Socialstyrelsens uppdrag kring traumavård har utförts mot bakgrund av ett antal allvarliga händelser i omvärlden. Flera av de lärdomar som har dragits av sådana händelser, exempelvis händelserna i Norge sommaren 2011, har relevans även för utvecklingen av den svenska traumavården. En av lärdomarna för möjligheten att hantera en allvarlig händelse med ett stort antal skadade är betydelsen av att ha en väl fungerande traumavård i vardagen. Det är därför viktigt att betona att krisberedskap måste utgå från och bygga på den förmåga som finns i aktörernas dagliga verksamhet. Socialstyrelsen har inom ramen för uppdraget kartlagt den vardagliga traumavården både genom en bred enkätundersökning samt genom regionala platsbesök. Dessutom har internationella besök i länder som har erfarenhet av särskilt inrättade system för traumavård genomförts. Landstingen organiserar sin hälso- och sjukvård, och däribland sin traumavård på olika sätt. Detta leder i sin tur till att dokumentation och arbetssätt skiljer sig åt vilket kan medföra problem särskilt i samband med allvarliga händelser vilka ofta kräver omfattande samarbete såväl mellan sjukhus som mellan landsting och andra aktörer. För att överbrygga sådana skillnader krävs enligt Socialstyrelsen noggrant, och i möjligaste mån, enhetligt utarbetade planer och rutiner liksom en väl utvecklad, reglerad och inövad samverkan. Kartläggningen visar dock att detta brister i många fall i dagsläget. Socialstyrelsen har mot bakgrund av detta lämnat åtgärdsförslag i syfte att stärka traumavården i hela dess kedja, från det prehospitala omhändertagandet och transportmedicin - till frågor kring kompetensutveckling och tillgång till utrustning inom ramen för den hospitala traumavården. Socialstyrelsens förslag riktas till de enskilda landstingen och utgår från vad som behöver finnas på plats för att stärka ledning, styrning och kompetensförsörjning, exempelvis vad gäller framtagande av kriterier och dokumentation. Förslagen är av övergripande karaktär och ska ses som ett första steg i ett arbete där gemensamma insatser mellan olika aktörer, inte minst mellan landstingen själva, kommer att vara nödvändiga för att åstadkomma dessa förbättringar. I rapporten presenteras även ett antal strategiska vägval som i huvudsak riktar sig till den nationella nivån. Det mest centrala vägvalet, som kräver ett nationellt initiativ, är införandet av ett nivåindelat traumavårdsystem i likhet med vad som finns internationellt. Ett sådant system skulle kunna organiseras i nätverk med prehospital vård, traumaenheter samt traumacentrum på nationell nivå med möjligheter att ta emot patienter från olika regioner beroende på skadetyp. Sådana centrum skulle också kunna tillhandahålla kompetens och stöd till andra nivåer i systemet samt utveckla forskning, kvalitetsuppföljning m.m. Det system som beskrivs i denna rapport knyter på många sätt an till utredningen om den högspecialiserade vården (dir 2014:56 Utveckling av den högspecialiserade vården). Föreliggande rapport och det betänkande som ska lämnas den 25 november 2015 bör således läsas i ett sammanhang. Ytterligare strategiska vägval som bör hanteras är enligt Socialstyrelsen en utveckling av den nationella samverkan inom det civil-militära området, utbildnings- och kompetensfrågor samt deltagandet i det nordiska samarbetet. Det är Socialstyrelsens förhoppning att denna rapport, tillsammans med den nationella statliga nivåns arbete med kunskapsstyrning av svensk krisberedskap och traumavård, kan ligga till grund för ett fortsatt arbete med att utveckla förmågan att hantera en allvarlig händelse med ett stort antal skadade.