En allt mer synlig fattigdom, inte minst representerad av ”fattiga EU-medborgare”, väckte en omfattande debatt under det tidiga 2000-talet. Denna debatt har kretsat kring en av det sociala arbetets kärnfrågor, nämligen vem som ska ha rätt att höra till samhället och därmed ta del av välfärd, specifikt kopplat till frågan om den europeiska rörligheten. Debatten kring rörlighetens och den synliga fattigdomens problem är dock inte på något sätt ny. En stor del av debatten fokuserar idag på människor från Östeuropa, inte sällan med romsk bakgrund, men knyter an till en problematik som har diskuterats under lång tid, i olika termer såsom ”tattarproblemet” och ”zigenarfrågan”. Med avstamp i en postkolonial forskningstradition belyser följande kapitel hur kategorin ”fattiga romer” har setts och fortfarande ses som ett socialt problem i behov av särskilda insatser. Utifrån ett postkolonialt perspektiv åskådliggörs hur kategorin ”romer” idag, liksom ”zigenare” och ”tattare” i det förgångna, har skapats som problematiska Andra – som ett slags Sveriges och Europas skuggsida. Med detta teoretiska perspektiv visar vi hur det sociala arbetet idag – liksom igår – har bidragit till såväl upplysning och frigörelse som kontroll och disciplinering av de grupper i samhället som betraktats som avvikande.