Kapitlet beskriver och analyserar fyra utbildningsprogram om antiken producerade för den svenska skolan under perioden 1960 till 2010. Syftet är attundersöka hur olika modaliteter samspelar och förmedlar ett innehåll i programmen samt vad detta samspel implicit säger om programmens modelläsare.Analysen av programmen begränsas i artikeln till programmens inledningar.Av analysen framgår att programmen på olika sätt vill motivera och väckaett intresse för ämnet. Bland annat framgår av analysen att programmet frånår 1960 väcker ett intresse för antiken genom att tala om och läsa ur aktuelllitteratur, vilket implicit antyder att modelläsaren kan ta till sig och lyssna längreperioder. I det sist producerade programmet från år 2010 används istället fleramodaliteter parallellt för att introducera antiken. Modelläsaren måste på ett heltannat sätt än tidigare själv kunna tolka och dra slutsatser utifrån ett mångtydigtmultimodalt meningsskapande.