Videomanuset är bildsatt för att tala till flera sinnen.

Under länkar till höger här i DiVa-posten finns en länk till videon och Kunskapskanalen Tankesemdjan Praktikforskarna, som ligger på YouTube, där videon är publicerad. 

I beskrivningstexten på YouTube-kanalen återfinns en kortfattad beskrivning av videon, centrala referenser och namnen på de som ingått i produktionsteamet. 

Videon har genomgått peer-review av forskare, praktiker och studenter för att säkerställa fakta, begriplighet och relevans för arbetsliv och studier. 

Interoperabilitet #VPF3 - Videomanus 

I videorna om den semantiska triangeln och om verksamhetsspråk har vi pratat om kommunikation. Vi har sett hur ord och termer förmedlar mening och att de ofta kan syfta till olika begrepp. I den här videon ska vi se vad som händer med meningen hos ord och termer när vi inkluderar teknik som ett medium för kommunikation mellan olika praktiker.

Allt mer av vår verksamhetskommunikation sker nämligen genom digitala resurser. Vilket så klart har gett oss stora vinster. Men det har också fört med sig nya utmaningar vad gäller meningen hos de ord och termer som kodas in i systemen. Eftersom kommunikation bygger på att sändare och mottagare har samma begrepp i åtanke så måste begreppen representeras på rätt sätt, även när de förmedlas genom digitala resurser. Den här förmågan hos digitala resurser att på ett korrekt sätt överföra information mellan olika parter kallas interoperabillitet och det har kommit att bli ett centralt begrepp i digitaliserade verksamheter. Interoperabilitet syftar alltså till förmågan hos praktiker i en verksamhet att kommunicera och fungera tillsammans med hjälp av digitala resurser.

För att uppnå interoperabilitet krävs i första hand att kommunikationen flödar obehindrat mellan olika digitala system, och att informationen representeras på rätt sätt. Vi behöver då en teknisk infrastruktur där olika digitala resurser är kompatibla med varandra, och det brukar kallas för teknisk interoperabilitet. Ett tydligt exempel på teknisk interoperabilitet är när man rent fysiskt ska koppla digitala resurser till varandra. Här krävs det att de tekniska enheterna har kompatibla portar och därför har det utvecklats vissa tekniska standarder som följs av de flesta hårdvarutillverkarna. 

Ett annat tillfälle när vi behöver teknisk interoperabilitet är när vi ska koppla ihop digitala resurser genom digitala nätverk, som Internet exempelvis. Här krävs att de signaler som skickas fram och tillbaka kan tas emot och tolkas av de olika enheterna som är ihopkopplade. Och även här har man standardiserat för att uppnå interoperabilitet. Man har exempelvis upprättat protokollet http, som ligger till grund för all datakommunikation över World Wide Web.

Men för att en verksamhet ska vara interoperabel räcker det inte enbart med teknisk interoperabilitet. För att kommunikationen ska kunna fungera måste information som utbyts genom digitala resurser även kunna tolkas och förstås av praktikerna, och då krävs vad som kallas för semantisk interoperabilitet. Semantisk interoperabilitet bygger på att man inom verksamheten kommer överens om vilka termer och kategorier som ska användas i de digitala resurserna och vilka begrepp de ska syfta till. Vi måste alltså definiera de termer och kategorier som ska bygga upp informationsmodellen. Och det måste råda samstämmighet mellan berörda praktiker om vad dessa termer och kategorier har för mening. För semantisk interoperabilitet krävs att vi standardiserar delar av vårt verksamhetsspråk. Det kallas att man formaliserar verksamhetsspråket, och det ligger till grund för att vi ska kunna behandla, lagra och överföra information genom digitala resurser.

När man formaliserar ett verksamhetsspråk utgår man från det befintliga verksamhetsspråket, alltså de termer och begrepp som redan används av verksamhetens praktiker. Här måste man alltid göra en medveten avgränsning av vad det är man vill tala om och veta om genom den digitala resursen för det skulle vara omöjligt att formalisera precis hela verksamhetsspråket. Man tar också hänsyn till de regelverk som styr verksamheten, som exempelvis lagar och förordningar eller andra styrdokument. Och det här resulterar i en uppsättning definierade termer och kategorier som ska användas i systemet.

Formaliserade verksamhetsspråk består alltså av en terminologi. Och den här terminologin implementeras sedan i digitala resurser där den representeras i mjukvarukod och databaser. Det betyder att praktikernas arbetssätt och möjliga språkbruk påverkas av hur den digitala resursen är uppbyggd. Och på det här sättet brukar man säga att digitala resurser blir bärare av verksamhetsspråket. Det sker alltså i digitaliseringen en standardisering av kommunikationen i verksamheten med fördefinierade termer, regler och kategoriseringar som praktiker måste anpassa sig efter. Om man har en olämplig struktur av termer och relationer så kommer den digitala resursen att försvåra verksamhetskommunikationen snarare än att hjälpa den. Det kan till och med bli så att de digitala resurserna blir en bromskloss för utveckling av språkbruket i verksamheten, om de inte är uppbyggda på rätt sätt.  

Verksamhetsspråk är komplexa fenomen i ständig rörelse och vi vill helst att våra digitala resurser ska spegla utvecklingen och fånga verksamhetsspråket, även när det förändras. Men i och med att det digitala landskapet växer och vi får fler och fler system så blir det allt svårare att åstadkomma en förändring. Det är ett brokigt digitalt landskap som ligger framför oss, med mängder av olika lösningar som ska interagera med varandra och som har lappats och lagats över många år. Och varje år tillkommer det nya tillägg som måste måste fungera med de redan befintliga digitala resurserna. Allt det här gör att det blir svårt att tillämpa en önskad förändring av det formaliserade verksamhetsspråket, till exempel för att tillmötesgå ny lagstiftning eller möta nya krav som ställs på verksamheten. 

Digitaliseringen ställer alltså nya krav på konsistens och entydighet hos de ord och termer som används i våra verksamheter. Det är ett gediget arbete att formalisera verksamhetsspråket på det här sättet, men det är också en nödvändighet om vi vill att vår kommunikation genom digitala resurser ska vara effektiv. Det man bör sträva efter är en sorts minsta gemensamma nämnare som kan vara meningsfulla för flertalet praktiker, och som det är möjligt att komma överens om. Men i bästa fall kan formaliseringen även ligga till grund för en framtida önskvärd kommunikationsmodell. Digitaliseringen kan alltså göras som en form av verksamhetsutveckling, där man strävar mot ett nytt språkbruk som man vill ska tillämpas av verksamhetens praktiker. Vi står alltså med digitaliseringen inför stora möjligheter, inte bara för hypersnabb teknisk överföring av information mellan olika enheter, utan även inför en möjlighet att utveckla verksamhetsspråket. Och det är en möjlighet som vi bör ta tillvara på.