Under senare år har en alltmer synlig fattigdom, som inte minst representeras av ”fattiga EU-medborgare” väckt omfattande debatt i såväl media och socialpolitik som inom forskning. Debatten har kretsat kring en av det sociala arbetets kärnfrågor, nämligen frågan om vem som ska ha rätt att höra till samhällsgemenskapen och därmed ta del av dess välfärd och rättigheter. Frågan har fått förnyad aktualitet i och med att EU-medborgare har rätt att röra sig fritt inom den Europeiska unionen. Frågan om den synliga fattigdomens problem är dock inte på något sätt ny. Tiggeriet, som ett uttryck för synlig fattigdom, knyter an till ett problem som har diskuterats under lång tid, nämligen hur socialpolitiken ska hantera de fattigas rörlighet. Detta problem har setts på olika sätt och tagit olika skepnad i olika tider, vilket har möjliggjort och legitimerat olika interventioner. Idag är det utsatta EU-medborgare från Östeuropa, med romsk bakgrund, som står i blickfånget. Tidigare har fokus riktats mot ”zigenare” såväl som ”tattare”. Tiderna är olika, liksom problembilderna och de interventioner som svarar mot dessa – problemet är dock i mångt och mycket detsamma: de fattigas rörlighet, som fortfarande utgör ett främmande och hotfullt element i och för den nationella välfärdsstaten, ett problem som kräver särskilda åtgärder. I det följande visar vi hur fattigas rörlighet har gjorts till föremål för olika socialpolitiska åtgärder i tre olika tidsperioder, nämligen 2010-tal, 1950-tal och 1920-tal. För varje period belyser vi hur de fattigas rörlighet har problematiserats, med utgångspunkt i en statlig offentlig utredning: Framtid sökes (SOU 2016: 6), Zigenarfrågan (SOU 1956: 43) och Förslag till lag om lösdrivares behandling (SOU 1923: 2).