Den medicinska kunskapsutvecklingen har genomgått stora förändringar under de senaste femtio åren. Den ökade kunskapen har påverkat arbetsfördelningen mellan sjukhusvård och primärvård. Dessutom har flera vårdorganisatoriska reformer ägt rum under denna tid. Exempelvis övertogs ansvaret för allmänläkarverksamheten av landstingen från staten 1963. År 1970 hade Sverige högst andel av antalet slutenvårdsplatser i Europa. Samma år ändrades ersättningssystemet för läkare till en fast lön. Fyrtio år senare var andelen slutenvårdsplatser lägst i Europa. Under denna tidsperiod ökade antalet vårdcentraler från ett tjugotal till cirka 1200. Omfördelningen från sjukhusvård till primärvård och öppna vårdformer har liksom den medicinska kunskapsutvecklingen haft konsekvenser för relationerna mellan sjukhus och primärvård. Primärvård har traditionellt definierats med ett organisatoriskt perspektiv medan sjukhusspecialiteter i huvudsak har definierats från ett medicinskt kunskapsområde (1). Men både primärvård och sjukhusspecialiteter har ansvar för medicinska problem på låg och hög kunskapsnivå.