I de flesta policyer för hållbar utveckling efterfrågas mer folkligt deltagande i besluten om och implementeringen av ett mer ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Men få ifrågasätter vad deltagandet består av och hur människor i sina vardagliga aktiviteter stödjer och/eller utmanar dessa politiska visioner. Den här uppsatsen baseras på en etnografisk studie av 29 svenska hushålls olika aktiviteter, och fokuserar särskilt på miljövänliga aktiviteter. Möjligheten att analysera materialet med hjälp av begreppet ”ekologiskt medborgarskap” prövas i uppsatsen med syftet att kunna uppmärksamma skärningspunkten mellan enskildas rättighet till en god miljö och skyldigheterna att agera för det gemensamma bästa och en hållbar utveckling. Begreppet utgår ifrån att många av våra vardagliga aktiviteter med tillhörande resursbruk, kan ha långtgående och komplexa konsekvenser för miljön, djur och människor såväl här som på andra platser, vilket vi som enskilda följaktligen har ansvar för. Men vad finns det för empiriska belägg för att människor tar detta ansvar? Utifrån hur hushållsmedlemmarna pratar om, beskriver hur de genomför olika vardagliga aktiviteter, hur de förhandlar om vad de ska genomföra, samt hur de samverkar med andra människor, dras vissa slutsatser om idealet om den ”ekologiska medborgaren”. Tesen att människor kan delta politiskt i andra situationer än vid demokratiska val, och på andra sätt än i muntliga diskussioner förs här fram med stöd av resonemang om mänsklig interaktion i vårt samtida komplexa samhälle.