Detta kapitel handlar om just viljan att förebygga konflikter och att skapa gemenskap och sammanhållning och hur denna vilja har gestaltats i olika tider. Dagens debatt om utanförskapets problem och de olika interventioner som följer i dess spår har påfallande likheter med debatten om den ”sociala frågan”, som den fördes under det sena 1800-talet. Den sociala frågan, nu som då, handlar om hur alla människor ska fås med på resan in i det framtida välfärdssamhället – där en rad interventioner riktas mot de delar av befolkningen och de geografiska områden som fallit utanför samhällsgemenskapen (Petersson m.fl. 2015). Utifrån en genealogisk belysning ägnar vi oss i kapitlet åt att spåra den samtida förståelsen av utanförskapets problem, med särskilt fokus på hur det relateras till städernas mångetniska periferier, bakåt i tiden, närmare bestämt till den senare delen av 1800-talet och just debatten om ”den sociala frågan”.
Kapitlet är upplagt enligt följande: Inledningsvis redogör vi för huvudlinjerna i en genealogisk ansats, där vi argumenterar för värdet av att göra en genealogisk spårning, för att åskådliggöra hur samtida problembilder knyter an till skilda historiska praktiker. Därefter presenteras i tur och ordning de historiska praktiker som bildar en historisk fond för samtida förståelser av det så kallade utanförskapsproblemet; det tidiga 1800-talets kristna filantropi; det sena 1700-talets husförhör; det sena 1800-talets räddningsprojekt i form av Frälsningsarmén samt idén om det lokala samhällets Gemeinschaft. Efter denna genomgång närmar vi oss samtiden med fokus på återkomsten av dessa historiska praktiker som kan skönjas i form av nutida strävanden efter mobilisering av lokala krafter och uppslutning bakom gemensamma värden. Detta som uttryck för en gemensam vilja att skapa sammanhållning och ordning i en tid av hot, splittring och osäkerhet.