För mer än 40 år sedan disputerade jag i Uppsala på en avhandling om Axel Hägerströms värdeteori. Under åren har jag sedan i olika sammanhang, i artiklar och föreläsningar, återvänt till Hägerström. Redan som student fascinerades jag av hans texter, och även om jag varit kritisk mot vissa teser och argumentationer hos honom, så hyser jag en stor beundran inför det han åstadkommit. Jag sympatiserar starkt med hans ambition att skapa hållbara begrepp för vårt tänkande och för vår beskrivning av världen, och med hans konsekventa utrensande av teser som saknar grund eller innebär meningslösheter. Det ofrånkomliga kravet på motsägelsefrihet och betonandet av analys som filosofins metod är andra väsentliga och tilltalande komponenter i hans filosofi. Jag menar inte att han alltigenom lyckats i sina ambitioner eller att vi måste ansluta oss till hans olika teorier. Ibland är han mer av visionär och förkunnare än kritisk filosof och hans argumentationer vacklar. Men Hägerströms resonemang och teser rör centrala områden inom filosofin och det är, menar jag, en viktig uppgift att tolka och granska dem. Det är också viktigt att vi håller kunskapen om hans filosofi levande. Hans arbeten utgör ett av de tyngsta bidragen till svensk filosofihistoria hitintills…