Along with the recovery of the Baltic Sea grey seal population from very low figures in the late 1970 's, there were clear signs of a rapidly increasing conflict between grey seals and fisheries. The set trap fisheries for salmonids seemed to be suffering the worst, but such data as were available were bard to evaluate. This lack of usable data fuelled a heated debate between commercial fishermen and seal biologists; it also made it difficult to take administrative decisions on compensatory programs to fishermen and inhibited research into mitigation methods. Available methods for the calculation of lost catches were imperfect. It was evident that the usual procedure, of simply counting the number of damaged fish found, would not reveal the total losses. It seemed likely that as well as the damaged and stolen fish, there could be other factors which would be negative for the outcome of the fishing operation. Finally, mitigation methods described were few and were said to be largely ineffective.

A database was therefore built with detailed information on catches and seal disturbance from contracted commercial fishermen. A model was developed for the calculation of seal-induced Josses in salmon set traps. The mode] compared catches on consecutive days, i.e. in day-pairs. It was found that the total catch losses in set traps were high, at above 50% of the potential catch. A significant part of these losses was 'hidden', for example in the form of fish wholly removed from the gear. The mode! was also used for an analysis of the damage process. It was found that there were negative after-effects of seal visits and that increasing seal damage coincided with rising catches. It was suggested that the traditional estimation of damage by counting fish remains should be calibrated when used and that the new mode! with day-pairs should be tried in analyses of seal interference in other fishing operations. Data from the new model, together with logbook data, was then used in an estimation of seal damages to the Swedish fisheries as a whole. The overall losses, of catch plus gear damages, were estimated at over 40 million SEK in 2003.

An attempt was then made to design a seal-safe salmon trap on the basis of previous observations of seal behaviour. In this experiment a set trap for salmonids was built using a larger mesh than the standard design and then compared with a standard trap. The basic idea was to use meshes small enough to guide an undisturbed fish further into the gear, towards the fish chamber, but large enough to allow a panicking fish being chased by a seal into the net panel to pass through, leaving the seal behind. Seal activity in and around the test trap was found to be only 6% of what it was around the standard trap; the activity level decreased further the following year when only large-meshed traps were used in the area. An estimate indicated that 65% of the potential catch was lost in the standard trap owing to seal predation, while the escape rate through the large meshes in the test trap was 52%. The standard trap had a total of 269 holes owing to seal damage, while only six holes were found in the test trap. A strategy that deprives seals of a reward makes the gear uninteresting to seals and may have long-term mitigation effects.

Samtidigt med återhämtningen hos gråsälbeståndet i Östersjön från mycket låga tal i slutet av 1970-talet syntes tydliga tecken på ökande sälskador i yrkesfisket. Fisket med fasta redskap efter lax tycktes vara värst drabbat men tillgängliga data var få och svåra att värdera. Bristen på kvantitativa data ledde till en het debatt mellan yrkesfiskare och sälforskare, den försvårade också administrativa beslut rörande ersättning för sälskador och satsning på forskning inom området. I litteraturen visade det sig finnas få användbara data på sälorsakade fångstförluster, liksom metoder för sådana beräkningar. Det tycktes dock klart att antalet skadade fiskar som återfinns i redskapet inte motsvarar hela förlusten. Det verkade också sannolikt att även andra faktorer än skadad och stulen fisk kunde vara negativa för resultatet av fisket. I övrigt var beskrivna skyddsmetoder få och uppgavs ha begränsad effektivitet.

En databas med detaljerade data om fångster och sälskador från kontrakterade yrkesfiskare byggdes upp. En modell utformades för beräkning av sälinducerade skador i laxfällor. Modellen jämförde fångsten under angränsande dagar, dagpar. Resultatet visade att totalförlusten i fällorna var hög, över 50% av den potentiella fångsten. En signifikant del av förlusten var "dold", det gäller till exempel fisk som fullständigt avlägsnats från redskapet. Modellen användes också för en analys av skadeprocessen. Det visade sig finnas en negativ inverkan på fångsten även dagen efter ett sälbesök samt att sälskador samvarierar i tiden med ökad fångst. En rekommendation var att den traditionella metoden att beräkna sälskador från antalet funna skadade fiskar eller fiskrester kalibreras. En annan rekommendation var att den föreslagna metoden med dagpar prövas vid beräkningar av sälskada i andra fiskeslag. Data från den nya modellen användes sedan tillsammans med loggboksdata för en uppskattning av de sammanlagda sälskadorna i det svenska fisket. De sammanlagda förlusterna, fångst och redskapsskador, uppskattades till över 40 miljoner SEK 2003.

Ett koncept provades att utforma sälsäkra fiskeredskap utifrån observationer och sälars beteende. I detta experiment byggdes en stormaskig fälla för fångst av laxfisk. Den grundläggande iden var att använda nätmaskor som var tillräckligt små för att leda en ostörd fisk vidare inåt redskapet mot fiskhuset, men stora nog för att tillåta en säljagad och panikslagen fisk som simmar emot nätet att passera igenom detta och undkomma sälen. Fällan var försedd med ett cylindriskt fiskhus med dubbelväggiga och sträckta nätpaneler. Fällan testades i ett område där sälattacker är vanliga. Sälaktiviteten i och intill ett försöksredskap var endast 6% av den vid ett standardredskap. Aktiviteten avtog ytterligare året därpå då endast stormaskiga redskap användes i området. En uppskattning visade att 65% av den potentiella fångsten förlorades i standardfällan på grund av sälpredation medan förlusten genom att fisk rymde genom de stora maskorna var 52%. Standardfällan hade totalt 269 hål på grund av sälen medan endast sex hål hittades i försöksredskapet. En strategi som hindrar sälen att få något utbyte gör redskapet ointressant för sälen och kan ge långsiktiga skadeförebyggande effekter.