Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

• Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
• Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
• CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
• Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
• En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
• Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.