Många av landets vuxna medborgare har någon gång deltagit i en studiecirkel. De flesta har nog även, om inte annat så genom affischer och annonser, tagit del av studieförbundens kulturprogram, det vill säga dess offentliga föreläsningar, debatter, utställningar och uppträdanden. Åtskilliga har också skaffat sig ett yrkeskunnande, en högskolebehörighet eller fördjupat sig i ett intresse genom folkhögskolans kurser. Allt detta är exempel på folkbildning. Folkbildning är i det svenska utbildningspolitiska sammanhanget ett samlingsbegrepp för studieförbundens och folkhögskolornas bildningsverksamhet. Den möjliggörs genom ett förhållandevis generöst statligt stöd till fritt bildningsarbete. I detta kapitel ges en introducerande beskrivning av denna folkbildnings organisatoriska sammanhang, dess historiska utveckling och några av de idéer som kommit att förknippas med den. Inledningsvis berörs folkbildningen som ett statligt politikområde som omfattar landets studieförbund och folkhögskolor. Detta följs av en kort historisk bakgrund till denna sektors framväxt och utveckling. Därefter kommer vi in på några av de ideal och den idétradition som ofta förknippas med folkbildning i Sverige. Avslutningsvis diskuteras vilken betydelse de berörda aspekterna får för den verksamhet som bedrivs inom folkbildningen i dag.