I många samhälleliga sammanhang återkommer en uppmaning att lyssna på barn, inte sällan med hänvisning till FN:s barnkonvention och kanske särskilt artikel 12 om rätten att bli hörd. Men vad innebär det att lyssna på barn? Mängder av böcker om lyssnande till barn som riktar sig till yrkespraktiker och andra som möter barn i sitt vardagsliv publiceras kontinuerligt. Vi saknar emellertid en kritisk diskussion som sätter frågor om lyssnande, lyssnande på barn och det goda lyssnandet i en större teoretisk kontext. Mot den bakgrunden har föreliggande artikel tillkommit. Lyssnandets problematik diskuteras här primärt i relation till monologiska och dialogiska perspektiv på kommunikation samt i relation till olika synsätt på barn (barnsyn) som lika eller olika vuxna. Avslutningsvis pekar vi på etiska implikationer som följer i kölvattnet av olika teoretiska perspektiv på lyssnande och lyssnande på barn.

In many societal contexts, the importance of listening to children is underscored, not seldom with reference to the UN Convention on the Rights of the Child and especially Article 12 on the right to be heard. But what does it mean to listen to children? A plethora of books on listening to children aimed at professionals and others who meet children in their daily lives are published on a regular basis. However, we miss a critical discussion of listening as such, and more specifically about (good) listening to children, in relation to a larger theoretical context. The aim of this article is to discuss listening in relation to monological and dialogical perspectives on communication, as well as in relation to different notions of children as same or different from adults. Ethical implications following in the wake of different theoretical perspectives on listening and listening to children are also discussed.