En tydlig tendens i dagens hälso- och sjukvårdssektor är det ökade intresset för att använda ”kunskap”1 som lösning på olika slags problem. Det finns förhoppningar på såväl nationell som regional och lokal nivå att systematiserad kunskap ska kunna användas som stöd för att lösa även komplicerade problem. I Sverige började begreppet kunskapsstyrning användas på 1990-talet inom hälso- och sjukvårdssektorn och har senare kompletterats med relaterade termer som kunskapsbaserad styrning och styrning med kunskap. Idag anger samtliga landsting och regioner att de arbetar med kunskapsstyrning i någon form. Begreppet kunskapsstyrning användes initialt för att beteckna statens styrning av hälso- och sjukvården i riktning mot en fortlöpande kunskapsutveckling och kvalitetsförbättring på basis av bästa tillgängliga kunskap. Redan i slutet av 1990-talet konstaterade dock Garpenby och Carlsson (1) att begreppet inte är entydigt och att kunskapsstyrning kan praktiseras i många olika former. Vad det står för idag är inte självklart utan företeelsen behöver problematiseras och studeras vidare så att vi får bättre insikt om hur olika aktörer i sjukvårdssektorn - inte minst politiker och kliniskt verksamma - använder ”kunskap” i olika beslutssituationer.