I föregående kapitel undersökte vi formella utbildningsinstitutioner och deras arbete för inkludering. I det här kapitlet går vi vidare med att undersöka icke-formella utbildningsinstitutioner. Mer specifikt handlar det om institutioner verksamma inom det bredare fältet folkbildning, och hur det kommer sig att just folkbildningen fått en sådan framskjuten roll när det gäller inkludering av nyanlända. Här fokuserar vi på den diskussion som framträder i vårt empiriska material, där folkbildningen och dess särart pekas ut. Just folkbildning ses som en god grund för att framgångsrikt jobba med nyanlända.