This article draws on interviews with parents of children aged 7–12 years with so called neuropsychiatric disabilities (NPF) and demonstrates how the COVID-19 pandemic impacted on the leisure time of the children and their families. By focusing on the exceptional circumstances of this period, it also highlights and raises questions about the broader conditions related to leisure. The pandemic brings the challenges faced by these families into sharp focus and reveals an intriguing paradox: On the one hand, they are more dependent than others on maintaining support, while on the other hand, they are less reliant on publicly organized leisure activities. The study indicates that this is linked to how children with NPF and their needs are addressed under normal circumstances, where ableist norms impose limits on the activities of the children and their families. The results emphasize how this leads to children becoming reliant on parental presence, thereby reducing their ability to engage in society on their own terms. However, this situation can be mitigated through knowledge, understanding, and support.

Den här artikeln bygger på intervjuer med föräldrar till barn i åldern 7–12 år med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och visar hur covid-19-pandemin påverkade fritiden för barnen och deras familjer. Genom ett fokus på de exceptionella förhållanden som rådde under denna period belyser och problematiserar den också fritidens villkor mer generellt. Pandemin sätter de utmaningar familjerna möter i blixtbelysning och åskådliggör en intressant paradox: å ena sidan är de mer beroende än andra av att stöd kan upprätthållas, å andra sidan är de mindre beroende av att offentligt organiserad fritid fungerar. Studien visar att detta hänger samman med hur barn med NPF och deras behov möts under normala omständigheter, då funktionsnormativa (eng. ableist) förväntningar ifråga om socialt samspel, ordning och anpassning sätter gränser för barnens och familjernas aktiviteter. Resultaten pekar på hur det gör barnen beroende av föräldrars närvaro och minskar deras möjligheter att delta i samhället på sina egna villkor, något som kan motverkas genom kunskap, förståelse och stöd.