Kan social inkludering vara exkluderande?
De tätt sammanlänkande begreppen social inkludering och social exkludering är centrala gällande arbetsmarknads- så väl som integrationspolitik, både i Sverige och inom EU. Sedan 2010, när Arbetsförmedlingen övertog ansvar för etablering av migranter från kommunerna har integrationspolitiken fått en tydligare koppling till arbetsmarknaden och fokus riktas alltmer mot att snabbt göra de nyanlända anställningsbara så att de kan få arbete och därigenom bli inkluderade i samhället. Att ökad anställningsbarhet leder till social inkludering ses ofta som något självklart och oproblematiskt. Genom att studera arbetsmarknadsprojekt som riktar särskilt fokus mot arbetslösa personer med utländsk bakgrund har jag identifierat en rationalitet som kan kallas exkluderande inkludering. Denna rationalitet består närmare bestämt i att målgrupperna, för att kunna bli inkluderbara och anställningsbara, tenderar att inledningsvis positioneras som exkluderade och icke-anställningsbara. Denna rationalitet kan förstås enligt följande resonemang: för att det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att ägna sig åt inkluderingssåtgärder genom stärkt anställningsbarhet behövs målgrupper som är exkluderade och ännu inte anställningsbara. Detta resonemang kan fungera som utgångspunkt för kritisk reflektion kring hur inkluderingsinsatser och arbetsmarknadsprojekt riskerar att sortera och kategorisera människor på olika sätt, som ibland kan vara problematiska i relation till vad insatserna vill uppnå. Det handlar om tendenser att individualisera arbetslösheten och därmed i hög grad ansvariggöra de arbetslösa själva för sin situation. Det handlar också om att fokusera på målgruppernas kultur och etnicitet på ett sätt som risker ar att förstärka deras ”annorlundahet” i relation till den ”svenskhet” som inte sällan blir synonymt med vad som uppfattas som normalt. På så sätt riskerar gapet mellan ” v i” och ”dem” att vidgas när den uttalade målsättningen är det motsatta – att skapa inkludering.