Background: Young people are at increased risk of sexual ill health in terms of sexually transmitted infections, unintended pregnancy, and sexual violence. There is limited knowledge of evidence-based preventive practices for identification of young people at risk of sexual ill health when in contact with health care. 

Aims: The overall aim of this thesis was to generate new knowledge concerning how Swedish youth clinics can work systematically to identify young people at risk of sexual ill health or who have negative sexual experiences. Specific objectives were to develop a risk-assessment model for the identification of youth at risk of contracting chlamydia; to develop and pilot-implement an evidence-informed tool for identifying young people at risk of sexual ill health in terms of sexually transmitted infections, unintended pregnancies, and sexual violence at Swedish youth clinics; and to explore youth clinic visitors’ and staff’s experiences of using that tool. 

Methods: The thesis takes a mixed methods approach and includes four studies. First, data from a national sample of sexually active young people, aged 15–24 years (n=6544), were used to develop a risk-assessment model for chlamydia infection. Second, a risk-assessment tool (SEXual health Identification Tool; SEXIT) was developed and pilot-implemented at three youth clinics for 1 month. The tool includes three components: (1) staff training; (2) a questionnaire for youth clinic visitors; and (3) a written guide for staff to support the subsequent dialogue and risk assessment based on the questionnaire. Questionnaire data from visitors (n=268) and staff (n=18) were analysed. Third, youth clinic visitors’ experiences were explored in 20 interviews with visitors (15–24 years) from the participating youth clinics. Fourth, staff’s experiences of working with SEXIT were investigated in four focus group discussions (n=16). Quantitative and qualitative methods were used for data analyses. 

Results: The risk-assessment model demonstrated that the distribution of chlamydia is skewed; 38% of cases were estimated to occur among a tenth of the population. Women most at risk of chlamydia were best identified using the variables age, number of sexual partners in the past year, and experience of sex for reimbursement. The corresponding variables for men were age, number of sexual partners, and alcohol use. SEXIT was validated and pilot-implemented at three youth clinics (response rate 86%). Before implementation, all staff perceived a need for more systematic screening for sexual risk-taking and sexual ill health at youth clinics. Youth clinic visitors demonstrated between 0 and 7 parallel risk factors. Staff experienced that using SEXIT systematically increased the consistency and quality of the clinics’ work, and youth clinic visitors reported that the questions were important and not uncomfortable or difficult. The visitors explained that questions in a written format followed by a dialogue initiated by the youth clinic staff enabled disclosure of negative experiences. 

Conclusions: The risk-assessment model demonstrates that the number of partners during the past year is the most important risk factor for chlamydia regardless of gender. SEXIT is an acceptable, appropriate, and feasible tool from the perspective of youth clinic staff, youth clinic visitors, and from an implementation point of view. Using the tool systematically may help raise important questions on sexual risk-taking and sexual ill health with youth clinic visitors and identify visitors with multiple risk factors. Being asked the sensitive yet important questions in SEXIT, followed by a respectful and non-judgemental conversation led by the youth clinic staff, has the potential to open up a more in depth and broader dialogue about the visitors’ sexual health. The systematic procedure helps youths feel that they are taken seriously and instils a feeling of trust that enables disclosure of sensitive experiences. From the staff perspective, SEXIT facilitates identification of young people exposed to or at risk of sexual ill health by simplifying and ensuring consistency and quality in their work. 

Bakgrund: Unga människor löper en ökad risk för sexuell ohälsa i form av sexuellt överförbara sjukdomar, oplanerade graviditeter och sexuellt våld. Sexuell ohälsa förblir dock ofta ouppmärksammad eftersom unga sällan berättar om dessa erfarenheter i kontakt med hälso- och sjukvården och vårdpersonal frågar inte regelbundet om riskutsatthet och negativa sexuella erfarenheter. Det finns tämligen begränsad kunskap om hur vården kan arbeta evidensbaserat för att identifiera unga personer som riskerar sexuell ohälsa så att ytterligare risktagande och ohälsa kan förebyggas. 

Syfte: Det övergripande syftet med avhandlingen var att utveckla kunskap om hur svenska ungdomsmottagningar kan arbeta mer systematiskt för att identifiera unga som riskerar sexuell ohälsa eller har negativa sexuella erfarenheter. Delstudiernas specifika syften var: 1) att utveckla en riskbedömningsmodell för identifiering av unga som riskerar klamydia; 2) att utveckla och pilot-implementera en vetenskapligt underbyggd metod för användning på ungdomsmottagningar i syfte att identifiera unga som riskerar sexuell ohälsa; 3) att undersöka ungdomsmottagningsbesökarnas erfarenheter av metoden; samt 4) att undersöka personalens erfarenheter av att arbeta med metoden. 

Metoder: Avhandlingen använder både kvantitativa och kvalitativa metoder i en mixad-metod-ansats. Studie I bygger på data från ett nationellt urval av unga, 15–24 år (n=6544), för att utveckla en riskbedömningsmodell för klamydia. I studie II utvecklades en metod (SEXual health Identification Tool; SEXIT) som pilot-implementerades på tre ungdomsmottagningar i Västra Götaland under en månad. SEXIT består av tre delar: utbildning för personal, ett formulär för besökare och en guide för att stödja personal i det efterföljande samtalet och riskbedömningen. Enkätsvar från både besökare (n=268) och personal (n=18) samlades in. I studie III intervjuades 20 unga personer (15–24 år) som besökt en ungdomsmottagning då SEXIT användes. I studie IV hölls fyra fokusgruppsdiskussioner med personal (n=16) från de deltagande ungdomsmottagningarna.

Resultat: Riskbedömningsmodellen för klamydia visade att klamydia är ojämnt fördelad bland unga. En tiondel av de unga beräknades stå för 38% av klamydiafallen under en treårsperiod. För kvinnor var de viktigaste riskfaktorerna ålder, antal sexpartners det senaste året och erfarenhet av att ta emot ersättning för sex. Motsvarande för män var antal sexpartners det senaste året samt alkoholkonsumtion. Samtlig personal menade att det fanns ett behov av ett mer systematiskt arbete med att identifiera unga som riskerar sexuell ohälsa på ungdomsmottagningar. Besökarna som besvarade SEXIT uppvisade stor variation i riskutsatthet och angav 0 till 7 parallella riskfaktorer. Personalen bedömde att systematisk användning av SEXIT med alla besökare ökade både kvalitén och jämlikheten i den vård som erbjöds, samt att metoden underlättade bedömningen av riskutsatthet. Besökarna svarade att frågorna i SEXIT var viktiga och varken svåra eller obehagliga att besvara. Vidare ansåg besökarna att formatet med skriftliga frågor med fasta svarsalternativ som besvaras enskilt och följs upp i ett samtal med personalen, möjliggjorde att berätta om negativa erfarenheter som annars kan vara svåra för dem att ta upp i vårdmötet. 

Slutsatser: Gruppen unga som löper ökad risk att få klamydia kan identifieras med en riskbedömningsmodell där antalet partners under det senaste året är den enskilt viktigaste riskfaktorn oavsett kön. SEXIT är en välfungerande och uppskattad metod både ur vårdpersonalens och besökarnas perspektiv. Systematisk användning av SEXIT säkerställer att alla besökare får möjlighet att samtala kring sexuellt risktagande och sexuell ohälsa, samt hjälper personalen att uppmärksamma besökare som rapporterar flera parallella riskfaktorer och är i större behov av råd och stöd. Att ställa de potentiellt känsliga men viktiga frågorna i SEXIT, följt av ett respektfullt och icke-dömande samtal som leds av vårdgivaren, har potential att öppna upp för en fördjupad och utökad dialog om besökarens sexuella hälsa. Rutinen att SEXIT erbjuds alla men också är frivilligt att besvara, fick besökarna att känna att ungdomsmottagningen var angelägna om ämnen som också var viktiga för besökarna, men att de samtidigt respekterade besökarnas integritet. Rutinen bidrog till att skapa en känsla av tillit som underlättade att berätta om svåra erfarenheter. Ungdomsmottagningens personal upplever att SEXIT säkerställer kvalitet och kontinuitet i deras arbete och underlättar identifiering av unga som riskerar eller har erfarenhet av sexuell ohälsa. Implementeringen av SEXIT fungerade väl, men försvårades av att det ännu inte är införlivat i befintliga kliniska rutiner såsom journalföring och svårigheter att hinna med SEXIT under drop-in mottagning. Det fanns en viss ambivalens hos kuratorer och psykologer kring att använda SEXIT med samtliga besökare eftersom de är vana vid att individanpassa sina metoder.