Denna rapport bygger på en studie genomförd i fem kommuner som krymper. Syftet har varit att undersöka hur lokala beslutsfattare inom politik och förvaltning uppfattar och beskriver de utmaningar som följer av en långvarig befolkningsminskning. Studien har också syftat till att undersöka hur dessa beslutsfattare hanterar demogrask tillbakagång, och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av att befolkningen minskar.

Resultaten visar att beslutsfattarna uppfattar demogran som en viktig planeringsförutsättning. Studien pekar emellertid också på att  kommunala företrädare ogärna pratar om det faktum att befolkningen minskar. I lokal och regional utvecklingspolitik har normen länge varit tillväxt. De som företräder kommuner som inte växer – åtminstone inte i demogrask mening – tycks se utebliven tillväxt som ett lokalt politiskt misslyckande, trots att utebliven tillväxt många gånger kan förklaras med förändringar på nationell och internationell nivå.

Vidare pekar resultaten på att kommuner som krymper likväl vidtar en rad åtgärder för att anpassa kommunens organisation och verksamhet efter de nya förutsättningar som en krympande befolkning innebär. Förändringar av skolans och äldrevårdens organisation, samverkan med grannkommuner och med civilsamhället är exempel på några sådana åtgärder. Samtidigt formulerar kommunerna i liten utsträckning strategier för att möta de utmaningar som en negativ befolkningstillväxt medför. Ur ett demokrati- och medborgarperspektiv är det olyckligt.

En av rapportens slutsatser är att kommuner som krymper bör utveckla en så kallad lokal anpassningspolitik – det vill säga en politik som formulerar och preciserar de insatser som man ämnar göra för att anpassa sig till minskande befolkningstal och nya ekonomiska förutsättningar. Samverkan och innovativ organisering kan nämnas som möjliga inslag i en sådan lokal anpassningspolitik.