Detta paper undersöker den svenska politiska elitens bildningsvägar ur ett makt- och genusperspektiv. Den svenska politiska eliten definieras här som riksdagsledamöter, statsråd och EU-parlamentariker. Till grund för undersökningen används registerdata för nominerade och valda från SCB för samtliga riksdags- och EU-parlamentsval sedan 1991 (det finns inga heltäckande uppgifter för valen dessförinnan). Materialet är en totalundersökning och innehåller bland annat uppgifter om partitillhörighet, ålder, kön, födelseort/land, bostadsort, länstillhörighet, högsta utbildning, inriktning på gymnasieutbildning, inriktning på högskolestudier hos de nominerade och förtroendevalda. Ett första syfte är här att ge en heltäckande bild av den svenska politiska elitens utbildningsbakgrund genom en statistisk kartläggning av vilka variationer som finns hos de nominerade och folkvalda med avseende på kön och utbildningsbakgrund, utbildningens inriktning, vilka framträdande utbildningsinstitutioner som dominerar och de variationer som finns geografiskt och mellan partierna. För det andra avser projekt att studera den politiska elitens föreställningar om betydelsen av bildning och utbildning för att kunna hävda sig i den politiska maktsfären. Detta för att spåra olika bildningsideal och utbildningsrelaterade diskurser och deras betydelse för den politiska elitens reproduktion. Till grund för den här andra delen av studien ligger ett 25-tal djupintervjuer med företrädare från samtliga riksdagspartier. Kvinnor har högskoleutbildning i högre grad än män i den svenska politiska eliten, något som vittnar om att män i den svenska politiska eliten har lättare att nå höga positioner genom andra meriter än formell utbildning.

Sammantaget avser detta paper ge kunskap om vilka könade maktstrukturer och möjlighetsvillkor som kännetecknar svenska nominerade och folkvaldas utbildningsvägar. Studien ingår i ett större forskningsprojekt med titeln ”Utbildningsvägar till makten” som finansierats av Vetenskapsrådet.