Populärvetenskaplig sammanfattning på svenska

Kleine-Levins syndrom är en sömnsjukdom som beskrevs av Willi Kleine 1925 och därefter utvecklades i fallbeskrivningar av Max Levin och McDonald Chritchley. De symptom som beskrevs var återkommande sömnperioder (periodisk hypersomnia), en tendens att äta mycket i samband med dessa perioder (hyperfagi) och ökad sexdrift i samband med perioderna (hypersexualitet) och, i senare beskrivningar, kognitiva och beteendemässiga störningar. Enligt tidigare beskrivningar var patienterna återställda mellan sömnperioderna. Dessa varade i dagar-veckor och återkom flera gånger årligen. Sjukdomen debuterade vanligtvis i tonåren och beskrevs gå över efter åtta år.

d avhandling beskriver diagnosens utveckling över tid och sätter forskningen i sitt teoretiska sammanhang. Med det senare menas att det diskuteras hur forskningen förhåller sig till en diagnos som förändras över tid och där olika läkare kan ha olika kunskap kring och förhållningssätt till diagnosen.

De studier som ingår i avhandlingen har undersökt flera olika aspekter av Kleine-Levins syndrom. Den första studien undersökte arbetsminnet hos patienterna och kunde påvisa att det var nedsatt jämfört med friska försökspersoner, även mellan sömnperioderna, något som inte var visat systematiskt tidigare. Dessutom sågsandra aktiveringsmönster i hjärnan när patienterna försökte klara arbetsminnesuppgiften, jämfört med aktiveringsmönstren hos friska försökspersoner. Hos hälften av patienterna sågs dessutom avvikande blodflöde i delar av hjärnan även när ingen särskild arbetsuppgift utfördes. Detta sågs även hos patienter som tillfrisknat.

Då det funnits hypoteser i annan forsking att sjukdomen kan ha ett genetiskt/ärftligt inslag undersöktes huruvida patienterna hade en gen som tidigare har kopplats till sjukdomen. I den grupp av patienter som undersöktes i avhandlingens sista artikel kunde dock ingen sådan koppling ses.

Slutsatsen av forskningsresultaten är att (1) patienter med Kleine-Levins syndrom har en störning av arbetsminnet som verkar konstant. (2) De uppvisar andra hjärnaktiveringsmönster än friska personer som gör samma arbetsminnesuppgift. (3) Hälften av patienterna har ett avvikande blodflödesmönster även i vila och efter tillfrisknande. (4) En eventuell ärftlig komponent kan inte påvisas avseende de undersökta generna.