Den här texten presenterar de grundläggande teserna i Harold Garfinkels etnometodologi, en relativt perifer sociologisk skola som uppstod i USA i mitten på 1950-talet. Fokus ligger framför allt på hur social ordning anses uppstå, hur aktörer ses som ständigt redovisningsskyldiga för sitt handlande samt hur språket, genom sin indexikalitet och reflexivitet, betraktas som ett mycket slagkraftigt verklighetsskapande verktyg. Etnometodologins styrka ligger i att undersöka och beskriva själva ”görandet” av världen. Traditionella sociologiska förklaringsvariabler – kön, identitet, regler – kan i detta ljus inte längre tas för givna av forskare, utan måste i stället förstås och analyseras just i sitt görande. Etnometodologin kan därmed kortfattat beskrivas som ”görandets sociologi”. Etnometodologin har varit betydelsefull för en rad vetenskapliga områden och har exempelvis i hög grad bidragit till utvecklingen av konversationsanalysen, vetenskapssociologin och genusteorin.