Det här kapitlet handlar om tvärkulturella möten inom äldreomsorgen och den betydelse som språk och kommunikation spelar för bemötande, goda relationer och personcentrerad omsorg. I kapitlet belyses situationer där omsorgsgivare och omsorgstagare har begränsningar i fråga om hur mycket gemensamt språk de talar. Förmågan att kommunicera kan dessutom vara påverkad om en person har en demenssjukdom. Flerspråkighet i relation till äldreomsorg och demenssjukdom förknippas inte sällan med problem och utmaningar. I det här kapitlet diskuteras dels olika utmaningar, dels olika sätt på vilka omsorgsgivare och omsorgstagare ofta med ganska små medel ändå kan kommunicera väl, trots olika begränsningar i språklig förmåga. Vi som skriver detta kapitel är språkvetare. Kapitlet handlar därmed i stor utsträckning om språkliga och kommunikativa aspekter av tvärkulturella möten inom äldreomsorgen utifrån studiet av verkliga samtalssituationer. Den språkvetenskapliga ansatsen gör att vi kan visa på detaljer i kommunikation som ibland tas för givna, eller som ofta sker så snabbt och omedvetet att vi inte hinner upptäcka eller reflektera över dem. Likafullt kan de spela en stor och avgörande roll för hur en kommunikationssituation utvecklas och vilka relationer som etableras mellan dem som samtalar. I vissa fall kan de också förklara varför något inte fungerar på det sätt som samtalsdeltagarna önskat.