare och chefer.

Våra resultat bygger på ett omfattande empiriskt intervjumaterial, och ett mindre antal enkäter. Vi kan i våra resultat se att samtliga aktörer som är engagerade i skolan behöver diskutera hur man vill och bör använda sociala medier. I vissa fall kan det behövas en tydligare styrning, i andra fall kan det vara tillräckligt med en mjukare styrning med tydligt uttryckta förväntningar och levande diskussioner om hur man som lärare och skolledare ska förhålla sig till sociala medier. Sammantaget tecknas en bild där användandet av sociala medier inte bara suddar ut gränslinjerna mellan det privata och det offentliga, utan också utvidgar gränserna för den egna yrkesrollen. Berättelserna vi har fångat från olika aktörer visar på komplexiteten och svårigheten att styra sociala medier som befinner sig mellan privatlivet och arbetslivet. Vi måste därför förändra hur vi förstår skolan och skolans roll i en digital verklighet. Resultaten har spridits genom vetenskapliga artiklar, populärvetenskapliga artiklar i media och tidskrifter, samt genom möten med intressenter.

What can we learn from civil society responses to COVID-19 food supply?

The COVID-19 pandemic has resulted in food shortages, lockdowns, and restrictions onmovement, which have completely reshaped the food system and the interaction betweenpeople and their food environment. The pandemic has highlighted that while states arestruggling to handle all the impacts of the pandemic, civil society organizations have taken onan important role in filling the gaps and mitigating the shocks from the pandemic. Actionstaken by civil society and the market have shown that the existing welfare structures createdby states are unable to handle the impact of a pandemic when it comes to critical tasks suchas food supply for vulnerable groups.

This report outlines the results from the research project Food for Urban Life and Localities (FULL) funded by Formas (2020-02864). The research set out to learn how COVID-19 response strategies in six cities (Stockholm, London, Wuhan, Singapore, Sydney, and Seoul) have facilitated access to food for vulnerable groups and how new food supply solutions have emerged through social and technological innovations. This report presents the case of each city in turn and pauses on the role of community-based organisations, ad- hoc community initiatives and municipalities during the COVID-19 pandemic. The report provides a detailed discussion of local or community-level responses in cities that aim to provide access to food through social and/or technological innovations. The lessons learned are important for the Swedish context in the case of similar events that challenge local access to food. The research collected data through qualitative and quantitative methods, and also made use of the breadth of online data sources in response to COVID-19 restrictions on free movement and travelling. The overall finding is that in situations such as the COVID-19 pandemic, local access to food is extremely challenging and cannot be addressed by existing welfare or state arrangements only;civil society organisations and voluntary community organizations (VCOs) step in to fill the gap in public provision; and the stricter the lockdown, the more dependent on civil society response urban areas and communities were.

Sustainable development has been defined by 17 UN goals, with the third goal (SDG3) focusing on a universal healthcare system that ensures healthy lives and wellbeing. To implement these ambitions, the goal needs to fit a regional setting before it can achieve and support healthy lives and wellbeing amongst the population. This article analyses how four Swedish regions incorporate SDG target 3.4 on non-communicable diseases and mental health into their respective healthcare organisations. The comparative analysis applies the lens of normative institutional theory to policy documents and interviews. All the regions recognise SDG3.4 by acknowledging the need for health promotion. The results show a general absence of similarities in organisational practices and policy outcomes, which is explained by region-specific factors and a lack of governmental coordination. The analysis shows that local policy core values and the related logic of appropriateness predict local outcomes of implementation of general global policies.