Den här studien fokuserar hur frivilliga kan användas som resurser vid räddningsinsatser i glesbygd och hur frivilliga kan integreras i system för dynamisk allokering och utlarmning av resurser. Studien baseras på och kopplar samman de två projekten Förstärkt Medmänniska och Dynamisk Resurshantering (DRH). Förstärkt Medmänniska finns i Medelpad där räddningstjänsten i Sundsvall utbildat frivilliga i ett antal byar som ligger långt från Sundsvall och därmed är svåra att nå i tid. De frivilliga larmas ut på vissa typer av larm såsom hjärtstopp, trafikolyckor och vissa typer av bränder. Idag sker utlarmning via SMS-listor men tanken är att frivilliga resurser på sikt ska integreras i det beslutstöd för dynamisk resurshantering som utvecklats och används av SOS Alarm och som bygger på GPS positionering och utlarmning av lämplig resurs närmast olycksplatsen.

Vi följde projektet Förstärkt Medmänniska i drygt 1 år och samlade in data från räddningstjänst, SOS Alarm i Sundsvall och frivilliga i tre byar genom intervjuer, fokusgrupper och en framtidsorienterad Future Workshop. Vi genomförde också ett experiment med stöd av SOS Alarm och DRH där de frivilliga tillsammans med räddningstjänst och ambulans larmades ut på en simulerad trafikolycka och där hälften av de frivilliga larmades via SMS och hälften via RAKEL-terminaler som integrerats med DRH (för jämförelser). Resultatet analyserades med hjälp av ett teoretiskt ramverk som hämtat kunskap från områden som tvärsektoriell samverkan, e-government, implementering av ny teknik, organisations­förändringar och användarcentrerad systemutveckling.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet Förstärkt Medmänniska verkar fungera och uppfattas positivt av de involverade. I den utlarmning som sker har alltid flera frivilliga åkt (det är just frivilligt) och når nästan alltid insatsplatsen och kan påbörja insats före räddningstjänst och ambulans (de frivilliga ersätter alltså inte de senare utan påbörjar insats i väntan på de professionella resurserna). De drabbade har också uppfattat stödet från de frivilliga som positivt och något som gett ökad trygghet (ofta känner skadeoffer och frivilliga och andra).

Det viktigaste erfarenheterna från studien och rekommendationer för kommuner som vill öka samverkan med frivilliga resurser vid räddningsinsatser kan sammanfattas som följer:

• Det är fundamentalt att tydliggöra uppdraget för alla involverade tidigt i processen, d v s att definiera arbetsuppgifter och ansvar med avseende på händelse, utlarmning, arbetsuppgifter på skadeplats, ansvar, et c. Nya tydliggöranden bör göras allteftersom utvecklingen och samverkan fortskrider, eftersom det är svårt att förutse hela uppdraget innan något faktiskt hänt eller övats.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Bygg grundförståelse och tillit genom att etablera förutsättningar för långsiktig samverkan och för att bygga personliga relationer – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella
• Regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t ex genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar krävs för att utveckla och upprätthålla samverkansformen.
• Återkoppling efter varje larm som frivilliga åkt på är fundamentalt både för att utveckla och förbättra samverkansformen och successivt tydliggöra uppdraget, samt för de frivilligas eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Teknik och IT stöd behöver successivt utvecklas t ex för kommunikation mellan frivilliga på väg till skadeplats och för kommunikation med räddningstjänst och eventuellt SOS alarm både på väg till skadeplatsen och när man väl är där. Förmodligen är det mest realistiska och minst kostsamma alternativet att bygga på mobila applikationer, t ex utlarmning via SMS eller appar, vilket kan kompletteras med vägbeskrivning, mobila checklistor och instruktioner. GPS-funktionalitet i mobiltelefonen är nödvändigt förnavigeringshjälp och i förlängningen för att automatisk utlarmning av de närmaste resurserna ska kunna göras.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom checklistor, reflexvästar, hjärtstartare, bil- och by-kit med första hjälpen material etc. Vem som ska stå för materialet, om det är kommunerna eller de frivilliga själva är en knäckfråga.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer bör ske användarcenterat tillsammans med de frivilliga och genom stegvis implementation där man börjar i liten skala, utvärderar erfarenheter och successivt utökar.
• I systemet för dynamisk resurshantering (DRH) bör frivilliga bör läggas till som en egen resurs och en eller flera förmågor för den nya resurstypen måste definieras. Varje definierad olyckstyp i DRH (enligt räddningsindex) kräver ett visst antal förmågor, och för att en frivillig ska väljas måste de ha en förmåga som krävs av olyckstypen (till exempel ” förstainsatsperson”).
• En utmaning med frivilliga är deras osäkra tillgänglighet samt det faktum att önskat antal är fler än en. En utlarmningsstrategi för frivilliga måste tas fram baserat på de frivilligas önskemål (att de gärna vill vara fler än en person som åker) och önskat antal på skadeplatsen.. Strategin måste också inkludera möjligheten att frivilliga inte kvitterar eller att de kvitterar och anger att de inte kan åka. Då kan ytterligare resurser behöva larmas ut. 
• För en framgångsrik integrering krävs att frivilliga kan positioneras och kan kvittera larmen. Givet korrekta positioner kan då systemet föreslå och/eller larma ut resurser i fallande ordning efter förväntad körtid till skadeplatsen.

I ett bredare, svenskt och internationellt sammanhang är involvering av frivilliga och civila medborgare något som ökar, både i räddningsinsatser och i annan verksamhet i den offentliga sektorn – mycket som ett sätt att möta rådande samhällsutmaningar såsom finanskriser och minskade resurser i offentlig sektor, ökade förväntningar från samhällsmedborgare, glesbygdsproblematik, klimatförändringar och naturkatastrofer, terrorism och ökade migrationsströmningar. I ett teoretiskt samanhang brukar man prata om ökade behov av tvärsektoriell samverkan och av en form av ”we-government” där samhällsmedborgare alltmer stöder myndigheter genom att utföra vissa aktiviteter för andra samhällsmedborgare. Detta innebär att de inte bara använder traditionella e-tjänster utan måste integreras i myndigheternas egen teknik och informationssystem, och att samverkan och utveckling därmed blir alltmer komplex. I Sverige har ett flertal kommuner startat upp arbeten som likna Förstärkt Medmänniska. Vi tror därför att denna studie kan vara till nytta, inte minst för praktiker och kommuner som vill utöka sin samverkan med frivilliga vid räddningsinsatser.

I nästa steg kommer ytterligare datainsamling att göras kring hur DRH tekniskt ska kunna hantera och stödja nyttjandet av resursgruppen frivilliga, vilket förväntas leda till en kravspecifikation för anpassning av systemet. Efter att dessa krav implementerats kommer ett experiment att utföras för att testa och utvärdera den praktiska funktionaliteten.