Föreställningarna om landsbygdens roll i samhället är många och brokiga. Å ena sidan betraktas landsbygden som avskild och perifer, å andra sidan som en plats där fötterna står stadigt i myllan och där anknytning kan byggas mellan människan och platsen hon bor på. Å ena sidan beskylls landsbygden för att parasitera på de tillväxtgenererande storstäderna, för att vara "bidragsberoende" och "tillväxthämmad", eller för att skapa grogrund för reaktionära rörelser i motsats till den framåtsträvande och progressiva staden. Å andra sidan beskrivs landsbygden som en tillflyktsort för stressade storstadsmänniskor, som med sina annorlunda levnadsvanor vittnar om en ojämn ekonomisk-geografisk utveckling. Gemensamt för dessa föreställningar är att landsbygden får tjäna som stadens antites. Har landsbygden ett existensberättigande utanför denna binära relation? Kan landsbygden rymma något mer än sådana egenskaper som står i motsatsförhållande till dem som framhävs hos staden? Kan den rymma alla de ovanstående egenskaperna samtidigt? Är den samtidigt reaktionär, progressiv, fattig, rik, perifer, central, bidragsberoende, tillväxtgenererande, traditionell och modern?