»Kvinnorna gör alldeles rätt när de förkastar de levnadsregler som införts i världen, eftersom det är männen som har skapat dem utan kvinnorna.«Michel de Montaigne (1533–92)

Vid de medeltida franska hoven diktade och sjöng man om kärleken mellan man och kvinna, mellan riddaren och hans tillbedda. Särskilt besjöngs den omöjliga kärleken, som präglades av konvenansen och de stränga regler som styrde sällskapslivet i de högre samhällsskikten. Denna kulturyttring spred sig över Europa och kom först på artonhundratalet att få namnet »den höviska kärleken«.

I sin rika studie presenterar Carin Franzén den höviska kärlekens kulturhistoriska uttrycksformer. Författarna Grevinnan av Dia, Christine de Pizan, Margareta av Navarra och Madame de Lafayette bildar utgångspunkter för undersökningen och ställs i relation till varandra.