Det här kapitlet handlar om idrott som socialpolitisk insats, om hur idrott har kommit att ses och användas som ett medel för att hantera sociala problem. Särskilt fokus riktas mot de idéer om fostran, social förändring och aktivering av unga som ligger till grund för denna sorts insats. I kapitlet undersöks specifikt tre olika idrottsprojekt som initierats i ett utsatt förortsområde (Området), i en medelstor svensk stad (Staden). Samtliga projekt representerar idrottsbaserade sociala interventioner som bygger på informellt socialpedagogiskt arbete. I fokus för detta arbete står lärande och fostran med syfte att rusta unga med färdigheter och kompetenser för demokratiskt deltagande och inkludering. Syftet med detta kapitel är att närmare undersöka hur idrott, inom ramen för dessa tre insatser, framställs som en arena för att hantera sociala problem, med särskilt fokus på fostran och aktivering av unga. Vårt analytiska fokus riktas därmed mot insatsernas socialpedagogiska inslag, i fråga om de praktiker för fostran och lärande som iscensätts. Hur gestaltas den pedagogiska praktiken inom ramen för de idrottsbaserade sociala insatser som undersöks i kapitlet? Hur framställs de önskvärda färdigheter som unga förväntas utveckla genom deltagande i idrottsaktiviteter, för att de ska kunna göras inkluderbara? Det här kapitlet bidrar med en förståelse för hur den idrottsbaserade pedagogik som kommer till uttryck i dessa verksamheter bygger på föreställningar om nödvändigheten av ungas aktivering och att de rustas med förmågor för att hantera sin egen utsatthet. En sådan förståelse är viktig som utgångspunkt för att problematisera nutida förväntningar på pedagogik och individuell förändring. Detta som socialpolitiskt svar på utanförskapets problem.