Background and aim: Physiotherapists in primary care meet, assess and treat patients with long-standing benign musculoskeletal pain. As a clinical condition, long-standing pain is common but nonetheless it is quite complex. The aim of this thesis has been, from a bodily existential perspective, to investigate and conceptualise the experience of living with longstanding benign musculoskeletal pain, and from there, to work out a method for conversation and assessment within non-specialised physiotherapy.

Methods: Our first study was an interview study where we applied a phenomenological approach and investigated the ways individuals suffering from long-standing pain experienced their body and their illness. Four aspects of body experience were described, and based on these aspects, four typologies of attitudes to pain were distinguished. In the second study, we made two group interviews with six physiotherapists about their experiences of using, in their clinical work, questions from the interview guide in study I that had given particularly rich responses. Transcripts were analysed using phenomenography. In the third study, patients’ verbal responses to the key questions, directed to them by physiotherapists in clinical situations, were investigated, and the four aspects of body experience from study I formed the concepts of a deductive analysis. In study IV, finally, the key questions and typologies were tried by a larger group (31), and their experiences and the possible applicability of the method were studied by qualitative content analysis combined with the counting of codes.

Results: We created four typologies of attitudes to long-standing pain: “Surrendering to one’s fate”, “Accepting by an active process of change”, “Balancing between hope and resignation” and “Rejecting the body”. These typologies, in turn, were based on four aspects of body experience: “The body as an aspect of identity”. “Body reliance”, “Body awareness”, and “Ways of understanding pain”. In study II, by the aid of key questions,  patient and physiotherapist managed to have a conversation on bodily existential matters. The physiotherapist learnt to know the patient as a person, a process appeared to be initiated in the patient, and their relation changed. The patient was willing to talk about her body in pain, and had the words to do this. In study III, the key questions opened ways to reflections on body, existence, and biography. The four aspects of body experience were central to the patients’ descriptions. In study IV, the participating physiotherapists reported by large positive experiences from applying key questions and typologies. The patients reflected, emotions were evoked, and the relation and the communication often improved. The typologies helped in giving a comprehensive perspective of the patient’s problem, and to grasp where in the process of rehabilitation the patient was to be found.

Conclusions: The method, seven key questions combined with the tentative frame of interpretation of the answers, seemed to be easily applied by interested physiotherapists in non-specialised practice. The application of the method addresses the need of developing the professional role of the physiotherapist. The challenge is to face the whole person, who is her lived body as well as her identity crisis, carried by emotions such as grief and anger. This may inspire the use of the full potential of the physiotherapist’s professional role in the clinical encounter.

Bakgrund och syfte: Fysioterapeuter i primärvården möter, bedömer och behandlar patienter med långvarig benign muskuloskeletal smärta. Tillståndet är vanligt och men likafullt komplext. Syftet med detta avhandlingsarbete har varit att i ett kroppsligt existentiellt perspektiv utforska och begreppsliggöra upplevelsen av att leva med långvarig benign muskuloskeletal smärta samt att utifrån detta utveckla en metod för samtal och bedömning inom icke specialiserad fysioterapi.

Metoder: Arbete I var en intervjustudie med fenomenologisk ansats där vi undersökte hur individer med långvarig smärta upplevde sin kropp och sina besvär. Fyra aspekter av kroppsupplevelsen beskrevs och ur dessa urskildes fyra klart åtskilda typologier av förhållningssätt. I arbete II gjorde vi två gruppintervjuer med sex fysioterapeuter om deras erfarenheter av att i kliniskt arbete använda frågor – nyckelfrågor - ur frågeguiden i arbete I som givit särskilt rika svar. Utskrifterna av gruppintervjuerna analyserades med fenomenografisk ansats. I arbete III undersöktes patienters svar på nyckelfrågorna, ställda av fysioterapeuter under kliniskt arbete, och de fyra aspekterna av kroppsupplevelse från arbete I utgjorde begrepp för en deduktiv analys. I arbete IV slutligen prövades nyckelfrågorna och  typologierna av en större grupp (31) fysioterapeuter i primärvården och deras erfarenheter och den möjliga användbarheten av metoden studerades. En kvalitativ innehållsanalys med beräkning av koder användes.

Resultat: Vi skapade fyra typologier av förhållningssätt till långvarig smärta: Acceptera sitt öde, acceptera genom aktiv förändring, befinna sig mellan acceptans och avståndstagande eller ta avstånd från sin värkande kropp. Dessa typologier byggdes upp av fyra aspekter av kroppsupplevelse: Kroppen som en aspekt av identiteten, kroppstillit, kroppsmedvetenhet samt förståelse av sin smärta. I arbete II visade det sig möjligt att tillsamman patient och fysioterapeut, med hjälp av nyckelfrågorna, föra ett kroppsligt existentiellt samtal. I samtalen lärde fysioterapeuten känna patienten som person, det föreföll som att en process inom patienten satte igång, samt att deras relation förändrades. Patienten var villig att samtala om sin värkande kropp och hade ord för detta. I studie III banade nyckelfrågorna väg för reflektioner om kropp, existens och biografi. De fyra aspekterna av kroppsupplevelse hade en central plats i patienternas beskrivningar. I arbete IV beskrev de deltagande sjukgymnasterna överlag positiva erfarenheter av att använda nyckelfrågor och typologier. Patienterna reflekterade, känslor väcktes och relationen och kommunikationen förbättrades ofta. Typologierna hjälpte till att få ett helhetsperspektiv på patientens problematik och att förstå var patienten befann sig i rehabiliteringsprocessen, vilket kunde vara värdefull vid bedömning och val av behandling.

Konklusion: Metoden, sju nyckelfrågor tillsammans med den erbjudna möjliga referensramen för tolkning av svaren (de fyra typologierna), förefaller lätt att ta till sig för intresserade fysioterapeuter i icke specialiserad verksamhet.Användandet av metoden belyser vikten av en utvidgning av fysioterapeutrollen. Utmaningen är att möta hela människan, som är sin levda kropp såväl som sin identitetskris buren av känslor som sorg och ilska. Detta kan sporra till att fullt ut utnyttja de möjligheter i mötet med patienten som den fysioterapeutiska yrkesrollen omfattar.