Begreppet ’flyktingkrisen’ har en central roll i dagens flyktingdebatt. Genom att analysera den Socialdemokratiska och Miljöpartistiska regeringens (2014–2018) offentliga tal om den så kallade flyktingkrisen ur ett diskursanalytiskt perspektiv avser denna uppsats att ta reda på vilket innehåll som fyller diskursen och vilken syn som regeringen har på ansvar och kris. Diskursanalysen kompletteras sedan med en retorisk analys för att ge bredare perspektiv på hur språket används som ett verktyg i den politiska debatten. Studien visar att de politiska talen om ’flyktingkrisen’ resulterar i att flyktingkrisdiskursen förändrats över den angivna tidsperioden. De politiska talarna ger olika argument till hur vi ska agera i ’krisen’ och vilka som bär på ansvaret. Flyktingkrisdiskursen handlar om välkomnande och solidaritet i de 4 första talen men skiftar sedan över till svårigheter och kapacitetsgränser. Studien visar hur talarna använder retoriska verktyg för att påverka åhörarna att hålla med i specifika frågor eller att känna på ett speciellt sätt. Fokus ligger främst på EU när det handlar om vilka som bär ansvar för ’krisen’ och vart problemlösningen är. Det som är intressant i denna studie är att talarna inte fokuserar på varför EU inte agerar och tar sitt ansvar utan väljer i stället att tala om säkerhetspolitik, kapacitet och gränsdragningar samt ställer vilja mot kapacitet.