I detta arbete försöker jag belysa om pedagoger använder sig av forskares resultat då de planerar sitt arbete med barns språkutveckling. Jag synar ett samverkansområde och en skolas språkutvecklingsprojekt. Jag kommer fram till att pedagoger har en stor teorikunskap men att deras egna erfarenheter är mer betydelsefulla. Om forskare och praktiker kan mötas i ömsesidig respekt för varandras kunskap och båda parter är delaktiga i forskningsprocessen, nås den bästa utvecklingen.