Finns det en vit skuld för kolonialismen – och vad gör vi i så fall åt det? Kraven på kompensation och gottgörelse för mänskligt lidande, stulna rikedomar och konstskatter blir allt tydligare. Stefan Jonsson läser tre inträngande böcker om en sårig internationell debatt. ingar är beredda att ta rättsligt ansvar för sina föregångares fel. Varför ska det demokratiska Portugal betala för det som skedde i den portu­gisiska diktaturens kolonier? På denna punkt är återigen Tyskland det goda motexemplet.”Jag hade varit med och delat rovet, alltså mås­te jag vara med och ta ansvaret,” skriver Sven Lindqvist i en av sina böcker. Collstes grund­tanke är ungefär densamma: Om det drabbade samhället alltjämt lider av förtryckets sviter och förövarnas arvingar njuter dess fördelar, finns skäl till gottgörelse. Det behöver inte alltid vara fråga om ekonomisk kompensation. Det kan också handla om försoningsprocesser av olika slag. Monument över förtryckets representanter bör tas ner eller definieras om. Nya museer bör skapas över dem som gjorde motstånd och du­kade under. Statschefer bör be om förlåtelse för sina föregångares gärningar. I bästa fall överförs också resurser till de drabbade. I augusti 2019 undertecknade Glasgow Univer­sity samarbetsavtal med University of the West Indies i Jamaica samt återbetalade motsvarande 250 miljoner kronor. Bakgrunden var att histo­riker räknat ut att universitetets direkta intäkter Det tog 182 år att kom­pensera de brittiska slav­ägarna och deras arving­ar. Hur länge ska det då ta att återgälda de förslavade och deras ättlingar?