Hardingfelan har länge kallats Norges nationalinstrument vilket inte är konstigt med tanke på dess förtrollande ljudbild och smyckade yttre. För några hundra år sedan såg hardingfelan annorlunda ut, både till dekor och till kroppsform. Förändringen som skedde gjorde det gradvis i samband med att felebyggarcentrat i Norge bytte geografisk position, från Vestlandet till Telemark på Østlandet. Men varifrån kom de nya dekorimpulserna? För att undersöka detta är uppsatsens syfte att jämföra två av de tidigast kända hardingfelorna från Telemark, byggda 1797 (N5507) och 1800 (N72550) av Olav Nilsen Gullbekk och analysera hur deras historiska kontext påverkat deras tillkomst och utseende.

Resultatet visar att instrumentens kroppsform knyter väl an till de gamla vestlandsfelorna och att båda instrumenten är byggda enligt för tiden vedertagna byggprinciper. Enda undantaget är N72550-s halsvinkel, som är en kombination av gammal och ny teknik och möjligen är en senare ändring. Felehuvudena är mycket lika varandra med bara några få fysiska skillnader men desto större skillnader i den målade dekoren. Båda instrumenten har målad geometrisk dekor som var vanlig på Vestlandet men N72550 har även rosemålad dekor i Telemarksstil. Stilen blandar element och former från renässans, blombarock, régence och rokoko och var spridd i stugmålningar, på bruksföremål, på kläder och smyckessilver från tiden före och omkring studieobjektens tillkomst.

Materialen som använts är de samma i båda instrumenten, undantaget är pärlemor som bara återfinns i N72550-s dekor. Det mörka träslag som använts i intarsian är förmodligen idegran.

I diskussionen framgår det att dekoren på felorna är inspirerad av vestlandsfelor, rosemålningsstilen i Telemark samt tillgång av lokala material. Möjligheten att instrumentens felehuvuden är inspirerade av de i Telemark spridda sjöormsmyterna, snarare än det norska rikslejonet, läggs också fram.

For a long time the Hardanger fiddle has been called the national instrument of Norway, which isn’t strange when you consider its enchanting sound and extensive decorations. A couple of hundred years ago the Hardanger fiddle looked different, both in decoration and shape. This change happened gradually at the same time that the fiddle building centre of Norway changed it’s geographical location, from Vestlandet (on the west side) to Telemark, Østlandet (on the east side). But where did the new decorative impulses come from? In order to examine this the purpose of this essay is to compare two of the oldest known Harding fiddles from Telemark, built in 1797 (N5507) and 1800 (N72550) by Olav Nilsen Gullbekk, and analyze in what ways their historic context influenced their making and design.

The study shows that the body shape of the instruments connects well with the old fiddles from Vestlandet and that both instruments are built in the standard technique of the time. The only aversion is the angle of N72550’s neck, which is created by a combination of old and new techniques and may possibly be a later addition. While the fiddle heads (scrolls) are very similar to each other with only a few physical differences there is a much bigger difference in the painted decoration. Both instruments have painted geometrical decoration that was commonly used in Vestlandet but N72550 also has rosemåling decoration in the local style of Telemark. This style was used in the time before and around the making of the study objects and combines elements and shapes from renaissance, flower baroque, régence and rococo and was widely used in cabin paintings, decoration of everyday objects, clothes and silver jewelry.

The materials used are the same in both instruments, except for mother of pearl which is only found on N72550. The dark wood that is used for intarsia is probably yew.

The discussion concludes that the decorations on the fiddles are inspired by Vestland fiddles, the Telemark style of rosemaling and the access to local materials. The possibility that the fiddle heads of the instruments are inspired by the wide spread sea serpent myths in Telemark, rather than the lion from the Norwegian coat of arms, is also presented.