Den här studien handlar om gestaltningar av brottslingar och den större kulturella frågan om normaliseringen av människan sedd genom tre svenska författarskap från sekelskiftet 1900: August Strindberg, Ola Hansson och Gustaf af Geijerstam. Frågan om brottslingens identitet blev aktuell vid den här tiden. Den studerades inom nya, prestigefulla vetenskapliga fält som använde sig av uppmärksammade fotografiska tekniker och statistiska metoder för att övervaka och kartlägga både det yttre stadsrummet och det inre rummet i själen. I de skönlitterära texterna framträder brottslingen som en central tematik som aktualiserar föreställningar om avvikelse, förfall och degeneration. Men brottslingen är en komplex figur som på en och samma gång betraktades som en avvikande individ som behöver normaliseras och som en överlägsen individ som ger uttryck för sin egen frihet och individualitet.

De första kapitlen handlar om Strindbergs konfrontation med kriminalantropologin och framför allt sekelskiftets fotografiska gestaltningar av abnormitet. Det visar sig att Strindberg både använder sig av och tar avstånd från dessa moderna tekniker för att gestalta det avvikande. I de följande kapitlen spåras samma ambivalens i förhållande till vetenskapens kartläggande av det avvikande i Hanssons och Geijerstams författarskap. Först studeras Hanssons noveller från Sensitiva amorosa till den ofullbordade Tidens män. Hanssons sätt att förhålla sig till den abnorma individen går från intim identifikation till våldsamt avståndstagande, samtidigt som han tydligare börjar identifierar sig med projektet att normalisera människan. I de sista kapitlen studeras hur Geijerstams skönlitterära texter både utgör en förlängning av och en kritisk kommentar till hans egna socialvetenskapliga undersökningar av det avvikande hemmet i den moderna staden.

Konfrontationen med det avvikande i de skönlitterära texterna kännetecknas av ambivalens på flera nivåer: i seendet (i diskussionerna av de samtida formerna av övervakning), i de typer av vetande som behövs för att säga sanningen om människan och i betraktarens identitet (det konstnärliga geniet gentemot vetenskapsmannen). I skärningspunkten mellan normaliseringen och idealiseringen av det avvikande uppträder den problematiska individualiteten. Individualiteten framträder paradoxalt både som normaliseringens mål och som utgångspunkten för en kritik mot normaliseringen. Den här ambivalenta processen, kallad ett ”normalitetsspel”, som utspelar sig i texterna studeras i sin tur med hjälp av Foucaults begrepp ”governmentalitet” som ett pågående formande av frihet och individualitet.

This study explores the representation of the criminal and the wider cultural question of normalization seen through the works of three Swedish authors at the turn of the twentieth century: August Strindberg, Ola Hansson and Gustaf af Geijerstam. The question of the criminal identity attracted considerable attention during this period. It was explored in new, prestigious scientific fields that relied upon cutting-edge photographic technology and statistics as forms of surveillance for mapping both the crime-infested urban spaces and the hidden, interior spaces of the soul. In the literary works, the criminal thus functions as an important topic through which deeper cultural anxieties about deviance, decline and degeneration could be voiced and discussed. However, the criminal is a complex figure who at the same time tended to be perceived as a sick, deviant or abnormal individual in need of normalization, and as a superior being who expresses his personal freedom and individuality.

The first chapters focus on Strindberg’s use of criminal anthropology and especially on the photographic representations of deviance. It is shown that Strindberg both employs and deconstructs these modern techniques for representing deviance. The chapters that follow trace the same ambivalence toward the scientific “mapping out” of deviance in the works of Hansson and Geijerstam. First, Hansson’s short stories from Sensitiva amorosa to the unfinished The Men of Today are studied. It is shown that Hansson’s attitude toward the abnormal individual goes from intimate identification to violent rejection pared with an embracing of the project of normalization. The last chapters examine the literary works of Geijerstam as a continuation of, and a commentary on, his social scientific explorations of the abnormal home in the modern city.

Unable to choose between normalization and abnormality (which in turn is intimately connected to the idea of the genius), the works of the authors are permeated by ambiguity on several levels: seeing (the discussion of contemporary forms of surveillance), the types of knowledge needed in order to tell the truth about the human being, and the identity of the observer (the artistic genius vs. the scientist). At the point of intersection between normalization and idealization of the abnormal, the individual appears. The individual is at the same time presented as the goal of normalization and the point of departure for a critique of normalization. This ambivalent process, called a “game of normality”, is in turn understood in post-Foucauldian terms as a form of “governmentality”, or as a continuous shaping of a field of situated freedom and individuality.