Den här rapporten bygger på en analys av tolv läroböcker – sex läroböcker i historia och sex i samhällskunskap. Samtliga läroböcker är för högstadiet och är utgivna efter den senaste läroplansreformen 2011. Läroböckerna har analyserats utifrån frågan hur de behandlar rasism, främlingsfientlighet och intolerans, och utgångspunkten tas i det centrala innehåll som skrivs fram i kursplanen för respektive ämne.

Studien visar att ingen av läroböckerna förmedlar rasistiska eller främlingsfientliga värden. Däremot finns i några samhällskunskapsböcker ibland en uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare” och ett ”vi” och ”de” som kan framträda i såväl text som bild. Denna uppdelning riskerar att exkludera många svenska elever med utländsk bakgrund.

Några läroböcker täcker inte riktigt alla de områden som ska behandlas enligt det centrala innehållet i kursplanerna. Urfolket samerna och de övriga nationella minoriteterna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar ska alla tas upp i såväl historieämnet som samhällskunskapen. Alla läroböcker lever inte upp till detta. Ett annat exempel är frågan om hur historia kan användas för att skapa nationella identiteter, som inte heller behandlas i alla historieläroböcker.

En lärobok ska vara ett stöd för elevens lärande i frågor som många gånger kan vara mycket komplicerade. För att kunna vara ett stöd krävs tydlighet och struktur i lärobokens framställning. I vissa fall finns en föredömlig tydlighet, även i behandlingen av svåra frågor. I andra fall saknas den tydligheten. Det kan vara begrepp som inte förklaras, eller begrepp som först definieras, men där författarna sedan inte håller sig till sina egna definitioner.

Läroboken har länge haft en ohotad stark ställning i de svenska klassrummen. Idag har läroboken konkurrens från många olika kategorier av läromedel. Om den vill hålla kvar en stark ställning måste den också leva upp till höga kvalitetskrav.