Depression and anxiety are highly prevalent in chronic pain. Clinicians often interpret depression/anxiety as consequences of chronic pain, but some psychiatrists contend that the consequence hypothesis is overrated and that psychiatric symptoms in pain patients should be understood as part of the psychiatric disease. In this overview, the potential bidirectional nature of the relationship between chronic pain and depression/anxiety is discussed on a conceptual level. Two additional possible ways of understanding the relationship are presented: psychological vulnerability can be a risk factor for the chronification of pain, and an underlying mild chronic pain can be exacerbated when the patient encounters a new psychosocial stressor. In clinical practice, it is important not to get stuck in a fruitless chase for a causal understanding. However, it is of great value for clinicians to reflect upon the complexity and dynamic nature of the relationship between pain and depression/anxiety.
Enligt den nyantagna elfte versionen av International Classification of Diseases (ICD-11), som ännu inte översatts till svenska, definieras långvarig smärta som ihållande eller återkommande smärta med mer än 3 månaders varaktighet [1]. Denna tidsgräns är numera väl etablerad inom smärtforskarkollektivet, även om 6 månader ibland också anges [2]. Någon absolut tidsgräns föreligger förstås inte, utan poängen är att termen »långvarig smärta« begripliggör att smärta inte enbart är ett kortvarigt fenomen som beror på en akut vävnadsskada utan att smärta också kan bestå under lång tid – även när en initial skada har läkt ut som den ska. Ett annat sätt att uttrycka det är att smärta inte enbart är ett symtom, utan tämligen ofta i stället kan vara en sjukdom i sig. Enkelt uttryckt: även smärtsinnet kan bli sjukt [3]. Detta sätt att tänka går på tvärs mot allmänhetens intuitiva sätt att tänka om smärta, och det är ett stort problem att tanken på smärta som liktydig med vävnadsskada fortfarande verkar dominera även bland sjukvårdspersonal. Smärta är ett mångfasetterat fenomen, och det är viktigt att sjukvårdspersonal inte har ett stereotypt förhållningssätt utan förmår utföra en smärtanalys som tar hänsyn till smärtans många skepnader [4-11]. Dikotomin akut/långvarig må vara simpel, men för klinisk praxis har den ändå påtagliga praktiska implikationer, till exempel gällande indikationen för att förskriva opioider [4]. Ungefär var femte vuxen är drabbad av påtaglig långvarig smärta [2, 12, 13].